Vilsen man mitt i livet

Jag blir lite sorgsen över att du tror att du inte förtjänar kärlek.

Det gör lite ont att läsa, nästan som att du ber om ursäkt för din existens och man undrar vad livet gjort med dig.
Be A följa med till Asien. Oavsett vad svaret blir har du vågat fråga.
Stannar du och det inte blir något av andra anledningar kommer du kanske ångra att du inte tackade ja till erbjudandet om jobbet.

Ni ar valdigt vanliga som tar er tid att svara. Det betyder kanske mer an ni tror. Och kanske kan ni fa mina tankar att klarna lite.

Jag ar vard all klander, det ar helt sakert. Jag har missat sa manga tillfallen att saga "jag alskar dig", brutit upp sa manga ganger och lamnat ett brustet hjarta bakom mig, att jag numera aldrig aldrig later nagon komma mig nara. Jag vill inte krossa nagot mer, slacka nagons drommar, fa nagon att tro att jag ar vard att vanta pa. Da er det enklare att vara ensam. Och snallare.

Men problemet ar att ensamheten har blivit mork och tung att bara. Det jag gor da ar att grava ner mig i jobb sa det privata hamnar i skuggan, och det har jag varit framgangsrik med. Och sa dyker A upp fran ingenstans och jag blir forvirrad och ofokuserad.  

Skulle garna vilja lagga fram korten for henne, men det jag oroar mig over ar just det dar med att stalla henne mot vaggen for det ar ju sa hon kommer att uppfatta det. Alltså "lat mig alska dig, eller sa drar jag til andra sidan jorden". Det kanns inte ok. Da trampar jag pa hennes integritet kanns det som.

Vet helt arligt inte hur jag ska gora :( 

Du har väl inte kommit långt i arbetslivet genom att stå och skrapa med foten?
Är det inte dags att få en helhet i livet och vara lite lycklig även privat?
Om än för en kort stund.

Kärlek är en sådan där ömtålig liten jävel och stängs den in utan näring, vissnar den och dör.

Du har ansvar för dina känslor och hon för sina.
Tänk om hon faktiskt känner samma för dig som du gör för henne och ingen av er vågar ta klivet. 

Oavsett hur många hjärtan du har krossat och hur många gånger ditt eget fått sig ett blåmärke, är det inget som säger att det kommer att bli så för all framtid.

Vad dina tidigare kvinnor har gjort för val, att vara bittra över spruckna förhållanden eller löften som inte infriats, så är det deras val.

Det betyder inte att du inte har rätt att vara lycklig. Släpp det som varit!

Jag marker att jag hade massor att fa ur mig textmassigt. Det ar inte likt mig. Forlat mig for allt jag skriver, forstar att det ar uttrotande att lasa. Det har ar sista langa inlagget, sen ska jag forsoka stilla mig.  

Det dar med fotskrapet har du forstas ratt i. Och normalt sett kor jag pa nar jag ser nagot jag vill ha utan att bekymra mig for alla eventualiter. Men det har ar annorlunda. For forsta gangen pa manga ar kanner jag genuin attraktion till en annan manniska utan att det enbart handlar om fysiskt begar.

Men! Det ar nagot brackligt med henne som jag inte vill forstora med min sallsynt goda formaga att gora andra besvikna. Det ar som att kvinnor laser saker i mig som inte finns, och sa blir det fel. Mitt ex sager att jag ofta omedvetet skickar "signaler" till kvinnor, men det har jag tidigare inte hallt med om. Men pa senare ar har jag forstatt att hon har haft ratt hela tiden. Jag ar social och har latt for att prata med vem som helst, men det betyder inte att jag ar intresserad av nagot sarskilt, men detta har stallt till det gang pa gang for mig. Jag har inte forstatt allvaret i detta och skovlat pa ar efter ar. Tiden har battrat mig, men min tanke landar anda i att A ar vard nagot mer bestandigt och stillsamt, an mig som en virvelvind som kommer in och rycker upp allt. Jag tanker att det ar battre att lata henne vara. Kanske det enda ratta ar att lata den dar lilla alprosen få fortsatta blomma ifred, oplockad.   

Och visst, jobbet i varmen lockar. Men det skulle jag offra i ett andetag om det bara var det det handlade om. 

Jag antar att det landar i fragan om jag fortjanar en sista chans i livet. Jag ar helt saker på att jag inte kommer att mota nagon liknande igen. Efter att ha arbetat och rest i princip i hela varlden, med alla de manniskor jag har mott, kan ingen mata sig med A fran mitt perspektiv. Markligt faktiskt. Hon traffade mig rakt i hjartat.  

Fan. 

Mitt råd till dig är det råd jag själv brukar följa när jag står för svåra val. Tänk dig själv när du är pensionär och "sitter på hemmet" och tänker tillbaka på ditt liv. Oavsett hur det slutade sedan, vilket av valen tror du att du mest skulle ångra? Att du tackade nej till jobberbjudandet eller att du inte utforskade vart känslorna för den kvinnliga kollegan skulle kunnat sluta?

Det är bara du som vet svaret. Det finns inom dig.

Du behöver ju inte precis ställa något ultimatum. Det står henne fritt att säga tack men nej tack om hon vill, men våga säg att du är intresserad och uppskattar henne mer än hon kanske tror iaf.

Nu är jag inte någon som har lätt att uttrycka känslor själv, skämtar oftast bort det och är jag verkligen intresserad får jag lätt en släng av aspbergers och det måste uttryckas i klartext innan jag fattar. 

Låt din lilla alpros få ta sitt eget beslut, men låt henne få chansen att ta det.

Lycka till!

Nu ska jag sova så jag orkar skrapa med foten imorgon

Takk Brunhilde och ni andra for goda rad och tankar sa har pa en sondagskvall. Tanker ni ibland pa att ni ju faktiskt ger er egen tid till andra helt utan krav. Det ar en valdigt sympatisk handling som ger lite ljus i allt morker. Tack for att ni finns. Dags att sova har med snart. Sov sa gott :)

Jag tänker att

1) jobberbjudanden kan du nog få fler av, du har det som krävs för att avancera, annars hade du inte fått erbjudandet från början.

2) Skynda långsamt, fortsätt träffa A och låt henne lära känna dig ordentligt.

3) Börja tänka mer positivt kring dig själv. Det är för mig en gåta hur du ensam skulle ha krossat tidigare kvinnors drömmar, framtid och lycka enbart med att vara dig själv. Du nämnde att de var svartsjuka tex, tror du helt enkelt attraherat och attraherats av fel sorts kvinnor. Fel = fel för dig. Du skriver att A är svårtolkad men bräcklig. Du kan ha misstagit dig, hon kanske är urstark, om hon nu är svårläst.

4) Skulle du stanna, det utvecklas något med A och hon visar sig vara "bräcklig" så ska du ändå inte dämpa din egen sanna person för hennes skull. Låt henne få se från början vem du är, då har hon ingen möjlighet att bli sårad/svartsjuk eller chockad över att du är en social virvelvind. Det känns som du tidigare försökt anpassa dig efter svartsjuka kvinnors osäkerhet, det går inte. Ju mer man anpassar sig ju fler blir anpassningskraven.

Hon kan vara en observerade person, som mig. Jag öppnar mig varteftersom, medan min man är en virvelvind. Vi krockar ibland men för det mesta kompletterar vi och uppskattar samt lär vi av varandras olikheter.

Bara du kan finna svaret som är rätt för dig och livet kommer inte med så många garantier.

Klart att du ska satsa på kvinnan och se vad det blir av det.