BF Januari 2017

Vad märkligt att de gör så olika på olika mvc! Trodde att det var likadant överallt. Jag lämnar urinprov varje gång jag är där (varannan vecka) - har fått med mig en hel hög rör hem - men har bara tagit två blodprov, ett vid inskrivning (armen) och ett i fingret vid glukosbelastningen vecka 28. Jag kollar blodtrycket varje gång och så mäter hon magen och väger mig varje gång också. Allt känns rätt okej och brukar väl ta max tio minuter. "Mår du bra? Japp!" Nästa gång tänker jag dock nämna att jag börjat få som liknande mensvärk när jag har sammandragningar ibland, mår till och med lite illa av det då och då, så jag vill höra så att det är ok. 

Vecka 31 för mig nu. Börjar känna lätt panik av allt som vi inte köpt än, har inte fixat nån babyhörna i sovrummet eller nånting. Vagn och säng och ett halvt ton kläder har vi iaf, men inte så mycket annat. Som t.ex madrass, kudde, sovpåse, blöjor, lakan, skötbord, hink med lock, tvättbar plöjpåse, filtar osv osv osv.. 

Åh vad jobbigt! :( Men har det sagt att proverna är bra så kanske det är bäst att bara försöka slappna av och röra dig så lite som möjligt? Jag hade nog känt mig tryggare på sjukhus men antar att de hållit dig kvar om det var nödvändigt. 

Jag har det ganska bra om man jämför med en del av er andra, får lätt sammandragningar om jag böjer mig ner dock, så tvätta och städa är inte så lätt, eller för den delen sätta på sig skorna.. men utöver det är det väl okej. Jag kan sova nästan hur mycket som helst och gör inte många knop på promenad. 

Tycker ändå att det går ofattbart fort! Mellan vecka sådär 24 och vecka 32 sa det bara svisch, jag fattar inte vad som hände. Innan gick jag och räknade och kollade mina appar, och nu vet jag aldrig vad det är för vecka tycker jag, bara att det alltid är för kort tid kvar för att jag ska hinna med allting.. folk tyckte vi var lite lustiga som köpte vagn så tidigt (typ vecka 22), och nu kan jag säga att jag är extremt glad att vi gjorde det då så jag slipper tänka på det nu. Allt var så himla mycket lättare i andra trimestern, önskar att jag hade köpt ännu mer då. 

Jag var just på tillväxtultraljud i vecka 32+3 och bebin är en jätte! Han väger redan 2,6 kilo om man får tro ultraljudet och är storleksmässigt i vecka 36+4, så nu var det tal om att jag eventuellt måste ta ut honom tidigare för att inte föda en 5-kilosbebis. :( Jag känner mig jätteledsen och vill absolut inte bli igångsatt, och vill heller inte göra något innan nyår för jag tycker det känns helt snett att medvetet plocka ut ett barn som inte är färdigt, oavsett hur tjock han nu är. Jag fick ingen chans att berätta hur jag känner heller för specmödravården vill inte ens diskutera "hypotetiska scenarion" utan tycker att vi bara ska avvakta till nästa TUL 13 dec. Lätt för dem att säga, de kan ju ta ett beslut som passar dem bäst på stående fot, men det är min kropp och min förlossning. 

Nu måste jag göra ännu en glukosbelastning för att de ska vara helt säkra på att jag inte har graviddiabetes, vilket känns hyfsat onödigt när jag redan fått jättebra resultat på förra. Då frågade jag också barnmorskan som gjorde belastningen om det fanns risk att utveckla diabetes efter belastningen, och hon sa att det hinner du inte, man behöver bara göra en belastning. Jaha? Värdelös info eller? Efter TUL stack de mig dessutom i fingret för att snabbkolla sockret, och det låg på 4,8. Risken att jag skulle ha diabetes med det blodsockret är nog inte så stor! 

