BF Januari 2017
Träffade mina föräldrar häromdagen, herregud.. jag visste ju att de inte direkt brinner av intresse för det här barnet men det hade varit schysst att ställa NÅN fråga när jag är i vecka 22. Tidigare kan jag fatta att det kanske var lite känsligare med NIPT osv. De pratade i 20 minuter om sopsorteringen i min stad, att den är sååå dålig, och när jag försökte byta ämne till att vi köpt vagn, att jag varit och lyssnat på hjärtat med doppler, att svärföräldrarna kommer ner med bebikläder osv så var deras ansiktsuttryck ungefär som när någon berättar lite väl mycket i detalj om sin katt. Så snart jag avslutat meningen bytte de ämne till vad grannarna håller på med och hur tvättstugan i mammas nya hyreshus ser ut.
Jag ger upp. Jag är fascinerad och avundsjuk på tjejer som vill ha med sin mamma under förlossningen, själv hade jag hellre tagit valfri person i väntrummet på BB. När någon har ont eller behöver stöd så blir min mamma arg och otålig och ger upp direkt, kastar upp händerna i luften, går iväg och vill ha en klapp på axeln för att hon är ett jättebra stöd egentligen, bara det att alla är för otacksamma.
Pappa förutsätter att vi ska ge barnet hans mellannamn, för att fyra generationer i hans släkt heter samma. Han är också oproportionerligt glad att det blir en pojke, vilket är irriterande då detta verkligen inte spelar någon roll för oss. Det är som att han tror att det ska bli HANS barn för att det är en pojke "äntligen". Som att mina brorsdöttrar inte riktigt räknas, och med andra ord räknas inte jag heller lika mycket som min bror. Så nej, barnet kommer inte att heta som pappa eller bror eller farfar eller farfarsfar.
Jag hade ingen superbra kontakt med min mamma när jag väntade mitt första barn. Hon var lite skeptiskt till att jag började köpa kläder i v25 och sa att vad som helst kan ju hända ha inte så bråttom. Men jag körde på ändå. Men efter jag födde min första dotter för 10.5år sedan så ändrades allt å vi hörs av per telefon nästintill varje dag och barnvakt är hon mer än gärna.
