Olycklig kärlek
För ungefär 1 år träffade jag en kille som jag aldrig kunde ana skulle betyda så mycket för mig. Jag tyckte inte om han i början. Han var på mig och jobbig. Jag träffade honom via min bästa kompis och hade precis innan det gått igenom en jobbig sak med en annan kille så jag sa att jag inte kände mig redo för nånting nytt.
Vi umgicks ganska mycket en tid, jag och min bästa kompis med denna kille + min bästa kompis dåvarande kille. Vi hade verkligen en fin tid ihop alla fyra och vi fick fina minnen tillsammans. Minnen från en tid som aldrig kommer tillbaka. Minnen från en tid då jag var genuint lycklig.
Jag och denna kille började skriva varje dag. Vi hade bra kontakt ett ganska bra tag, och med tiden började jag känna att jag faktiskt tyckte om honom. Mycket. Han frågade i maj/juni förra året om jag hade känslor för honom och jag sa nej, trots att jag hade det. Jag vågade inte erkänna. Det var en bra tid och vi firade min födelsedag ihop allesammans.
Sen så bröt min bästa kompis kontakten med killen hon hade då, och då splittrades hela vårt gäng. Vi umgicks inte mer efter att dom gjorde slut. Jag tyckte naturligtvis att det var synd, men jag ville ju liksom fortfarande ha kontakt med killen jag tyckte om. Vi fortsatte ha kontakt ett tag men jag kände att den började dö ut, sakta men säkert. Det var inte som förut.
Sen hade vi inte kontakt på några veckor, men sen fick vi tillbaka kontakten och den varade då ett tag. Vi träffades och hade det mysigt tillsammans. När jag låg i hans armar kände jag att det var där jag ville vara. Det fanns ingen annan för mig och jag kände verkligen att jag mådde perfekt. Det kunde inte bli bättre.
Efter den kvällen hade vi kontakt ett tag till, sen märkte jag dock att han började höra av sig mindre och att han liksom ignorerade mig. Jag pratade med honom och frågade vad det var, beskrev att jag kände mig ledsen. Han pratade bara bort det och brydde sig inte alls, sa att det inte var nånting. Vi tjafsade lite och efter det har vi inte haft nån kontakt alls. Jag minns det sista vi skrev till varandra.
Nu har vi inte haft någon kontakt alls på ungefär 6 månader. Jag grät mig till sömns varje kväll i ungefär 2 månader efter vårt tjafs och av rädslan att jag aldrig skulle höra av honom igen. Och jag hade rätt. Har inte hört av honom sen dess och det är en helt annan tid nu.
Han har gått vidare helt. Och det har jag med, på ett sätt, men det kommer fortfarande stunder då jag tänker på honom igen. På hur bra vi hade varit tillsammans. Jag började tänka på honom nu igen då han för nån dag sen ville börja följa mig på instagram igen. Då kom allt tillbaka. Alla minnen, allt. Det finns fortfarande kvar bilder han inte raderat.
Jag orkar bara inte. Jag vet att jag hade kunnat göra vad som helst för att få ha honom bredvid mig igen. Men jag kan bara inte skriva till honom igen. Det har gått så länge och det är en helt annan tid nu. Han har en flickvän och verkar vara lycklig. Jag känner mig tom och försöker gå vidare, har haft killar på g efter detta men det har aldrig funnits nån som kunnat ta hans plats.
Hur går man vidare? Nån som varit med om nåt liknande som har nåt tips? ):