BF Januari 2017

I lördags fick vi hem våran barnvagn å babyskyddet. Nu om nåt är det mycket mer verkligt ju!

Det är allt kul att provköra den å nu längtar man något enormt mycket ju

Hur går det för er med besök hos barnmorskorna?

Jag har två besök bokade, ett om två veckor och sen ett i vecka 37. Avskyr besöken då de tar blodprov varje gång vilket jag hatar. Alla värden har dock vart bra hittills och min BM sa att blodprovet nu dessa två besök kan man välja att tacka nej till. Jag är så rädd för stick och blod att jag funderar på att tacka nej. Sist de stack i fingret mådde jag illa hela eftermiddan och hyperventilerade. Fattar inte hur något så litet kan skrämma vettet ur mig.

En sak jag inte fattar är att jag inte fått lämna urinprov, inte ett enda förutom det vid inskrivningen. Glömmer alltid att fråga om jag ska lämna då jag är så nervös inför blodprovet. Har ni fått lämna urinprov?

Vi har även en föräldrakurs inbokat första december och det ska bli spännande!

Jag var på mvc idag och tänkte passa på att prata lite om hur det var på spec, min oro för att föda ett stort barn och så. Trodde att hon skulle vara mycket mer stöttande, men upplevde inget stöd alls. "Tänk positivt annars går det aldrig" var det enda hon sa, och att jag kunde få gå på samtal om förlossningsrädsla om jag ville. Men eftersom jag redan har en riskgraviditet så är jag så mycket på sjukhuset ändå att jag ärligt talat inte har lust att gå dit för terapi dessutom. Plus att jag känner lite att skräcken för att föda ett normalstort barn kan man kanske samtala bort, men en 5-kilosbebis kan bryta nyckelbenet när det föds och speciellt en förstagångsföderska är nästan garanterad en lång och jävlig förlossning - det går liksom inte att prata bort. Jag skulle vilja att ordinarie personalen tog min oro på allvar istället för att dumpa "problemet" på en kurator. 

Hade det varit tidigare i graviditeten så hade jag nog bytt barnmorska efter det bemötandet ärligt talat men i vecka 34 orkar jag bara inte ta tag i den biten utöver allt annat man måste orka. Växlar mellan att känna mig helt avtrubbad och inte bry mig alls om fostret eller vad som händer, och att bara gråta. 

Det värsta var att hon sa att jag led av duktig flicka-syndrom och att det var mitt eget fel och att ingen lagt den pressen på mig utifrån. Va? Det är ju skitmycket press på gravida att äta rätt, inte göra det ena och det andra, och det är ännu mer press när man har risker. Man ska lära sig allting om vad det innebär att bli förälder samtidigt som man ska äta si och så mycket protein, kolhydrat, kalcium, järn, etc etc, man ska motionera när man är jättetrött och har foglossning, man ska lära sig profylaxandning och helst gå på gravidyoga dessutom. Samtidigt som man jobbar, kanske redan har andra barn, ska sköta hemmet någorlunda och ha nån form av socialt liv utöver det. Nej, det är ju ingen press alls att vara gravid! Allt är bara inbillning från min sida! 

Sammanfattningsvis: inte bara hade hon inget uppmuntrande att säga, utan det var dessutom mitt eget fel att jag känner så här. Det var väl inte riktigt det bemötandet jag hade hoppats på, och det fick mig inte att känna att YES jag kan föda den här ungen, det kommer att gå som smort! Snarare som att jag är beredd att bara lägga mig ner och totalvägra på förlossningsdagen.