BF januari - 17
slänger mig in här:) 28 (Kristinehamn), väntar första barn, går in i v18 imorgon och RUL om 2 veckor:) BF 24 Januari
slänger mig in här:) 28 (Kristinehamn), väntar första barn, går in i v18 imorgon och RUL om 2 veckor:) BF 24 Januari
Någon som känner sin bebis i magen en? Ja är i vecka 18 med mitt 3de barn men känner inget en. Tror moderkakan ligger i framvägg. Ska på ultraljud den 29 augusti längtar massor.så allt är bra med den i magen ? hoppas ni alla har en mysig helg ????
Kanske lite privat fråga men hur ser ert sexliv ut? Tappat lusten helt eller är de som vanligt eller kanske ännu mera sugen än förr? Vad tycker era partners?
vore lite kul o höra. Här är jag faktiskt nästan lite mera sugen än vanligt,haha.
Tappat allt haha det känns för mig som att inte allt är på plats där inne! Sen mådde jag dåligt I 3-4 månader så det är nu man börjar må bra kanske det kommer att ändra något... Min man säger att det är tråkigt men förstår att jag inte var så sugen jag var ganska sur också haha så han förtjänar en medalj för att han står ut med mig![]()
Ni vet när man typ bara känner sig tjock och går in och testar riktiga gravidkläder istället för att bara ta på tälten man har hemma. Och inser att det faktiskt syns rätt bra att man är gravid. 22+4. :)
Dock så låg moderkakan i framvägg, får nog hålla mig till tåls innan jag känner några rörelser. Ska på nytt UL v.32 för att kolla så att moderkakan inte sitter för utgången.
Igår var vi på RUL och allt var perfekt!! Jag såg snoppen så det blir en pojke här
överlycklig just nu! 
Jag måste rådfråga er. Vi har fått reda på att vi väntar en flicka, vilket vi såklart är jätteglada för. Det är bara det att på makens sida är de eld och lågor över en flicka, eftersom alla barn i den familjen har varit pojkar typ. Saken är den att jag VERKLIGEN inte gillar rosa och annat flickigt/puttenuttigt och jag är rädd att släkten kommer att överösa henne med sådant och jag känner mig verkligen inte bekväm med det. Därför har vi valt att inte avslöja könet än så länge och jag vet inte hur jag ska kunna sätta gränser för hur jag och min man vill ha det kring vår dotter, hon är ju ingen docka utan ett barn! Överreagerar jag? Vad tycker ni att jag ska göra?
Förstår helt? detta med tjejer ska ha rosa och killa blå? blir så trött på detta! Jag har sagt till min familj (mamma ? för att hon inte kan sluta handla tyvärr och jag själv vill inte samla på mig massor nu det är långt kvar) att jag vill inte ha sådana grejer jag gillar lite mer naturfärger, neutralt.. så skickar hon bild till mig med allt hon köpte.. precis allt jag absolut inte vill ha haha? alltså hon är gullig och bryr sig men man blir bara? kan jag få bestämma med mitt barn??
Förstår dig precis och tycker inte du överreagerar!
Ni har ingen som helst skyldighet att innan avslöja om det är en flicka eller pojke. Ni behöver inte heller klä barnet i kläder som andra köper om ni inte tycker kläderna passar. Ni kan avslöja att det är en flicka och sedan säga vad ni önskar er - oavsett om det är ett visst klädmärke/kedja eller vad ni behöver för kläder - då får ni ju vad ni vill ha förhoppningsvis. Köper de inte vad ni vill ha får de ju skylla sig själv..
Jag har inte samma problem men känner en viss oro över mannens familj. Jag har ingen som helst lust att sitta och amma hos dem (inga problem hemma hos min familj där man kan gå undan, det går inte hos min mans familj..) eller att hans mamma ska hålla på och ta mig på magen. Vill verkligen inte träffa henne just nu pga att jag inte vet hur jag ska avstyra det ifall hon börjar ta mig på magen igen. Tycker det är obekvämt. Dessutom känner jag en viss avundsjuka från henne gentemot min familj, min familj kommer definitivt komma närmare vårt barn av många anledningar. Men hon blev sur för att jag skulle ta emot mina systerdöttrars bodys, då kunde ju inte hon köpa lika mycket kläder så fick absolut inte ta emot kläder från min syster? Tyvärr gör ju sådant beteende att jag istället tar avstånd vilket känns riktigt jobbigt. Min man tycker inte riktigt om att jag klagar på hans familj så kan inte prata med honom om problemet heller. Hans familj har ingen förståelse för utbrändhet och social utmattning. Jag orkar inte umgås så länge i taget, i min familj går man liksom och sätter sig och pratar med någon, någon går undan och vilar, någon går och tar en macka, någon leker med barnen. Ingen reagerar på om man inte orkar vara med hela tiden och det är väldigt avslappnat. I hans familj sitter vi runt ett bord i 5 timmar och alla ska prata med alla hela tiden. Jag har inte fått någon relation med någon i familjen just pga det här, man får liksom aldrig chans att lära känna någon av dem när man sitter så hela tiden. Jag blir också trött av att hänga med när man pratar så många samtidigt, speciellt eftersom det oftast aldrig blir något man tycker är intressant att prata om eftersom det är så många med i konversationen (sitter man 2 o 2 blir det oftast att man pratar om något gemensamt intresse på ett annat sätt). Jag brukar gå undan men i somras klagade mamman på att det var ett konstigt beteende att bara gå undan och sätta sig i ett annat rum (och då är det inte ens dörrar emellan rummen, hos min familj går jag liksom in i ett rum och lägger mig och vilar, det kan jag inte ens göra hos hans familj). Egentligen var det inte mot mig, men eftersom jag gör likadant så kände jag mig ganska träffad. Hur det ska bli när man får barn vet jag inte, då kommer man ju vara ännu tröttare och känner ännu mer att man måste gå undan en stund och vila, det kommer inte gå hos hans familj! Oj. Nu skrev jag en hel novell på mitt problem istället, men ja. Vad jag ville komma fram till var att det är svårt med svärfamilj och hur man ska hantera dem. Det bästa är ju om din man säger till sin familj. Ni diskuterar tillsammans hur ni vill ha det och sen får han ha kontakten med dem, för det är himla svårt att själv säga till respektives familj utan att det skär sig för mycket..