Överreagerar jag på sambon?

Ja det blev han nog, han var ledsen när jag kom, blev glad när han såg mig och sen ledsen igen när jag inte öppnade.
Jag frågade hur länge sambon varit borta, vet inte 5-8 minuter max...

vilket jag tycker är rätt länge att lämna en ettåring ensam 1

tack för er feedback, jag kanske överreagerade då.
ville bara höra lite åsikter.
man har ju hört talas om barn som dött av värmeslag och blivit kidnappade då föräldrar lämnat dem i bilen.
Ska be om ursäkt till sambon för att jag överreagerade men vill helst inte att han lämnar honom ensam i bilen sålänge han är så liten..han förstår ju inte varför han blir ensam..

Det känns skönt att läsa att fler hade reagerat.

Jag står fast vid min åsikt att han inte ska lämna barnet ensam i bilen.
men jag inser att jag kanske reagerade lite för häftigt. en diskussion hade varit mer lämplig än en utskällning det fattar jag med när jag lugnat mig. Men min första reaktion var fasa!! Tänk om nåt hänt sonen då skulle jag ALDRIG förlåta sambon.

Det känns skönt att läsa att fler hade reagerat.

Jag står fast vid min åsikt att han inte ska lämna barnet ensam i bilen.
men jag inser att jag kanske reagerade lite för häftigt. en diskussion hade varit mer lämplig än en utskällning det fattar jag med när jag lugnat mig. Men min första reaktion var fasa!! Tänk om nåt hänt sonen då skulle jag ALDRIG förlåta sambon.

Jag skällde på honom för att jag blev rädd! jag såg min son ensam i bilen och det hann fladdra många "tänk om" tankar om vad som hade kunnat hänt!

Mitt barn är det mest värdefulla jag har och som sagt, skulle något ha hänt hade jag aldrig förlåtit honom.

Att kalla mig för idiot är inte trevligt och inte konstruktivt.

jag har bett om ursäkt till min sambo för att jag skällde det var överdrivet, men jag ändrar inte min åsikt om att det var fel att lämna barnet. 

För att räta ut några frågetecken.

Ja jag skällde på sambon!

NEJ jag skrek inte, NEJ jag fick inte panik, NEJ jag gormade inte och höll en lång harang.

Jag skällde i hyfsat normal samtalston och i ca 2 minuter.. 

På vissa inlägg låter det som jag stått o gormat o skrikit rakt ut vilket jag inte gjorde.

Ja jag erkänner att det var att överdriva det jag sa om ensam vårdnad , men till saken hör att min sambo vid flera andra tillfällen också varit vårdslös med barnet och jag har blivit upprörd på honom tidigare och det känns som att han aldrig lär sig.

Exempel:

Lämnat barnet ensamt på skötbordet vid flera tillfällen!! Trots att jag påpekar faran med detta.

Har kastat upp barnet mot taket så han vid två tillfällen faktiskt slagit i huvudet i taket och börjat gallskrika.

Lyft honom vårdslöst så han har slagit huvudet i dörrar, dörrkarmar, och hyllor han gått förbi.

När han var bebis satt han med honom på bordet och gav inte tillräckligt med stöd till huvudet så han förr fram o slog pannan i bordet.

Råkat trampa på sonen då han legat på golvet på en filt när han var liten.

Jag är bara så less på att få höra:

oj, hoppsan, men ojdå.. följt av gallskrik från sonen. Så ja jag har sagt till sambon att om han inte skärper sig och börjar bli mer uppmärksam och mindre vårdslös så kanske jag söker ensam vårdnad om jag anser det finnas fara för sonens välbefinnande!

Han har oftast tagit till sig och bättrat sig, gör allafall inte om samma sak utan det änder andra saker istället.. 

Jag har sagt till honom att om nåt allvarligt händer sonen för att han är ouppmärksam. (trillar ner från skötbordet och slår huvudet, eller liknande) så kommer jag inte förlåta honom. För en bebis ska inte behöva göra illa sig för att föräldern är klumpig och ouppmärksam.

Så detta blev på nåt sätt droppen för mig. Då jag har läst om barn som dött av överhettning i bilen (ja jag vet att det inte är så varmt nu, men varför göra det till en vana, nästa gång kanske det är 35 grader varmt)
har även läst om bilstölder då de åkt iväg ovetande om att ett barn suttit bak i bilen och liknande... 

jag älskar min sambo, jag vill leva med honom
men jag vill att han skärper sig och inte är slarvig med vår son!

I början när jag började jobba var jag konstant orolig och höll tät smskontakt.
Sambon har blivit bättre och sonen är ju större nu så tål ju lite mer så att säga och har bättre kontroll på sin egen kropp.
Jag ville inte skriva allt i trådstarten för det var ju den aktuella situationen jag ville ha åsikter om. men sen insåg jag nu efter ett tag att bakgrundsinformationen också kunde vara bra att ha.

Jag hade för övrigt ett bra samtal med sambon igår. jag bad om ursäkt för mitt utbrott men poängterade återigen min åsikt att han måste börja bli mer försiktigt och ha bättre uppmärksamhet med sonen. speciellt nu när han är ett år och försöker börja gå och klättra. Han är överallt alltid och snabb som en vessla. det gäller att hålla koll och inte vara ouppmärksam.
Jag erkände att jag förmodligen överreagerat gällande situationen i bilen men att jag på riktigt är orolig att något ska hända sonen pga sambons ouppmärksamhet.

Han har lovat att bättra sig och vara mer uppmärksam och jag har lovat att försöka att inte skälla utan mer diskutera saker.