Tysta män och bokar ni in pratsamtal?

Låter som att du lever med en energitjuv, o det går ju ut över barnen också. Vad är det han blir "sur" för ofta?

Det stämmer det här med energitjuv. Jag har läst mycket av den typen av personlighetsdrag och stämmer fruktansvärt bra in på honom.
Jag får inte fram vad det är som han tyngs ned av när han alltid är sur och vresig då han inte  öppnar sig för fem öre.

Jag förstår ärligt talat inte vad du får ut av att vara med honom, som inte ens svarar när du frågar honom om nåt?! O du har anpassat dig till att bli nåt som inte är du. Gissar att svaret på frågan varför parterapi, skulle vara att du vill få honom att ändra sig. Men om han varit så här i många år (o det ändå "funkat"), varför skulle han ändra sig nu? Gillar inte typer som drar ned en.

Jag håller med en del i dina tankar. Det jag vill här på forumet är att höra hur andra har det i liknande situationer och hur går ni vidare?

"Jag som person har ett stort behov av att kommunicera, social, prata, skratta, diskutera - om allt och ingenting.. Impulsiv, vill ofta ha saker att göra, lite rastlöst lagd, driven och framåt.

Sambon: Introvert. Tyst och då väldigt tyst. Pratar bara om han har något att säga. Sitter timtals, hela dagar framför datorn då det är hans arbete också."

Hur kunde du bli sambo och skaffa barn med någon som är så passa tvärt emot vad du har behov av?

Att få honom att ändta på sig i någon större omfattning är nog omöjligt. Skulle det vara möjligt för dig att bli som honom, introvert, tyst mm? Troligtvis nej. Och om du inte kan ändra på dig hur kan du då tro att han skulle kunna ändra på sig?

Han, och du, kan nog förändar era sätt att komunicera och umgås lite men om du vill ha stora förändringar är det nog omöjligt. Då har du två alternativ, acceptera läget eller dra vidare.

Jag har haft det så där. Min man ville inte prata om något till slut. Det enda var praktiska saker som barnen och huset och det som behövdes för att få vardagslivet att gå runt. Småprat var inte "hans grej". Vilket till slut innebar att det inte fanns kvar något samtal alls mellan oss. Vi hade väldigt begränsat socialt umgänge. Jag umgicks själv med vänner och familj. Men han var inte intresserad av något jag hade att berätta. Du vet, man kommer hem och har haft en bra eller dålig dag, varit med om något kul, spännande, tråkigt, roligt, förvånande, upprörande whatever. Eller bara åt något jäkligt gott till lunch. "Jag skiter väl fullständigt i vad du åt till lunch...!" Att boka tid för samtal gjorde vi inte. Men jag tog upp det gång på gång att jag saknade ett samtal mellan oss.

Jag var som du, glad, social, utåtriktad, nyfiken, öppen. Och jag tappade helt bort mig själv.

Jag kan förstå din man när han reagerar negativt på att du vill boka in ett samtal. Det låter hemskt tråkigt, allvarligt och stressande. Och att sen sitta där på den bokade tiden och prestera. Sen försvarar jag inte alls hans beteende.

Hur gick det för mig? Jag gick! Det fanns ju fler orsaker så klart. Men jag kom fram till att jag nu har levt ca halva mitt liv. Jag vill inte lägga den andra halvan på en människa som bokstavligen suger energi ur mig, inte uppskattar mig, inte vill göra det jag vill, inte gillar det jag gillar, helt enkelt inte är intresserad av vad jag gör eller hur jag mår. Och detta var ändå en människa som påstod sig älska mig. Jag fattar verkligen inte.

Vintern har varit hemsk, men jag har nu kommit ut på andra sidan och jag mår så JÄKLA bra! Lätt, fri, glad, positiv, engagerad, social, nyfiken. Jag träffar människor som uppskattar mig och vill lyssna på vad jag har att säga. Jag har fått nya spännande vänner, blommat upp på mitt jobb och njuter ohejdat av livet. Det är för kort för att inte leva och njuta varje sekund.

Två barn har vi, de mår också bra. Och pappan han nu fått segla upp och ta sitt ansvar gentemot dem på ett helt annat sätt. Winwin säger jag.

Lycka till. Det är klart att man ska kämpa, men det finns en gräns. Frågar du mina vänner och familj så skulle de säga att jag väntade alldeles för länge. Men jag är ändå nöjd, jag försökte verkligen. De bästa åren ligger nu framför mig.

Du lever bara en gång och din tid är så värdefull. Slösa inte bort det på någon som är såhär trist. Han verkar ju inte ens bry sig om hur du mår.

Jag har varit i liknande situation, dock utan barn. O jag stod inte ut till sist, han kändes som en fullständig glädjedödare. Klarade inte av att ständigt bli ledsen o dämpad.

Visst kan du skriva det där brevet, tror bara inte du ska vänta dig nåt mer än mera tystnad o hummanden som svar. O kanske möjligen "gå då, om du inte får ut nåt av mig".

Skriv brevet! Så att han faktiskt verkligen förstår varför om ni skulle separera på sikt. Jag har gått i familjerådgivning. Det var bra. Men man kan ju inte förändra varandra där.

Det låter som du valde helt fel partner. Har han alltid varit tystlåten så kommer han nog inte ändra sej hur mycket terapi du än släpar med honom på.

Känner också igen mig, trots att barn inte är inblandade och jag är ganska ung. Det du skriver om att du slutade vara social och pratglad pga honom känner jag igen på pricken, man försvinner bit för bit. Jag har nu avslutat förhållandet och önskar bara att jag kan bli mitt gamla jag så snabbt som möjligt, så man inte hinner 'falla tillbaka' nu när man är deppig.

Det som gjorde att jag tillslut gav upp var att jag kände att jag hade gjort ALLT jag kunde och försökt som en galning. Men jag fick inte särskilt mycket gensvar och då insåg jag att det aldrig kommer lösa sig, man dränerar bara sig själv på energi. Så frågan är hur mycket du har försökt och hur mycket energi som finns kvar? Hoppas det löser sig. Kram!

Riktigt riktigt skrämmande lika! Jag bröt upp för ett år sedan efter 26 år tillsammans, mår så mycket bättre nu, är glad igen och skolbarnen våra mår bra. Enda skillnaden är att jag inte haft en tung vinter, bara njutit faktiskt! Men det anses vara fel och egoistiskt av en del, han har ju varken misshandlat mig, varit elak, har inga drogproblem eller slösar med pengar. Men efter två rejäla omgångar i familjerådgivning flera år bak insåg jag att han inte kunde ändra sig så jag gav till slut upp och min kärlek till honom dog.