Konstig fråga kanske men någon mer som får ont när du böjer dig ner för att plocka upp något från golvet? Fick det förut o det kändes rätt obehagligt. Det gjorde ont i livmodern alltså neråt..
Det är 10 arbetsdagar efter NIPT nu och vi har inte fått svar än. Vi går på nålar nu och irritationen är rätt så hög. Min sambo fokuserar för mycket på att vi inte kan boka flygbiljetter för att hälsa på hans föräldrar förrän vi vet, eftersom vi kommer att avbryta graviditeten om vi får svaret att fostret har en trisomi.
Idag blev jag rätt lack på det eviga tjatet om den här resan då jag tycker att det är irrelevant, han kan träffa sina föräldrar när som helst - han kan ta en vecka sjukledigt i augusti om det nu känns så desperat att ses. Om vi inte behåller det här barnet så blir vi barnlösa - vi kommer inte försöka fler gånger, jag fyller 41 i år och tycker att det räcker med risker som det är. Och dessutom göra en sen abort med allt vad det innebär, jag har ju redan gjort en pga MA så jag vet precis. Jag har ständig ångest för ett dåligt resultat och att öppna den där hemsidan och kolla provsvaret varje kväll är alltid skitjobbigt. Potentiellt kommer den här sommaren att bestå av veckor av efterblödningar för mig och sorg för oss båda, som förra året.
Jag har sagt i mer än en månad att planerna för sommaren förmodligen kommer att bli ganska lösa i och med detta, och han har varit helt införstådd med det - tills nu när han har semester, då är han plötsligt jätteirriterad för att inget är säkert och att vi inte vet vad vi kommer att göra i övermorgon knappt, eftersom jag dessutom väntar på en kallelse till sjukhuset för några tester. Här går jag med foglossning, högt blodtryck, kissar hela tiden och huffar och puffar när jag är ute och promenerar i snigelfart. Liksom, det är det här barnet det gäller nu, ursäkta att vi inte sitter på flyget. Jag orkar inte höra en gång till att det är irriterande att inte veta, det är noterat och jag kan inte göra nånting åt det. Jag tycker ändå att jag gör så gott jag kan, vi har åkt på utflykter och gjort grejer nästan varenda dag sen hans semester började och vi försöker verkligen komma ut, men jag kan inte pausa min graviditet tills semestern är slut och sen återuppta den, den sitter där den sitter.
Jag har inte gjort KUB i år, men förra graviditeten fick jag sämsta tänkbara resultat och sen missfall veckan efter, vilket upptäcktes i vecka 17 när vi skulle gjort fostervattensprov. Semestern gick förstås rakt åt skogen, vi satt bara hemma och deppade inomhus hela sommaren och glömde ta ut den tiden som sjukskrivning vilket vi borde ha gjort, men man är ju i en sorts dimma och har svårt för att fixa med det praktiska.
Så i år gjorde vi NIPT istället för att vara säkra på en gång. Svaret brukar ta 10-14 arbetsdagar men kan ta lite längre också.
Jag är orolig dels för att jag redan haft en MA, så jag vet att det kan hända, och dels för att jag är 40. Statistiskt sett är man ju egentligen rätt så trygg om man klarar sig igenom första trimestern, ett foster med trisomi är en väldigt liten risk (t.o.m när man är 40) om man jämför med risken för missfall vecka 4-12, som iofs också oftast beror på en trisomi, men som då inte klarar sig ända fram till KUB/NIPT för det mesta. Och jag går in i andra trimestern imorgon, ta i trä..
Stackars er som redan haft två MA! Var det på rad? Eller barn emellan? Oavsett så vet jag hur hemskt det är.
Jo, killar brukar väl vilja fokusera på praktiska saker för att slippa grubbla, men det är mindre lätt att göra när man är den som bär på fostret! Gravida kan ju inte bara koppla bort - till och med när jag försöker tänka på annat så händer det grejer i kroppen hela tiden som gör det rätt omöjligt att ignorera.
Tack för hållna tummar! Håller mina för er och ert KUB också.
