ang flytt med barn ,pappan vägrar

Det viktigaste enligt mig är att barn får kärlek ,uppmärksamhet och en bra uppfostran.

Inte att dem får allt dem pekar på ,uppmärksamhet av datorn/tv:n och får göra precis som dem vill.

Nä alla barn är inte likadana men alla barn behöver kärlek och regler för att växa upp och bli trygga starka och sunda vuxna.

Du menar barnen som han inte brytt sig om innan? Barnen han lämpat över på sin mamma och sambo? Barnen som han lovat mer umgänge med om TS flyttade närmare för att sen skita i sitt löfte? Vem tror du egentligen vet bäst för dessa barn? Pappan som inte brytt sig eller mamman som flyttade närmare pappan för att de skulle få en bättre relation som sedan gick om intet? Mamman som var villig att se till att umgänget var det samma oavsett var hon och barnen bodde?

Vart går den magiska gränsen då för när man inte får flytta? Har tonårsföräldrarna på vår gård (nybyggnadsområde) gjort fel som flyttat? Eller de barn i 5-6 års åldern som flyttat in? Har deras föräldrar gjort fel? Elller är det bara vid separationer som det är fel trots bibehållet umgänge?Så barn vet vad som är bäst för dem själva? Eller är det kanske så att de mår bra av regler, att inte få allt vad de pekar på etc?

Jag kan svara på det ur mitt persoektiv eftersom jag har upplevt flytt men ej separerade föräldrar. Tänker jag tillbaka så hade mitt liv som ung å ungdom varit så mkt bättre om inte mina föräldrar valde att flytta när jag var 10 år. Jag har INGEN barndomskompis kvar efter att vi flyttade. Blev otroligt osäker å har sedan dess haft svårt med kompisar å varit mkt utanför. Där jag växte upp tills jag var 10 å skulle börja mellanstadiet hade jag fullt med kompisar å ett rikt socialt liv. Hela all den tryggheten fick jag aldrig mer sen under resten av skoltiden. Så NEJ det har INGET med separerade föräldrar att göra.

För mig var det tvärtom, hade knappt några vänner alls, men när vi flyttade när jag var 10 så fick jag massor med vänner! Så det där har inte nödvändigtvis med flyttning att göra...