Drack när jag var gravid , självmordstankar (långt)

Tack så mkt för svaren! Jag försöker tänka att det inte var så mycket och att det förhoppningsvis inte är nån fara men det behövs så lite (nått jag råkar läsa eller nått nån säger) för att allt ska kännas helt svart igen. Ibland känns det nästan ok men ibland känns det som en mardröm som jag inte kan vakna från.

Innan jag såg det där på internet och började tänka på det här mådde jag mycket bättre än jag har gjort på länge , även om min kille lämnade mig när jag var gravid och jag blev ensamstående.

Jag har skadat mig själv förut ibland (innan jag blev gravid ) men aldrig skurit så djupt så att jag skulle kunna dö av det.. Och så har jag försökt ta livet av mig nån gång med tabletter för länge sen.

Om det hade varit så att jag drack och inte visste att jag var gravid , eller till och med om jag hade varit beroende och verkligen inte kunnat låta bli så kanske jag skulle kunnat förlåta mig själv. Men nu när jag har riskerat att skada mitt barn (även om jag inte trodde att det jag gjorde var farligt ) bara för att jag var rädd för vad andra skulle tycka och inte vågade säga att jag kanske ville behålla barnet.. Det är svårt att leva med.

Tack för svaret! Försöker tänka att det kanske är tillräckligt "straff" att jag mår så här dåligt. Det finns ju folk som inte vet som du sa och som fortsätter dricka och ändå får friska barn. Men jag tänker att tänk om jag råkade dricka nått av dom där glasen precis när nånting viktigt bildades.

Vet nån om det har nån betydelse att jag drack långsamt och inte blev påverkad? Eller är det bara mängden som räknas?

För länge sen drack väl ganska många nått glas ibland när de var gravida? Min farmor tyckte t.ex också att jag kunde dricka ett glas vin till maten när jag var hos henne.

Jag har alltid haft lätt att "fastna" och inte kunna sluta tänka på saker som jag inte kan göra nånting åt.. Vet inte hur jag ska komma över det här.

Tror jag behöver hjälp.. Kan verkligen inte släppa det här. Man säger ju att självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem men det här är ju inte alls tillfälligt. Jag kan ju inte ändra på vad jag har gjort och om jag har skadat mitt barn så är det ju permanent. Vet inte om det är förlossnings/ amingsdepression också.

Jag har fått prata med en kurator genom Mvc och jag har sagt att jag mår dåligt och är orolig pga det här men jag kan ju inte säga att jag inte vill leva mer.

Tack för svaren!

Jag försöker att inte tänka på det men jag mår fortfarande väldigt dåligt.. Det enda som hindrar mig från att göra nånting för att skada mig själv är att jag ammar. Jag går igenom i huvudet hela tiden vad jag borde ha gjort.. Jag trodde ju inte att den mängden jag drack kunde skada mitt barn , men jag kunde ju ha kollat upp det.

Om man kollar på bilder på alkoholskadade barn så stämmer en del in (kort näsa och ganska tunn överläpp, fast hon har den liksom instoppad så man knappt ser den eftersom hon inte har några tänder än), men en del stämmer ju knte alls. Hur ska jag kunna veta om det som stämmer in beror på alkoholen eller inte?

Ibland tänker jag att jag kommer ta livet av mig så fort jag har slutat amma..Jag vill egentligen göra det nu men jag kan inte göra så mot min dotter, hon har aldrig ens tagit flaska.

Sen tänker jag att min mamma kan ta hand om henne, eller kanske mitt ex mamma.

Har läst nån tråd här där nån frågade om hon kunde dricka en cider när hon är gravid och folk blev jättearga och tyckte hon var en hemsk person som ens funderade på det.

Även om jag inte drack jättemycket så var det ju definitivt mer än det.

Det här är ju absolut inte första gången i mitt liv jag har självmordstankar men det är värre den här gången för det finns ju absolut ingenting som jag kan göra för att ändra på situationen , OM mitt barn har blivit skadat av att jag drack så är det ju så och det går inte att göra nånting åt och isåfall tycker jag inte att jag förtjänar at leva.

Ursäkta att det blev väldigt långt, behövde väl skriva av mig.

Tack för svaret!

Nej jag vill inte bara skada mig själv, jag vill inte leva längre . Så känns det nu iallafall..

Jag älskar mina barn mer än allt annat och jag vill egentligen inte lämna dem men jag klarar inte av det här. Jag har fruktansvärd ångest 24/7 just nu och det finns INGENTING som hjälper.

Jag vet att det finns andra som skulle ta hand om dem om jag är borta.. Och yngsta dottern kanske skulle hata mig ändå sen om hon visste vad jag har gjort.

Jag trodde ju att det var ok att dricka ett glas ibland när jag väntade första barnet också (men det blev inte lika ofta) och hon är 6 nu och helt frisk så det har jag inte lika mycket ångest för. Olika barn påverkas väl kanske olika också och som sagt så drack jag mer sällan då.

Jag bad om ett extra läkarbesök på Bvc och fick det , men läkaren där sa bara att man ska ju inte dricka när man är gravid men han trodde inte att några glas vin borde kunna orsaka såna skador.

Ringde till FAS föreningen också och frågade om det finns nån läkare som kan säga om det har påverkat men hon sa bara att man kan aldrig veta säkert och det går inte att säga. Men de som har den diagnosen måste väl ändå ha fått den av en LÄKARE? Inte av föräldrar som sitter och jämför med bilder på internet?? Hur kan hon då säga att det är omöjligt för en läkare att säga ??

Jag förstår att det är svårt att säga om det har påverkat hjärnan men det borde väl ändå gå att se om det har påverkat fysiskt?

Om det är nån som vet nån bra barnläkare som man inte behöver remiss till (och som kanske har erfarenhet av sånt här) så får ni gärna säga till.. Det är det enda som skulle kunna hjälpa lite tror jag.