Jag är så himla trött och ledsen på allting just nu, har lite högt blodtryck ibland också och det känns som om vårdpersonalen anklagar mig för det trots att jag absolut inte kan göra något åt det. De säger att jag ska ta det lugnt och inte oroa mig men det är inte direkt lätt just nu, eftersom ingen har sagt att det kommer att gå bra! Det är lätt att säga att "ut kommer han alltid", men det ska helst kännas ok för mig med. Hade varit värre om han var tillväxthämmad självklart men jag känner mig så anklagad i det här, som om jag tryckt i mig socker hela graviditeten, vilket jag absolut inte har gjort. Ofta har vi inte ens ätit sött på helgen, bara för att jag varit så nojig för att få en för stor bebis. Min sambo köpte hem alkoholfri glögg och jag ville absolut inte ha nån pga sockernoja. Så blir han så där stor ändå. :( 

Hur ska jag ta mig igenom julen på en sockerfri diet undrar jag.. alla vill ju fika nu också för att hinna titta på magen och jag bara knaprar på en halv bullkant och skyller på liten gravidmagsäck (visserligen sant, pallar inte äta mycket just nu men vore ju kul att kunna äta en kanelbulle!). Känns så meningslöst för båda mina föräldrar vägde ca 5 kilo vid födseln och min bror vägde 4,2, så jag vet inte om jag kan göra något åt det egentligen. 

Tack så mycket! <3 Ja, jag hoppas verkligen att han har växtspurtat klart. Nej, jag vet faktiskt inte om de bara kan gå på det, har också hört att det kan skilja rätt mycket på beräknad vikt och verklig vikt, men kanske inte två kilo! Det låter ju helt extremt. Hur som helst så känns det inte bra att gå händelserna i förväg med flera veckor bara för att barnet är stort, så om de peppar väldigt på igångsättning före jul så kommer jag nog säga tack men nej tack. 

Det låter extremt tidigt att bli igångsatt vecka 34, hur resonerar de då? Var det innan de visste att du inte fått någon infektion? De måste nu trott att det var akut.

Jag vill inte plocka ut ungen tidigare än vecka 38-39 och jag vill absolut inte bli igångsatt, i så fall hellre planerat snitt. Men jag är ledsen för att inget av alternativen är vad jag hade tänkt mig, så oavsett vad det blir så känns det dåligt. Drömscenariot är ju att bebisen slutar växa så fort så jag kan få en normal vaginal förlossning vecka 40-42, men det känns inte som att det är så goda chanser. 

Har inte haft någon förlossningsskräck tidigare men nu är jag livrädd. 

Mkess, 27 år, bf 1 januari, andra barnet, flicka.

Maartiiina, 28år, bf 2 januari, andra barnet, pojke

FruSvensson, 28 år, planerat snitt 2 januari (bf 9/1), tredje barnet. Vet ej kön.

Oviss01, 30 år, bf 3 januari, första barnen (tvillingar), flickor

Alnjohansson, 23 år, bf 11 januari, första barnet, pojke.

Maliiin87, 29 år, bf 12 januari, andra barnet, pojke.

tuuli, bf 14 januari, första barnet, pojke

Miinxs, 29 år, bf 17 januari, första barnet, flicka.

Fernandasmamma, 32 år, bf 22 januari, andra barnet, har inte tagit reda på kön.

Angelikkaj, 32år, bf 24 januari, tredje barnet.

Ivana1988, 29 år, bf 24 januari, första barnet, pojke.

Thecoc, 26 år, bf 27 januari, första barnet, flicka.

Jag var på mvc idag och tänkte passa på att prata lite om hur det var på spec, min oro för att föda ett stort barn och så. Trodde att hon skulle vara mycket mer stöttande, men upplevde inget stöd alls. "Tänk positivt annars går det aldrig" var det enda hon sa, och att jag kunde få gå på samtal om förlossningsrädsla om jag ville. Men eftersom jag redan har en riskgraviditet så är jag så mycket på sjukhuset ändå att jag ärligt talat inte har lust att gå dit för terapi dessutom. Plus att jag känner lite att skräcken för att föda ett normalstort barn kan man kanske samtala bort, men en 5-kilosbebis kan bryta nyckelbenet när det föds och speciellt en förstagångsföderska är nästan garanterad en lång och jävlig förlossning - det går liksom inte att prata bort. Jag skulle vilja att ordinarie personalen tog min oro på allvar istället för att dumpa "problemet" på en kurator. 