Haha! Så roligt, men vad störigt för dig! Jag hade typ kokat!
Jag fick tillfälle att bryta ihop i telefon redan ikväll faktiskt, för NIPT-barnmorskan hade ringt mitt röstsvar medan jag var ute och då tog jag för givet att provet var avvikande (bara normalsvar visas på webben, tror jag) och började såklart tokböla på en gång, likadant min sambo började också gråta, så när hon ringde upp mig en halvtimme senare kunde jag knappt prata och han satt liksom och hulkade i bakgrunden. Hon bara, hallå, jag hör dig lite dåligt?
Svaret var iaf att det fanns inget svar, fostret hade inte lämnat ifrån sig något DNA, vilket händer väldigt sällan men tydligen händer det. Toppenkul verkligen. Så nu kunde jag antingen göra ett test till gratis, vänta två veckor till och hoppas att fostret släppt ifrån sig DNA den här gången, men det är bara ca 50 % chans att det går på andra försöket, eller också kan vi göra ett invasivt test direkt. Men jag vill inte göra något invasivt test utan nån indikation på att något är fel, vilket ju iofs är exakt samma som att inte göra fosterprov överhuvudtaget och bara hej och hå, hoppas ungen är frisk. Bara det att det råkade kosta oss 6500, rakt i sjön, plus extra ångest. Det är för sent för KUB.
Precis i början av graviditeten ville jag inte testa nånting alls, jag ville liksom bara ge den här graviditeten en chans att vara normal helt på egen hand. Borde kanske gått på den känslan från början, det hade varit billigare om inte annat..
Hej!
Hoppar in här. Väntar barn nummer 2 och 3 nu, har gjort KUB idag och är i vecka 12+1. Har 10 missfall bakom mig samt då en son på 6 år. Har bara kommit såhär långt i graviditeten två gånger innan så jag hoppas verkligen att detta kan funka. Blir som en bonus att få två på samma gång. Har BF 29/1 men kommer nog sättas igång efter nyår någon gång om allting går som det ska.
Läst lite snabbt bara i tråden och jag förstår att det är en del som har annat att oroa sig för. Jag önskar alla lycka till och hoppas vi får följas åt på färden. '
Jo, vi gör nog ett till test imorgon, men det är inte speciellt goda chanser att det ger något resultat i vecka 14 om det inte gick i vecka 12. Bäst chanser att få ett resultat har vi egentligen vecka 16-18 när fostrets DNA blandat sig mer med mitt blod, men då är det ju egentligen meningslöst om man ska använda det till att eventuellt avbryta graviditeten - svaret kommer då i vecka 18-20, samtidigt som RUL. Frågan är alltså om man vill testa bara för att ha det gjort, förmodligen inte få svar om två veckor heller och sen bara släppa allting och hoppas på det bästa, eller testa skitsent för att veta och ändå inte kunna göra något åt det. Båda alternativen är dåliga.
Vi väntar fortfarande på svar från andra blodprovet. Det kommer antingen ikväll eller senast imorgon kväll. Vi försöker att inte sätta alltför mycket hopp till att få svar, utan har ägnat veckan åt att fundera på fostervattensprov eller ej. Det har varit mycket fram och tillbaka kan jag säga, det är verkligen skitsvårt att bestämma sig.
Först kändes det mer eller mindre som att barnmorskan sa att jag hade 50 % risk att bära ett foster med Downs och att ett FVP var helt nödvändigt. Alla känslor från förra året kom tillbaka, då jag hade 1:2 för Downs på KUB och 1:8 för Pataus och Edwards syndrom. Sen när vi fick tillbaka sansen och tänkte lite mer på det så innebär faktiskt "inget svar" bara just det - inget svar. Extremt surt och oroligt men inte en risk i sig själv.
Så då vet vi egentligen inte var vi står riskmässigt, mer än att jag är 40 innebär 1 % risk i sig själv för Downs, och att jag redan burit på ett foster som hade en trisomi innebär 1 % extra risk, så min risk är kanske 1:50 på KUB-språk. Tillräckligt för att de flesta skulle göra FVP. Men antagligen inte för oss. Jag har nämligen ökad risk för missfall genom FVP för att jag har högt BMI med en ordentlig valk rakt ovanför livmodern, och min placenta är dessutom i framkant, vilket gör en mer svårstucken i sig själv. Man måste ha nålen inne kanske tre gånger längre för att få ut vätska och sticker rakt igenom moderkakan. Iofs inget ovanligt eftersom ca 1/3 eller mer gör FVP genom moderkakan men det är ändå en extra svårighet, och det innebär ju att man sticker både genom livmodern OCH moderkakan. Jag är inte bekväm med den tanken. Min missfallsrisk genom FVP är ungefär 1:33 - 300 % högre än ett vanligt FVP. Sen tänker jag: fruktansvärt stressigt på KK, personal slutar i protest hela tiden, de flesta har semester, vad är mina odds att ens få en duktig läkare där, under omständigheterna? Nej tack. Förra gången hade jag visserligen en äldre läkare som säkert stuckit tiotusentals personer, men jag vet ju inte om jag får honom igen. Det finns ingen möjlighet att "beställa" en specifik läkare på KK, de har så mycket att göra, vi kunde inte ens boka ett FVP i förväg utifall att, utan bara efter att NIPT kommit tillbaka utan svar.
Så vi kommer med största sannolikhet att tacka nej till fostervattensprov och bara hoppas på det bästa, och försöka börja tänka på graviditeten som att den faktiskt räknas och att det kommer att komma ut ett BARN i januari.
Jag smäller av. BM som gjorde NIPT på mig ringde nu på morgonen, från sin semester, och sa att genlabbet inte kunnat få fram nåt svar än pga att det är så lite DNA i blodet, så de skulle göra en djupanalys som är färdig på tisdag kväll.
Då är jag i vecka 16. VECKA 16! Alltså! Och det värsta är att jag tror att det är meningslöst, de kommer inte att ha något svar på tisdag heller. På tisdag är det en månad sen vi gjorde första provet, och tre veckor kvar till RUL. Jag ger NIPT två tummar ner.
Det enda som känns lite skönt mitt i alltihopa är att jag börjar vänja mig vid tanken på att fostret kanske skulle ha Downs, och börjar allvarligt överväga att behålla i så fall. Då är ju inte svaret lika farligt längre. Blir det inget svar så är det nervöst men okej, och blir svaret Downs så kanske vi ändå skiter i att göra abort, bölar lite och sen går vi vidare och börjar vänta på vårt barn. Så jag är inte lika nojig längre. Det värsta som skulle kunna hända är i så fall någon allvarligare trisomi än Downs, men det är ju så extremt ovanligt att det borde knappt kunna hända. Säger vi.
Men herrejösses vilken soppa. Hoppas verkligen dom får fram ett resultat efter allt.
Skönt att ni börjat er egna tankeresa och funderat kring ert ställningstagande.
Jag smäller av. BM som gjorde NIPT på mig ringde nu på morgonen, från sin semester, och sa att genlabbet inte kunnat få fram nåt svar än pga att det är så lite DNA i blodet, så de skulle göra en djupanalys som är färdig på tisdag kväll.
Då är jag i vecka 16. VECKA 16! Alltså! Och det värsta är att jag tror att det är meningslöst, de kommer inte att ha något svar på tisdag heller. På tisdag är det en månad sen vi gjorde första provet, och tre veckor kvar till RUL. Jag ger NIPT två tummar ner.
Det enda som känns lite skönt mitt i alltihopa är att jag börjar vänja mig vid tanken på att fostret kanske skulle ha Downs, och börjar allvarligt överväga att behålla i så fall. Då är ju inte svaret lika farligt längre. Blir det inget svar så är det nervöst men okej, och blir svaret Downs så kanske vi ändå skiter i att göra abort, bölar lite och sen går vi vidare och börjar vänta på vårt barn. Så jag är inte lika nojig längre. Det värsta som skulle kunna hända är i så fall någon allvarligare trisomi än Downs, men det är ju så extremt ovanligt att det borde knappt kunna hända. Säger vi.