Hade det varit tidigare i graviditeten så hade jag nog bytt barnmorska efter det bemötandet ärligt talat men i vecka 34 orkar jag bara inte ta tag i den biten utöver allt annat man måste orka. Växlar mellan att känna mig helt avtrubbad och inte bry mig alls om fostret eller vad som händer, och att bara gråta. 

Det värsta var att hon sa att jag led av duktig flicka-syndrom och att det var mitt eget fel och att ingen lagt den pressen på mig utifrån. Va? Det är ju skitmycket press på gravida att äta rätt, inte göra det ena och det andra, och det är ännu mer press när man har risker. Man ska lära sig allting om vad det innebär att bli förälder samtidigt som man ska äta si och så mycket protein, kolhydrat, kalcium, järn, etc etc, man ska motionera när man är jättetrött och har foglossning, man ska lära sig profylaxandning och helst gå på gravidyoga dessutom. Samtidigt som man jobbar, kanske redan har andra barn, ska sköta hemmet någorlunda och ha nån form av socialt liv utöver det. Nej, det är ju ingen press alls att vara gravid! Allt är bara inbillning från min sida! 

Sammanfattningsvis: inte bara hade hon inget uppmuntrande att säga, utan det var dessutom mitt eget fel att jag känner så här. Det var väl inte riktigt det bemötandet jag hade hoppats på, och det fick mig inte att känna att YES jag kan föda den här ungen, det kommer att gå som smort! Snarare som att jag är beredd att bara lägga mig ner och totalvägra på förlossningsdagen. 

Tack! Jodå, hon har säkert en chef men det känns rätt segt att börja bygga en relation med nån annan så nära inpå förlossningen, och dessutom möta min barnmorska i korridoren varje gång. Tror dessutom alla är rätt så uppbokade vid det här laget, min egen har ingen möjlighet att boka om tider längre om man missar en. Jag fattade lite för sent att vi har noll kemi och det är för att jag alltid sagt till henne att allt är bra hittills. Hade jag grinat tidigare så hade jag ju fattat mer hur hon var då och kanske kunnat byta i halvtid. Nu är det väl bara att bita ihop. Fett tröttsamt. Jag brukar inte förvänta mig mer än minsta möjliga från vården där jag bor pga dåliga erfarenheter men just idag ville jag gärna ha en klapp på axeln - det var lite tråkigt att inte få det. Det känns lite sent att börja gå i terapi nu, tre veckor innan jul, men möjligt att jag ändå tackar ja till aurora, eller irma som det heter här. Iofs tycker jag att det är helt snett att gå i terapi för något som med mycket stor sannolikhet kommer att hända, dvs en svår förlossning, som om det var helt och hållet min attityd som var problemet och bara jag gör lite andningsövningar så kommer det att gå helt komplikationsfritt. Det vet jag ju statistiskt sett att det inte gör med jättestora bebisar, kroppen har vissa begränsningar trots allt. Men oavsett så fattar jag ju att jag inte kommer att få nåt stöd från varken spec eller min barnmorska, så om jag kan prata med nån snäll där så kanske det ändå kan vara värt det. 

Tack för omtanken allihop, ändå skönt att komma hit och skriva av sig lite. 

Nej, det är det ju faktiskt inte.. Men jag tänker att nu är det bara fyra möten kvar för mig på mvc, max, om jag inte föder tidigare, så det är väl bara att bita ihop med hon jag har. Får väl söka stöd och hjälp i böcker eller nåt sånt istället. Ja men verkligen! Innan har det ju mest varit prover och kanske inte så mycket att diskutera, men nu börjar det ju närma sig, så det är klart att jag blev paff när hon inte alls hade något uppmuntrande att säga om själva förlossningen, det hade jag tagit för givet från en barnmorska, att det var hennes uppgift.