Osams om jobb

Det lutar åt att jag går på intervjun i så får vi se vad det leder till. Att jag sökte jobbet utan att berätta var dumt, det är jag den första att erkänna, men det var som sagt inte allt något jag tänkt på länge utan jag kollade jobbannonser som jag gjort av o till den senaste tiden och där var jobbet.

Jag skulle kunna vänta några år, tills vår minsta är lite större och kan gå till och från skolan mer själv- men det kanske är 1,5 två år tills dess. Vet inte om jag pallar att vara kvar på mitt nuvarande så länge. Och jag är rädd att om jag inte tar den här chansen och ser hur långt jag kommer så kommer jag att gräma mig för resten av livet... Men jag vet inte om jah är beredd att ta ett jobb om jag inte har stöd för det hemifrån. Men han säger att han inte vill att jag ska må dåligt på jobbet.. Men han tycker i grunden att det är en dålig idé, det vet jag.

Han jobbar 6.30-16 eller 7-16 o har 15 minuters bilfärd till jobbet. Nu har jag typ en kvarts gångväg till jobbet, ska jag lämna barn på skolan o sen till jobbet tar det 20 minuter, max. Så den nya restiden är väsentligt mycket mer än vad jag har nu. Jag skulle vara borta 6.40-1730 varje dag om jag inte nyttjar flex. Det är en stor skillnad från nu, om jag har samma arbetstid, 8-1630 så skulle jag vara borta 7.40-1640.

Gå ner i tid är inte ngt alternativ då vi behöver pengarna...

Det är egentligen tiden som är den stora stötestenen, det känner jag själv också. Jag kommer att tillbringa mer tid borta från familjen... men det kanske det är värt om jag skulle ha ett jobb jag trivs med.

Hans lösning är väl att vänta något eller några år tills vår minsta är lite större. Men jag är rädd att om jag inte iallafall går på intervju o tar den chansen så kommer jag gräma ihjäl mig och över att jag inte försökte. En sån här chans kanske inte kommer igen? Det är ju inte alls säkert att jag går längre än till den här första intervjun....

Exakt så känner jag. Det känns inte så farligt när jag är hemma, på kvällarna eller helgerna, men så fort jag kommer till jobbet undrar jag vad jag gör där. Visst har det sina ljusa stunder, men de väger inte upp såsom de gjorde förut. Jag behöver se och göra något nytt för att få arbetsglädjen tillbaka.

Nä, om jag kan använda lite flex och åka hem tidigare, typ 16 nästan varje dag, så blir det inte jättemycket skillnad. Jag vet egentligen inte förrän jag varit (eventuellt) på intervjun hur mycket och hur flexen fungerar och hur mycket man kan/får jobba hemifrån. Men jag håller med, min arbetstid är ju inte mer än hans, men restiden gör att det blir längre. Jag kommer ju inte heller att sluta, 13-14 någon dag i veckan som jag gör nu, och det förlorar ju barnen på. 

Jag har inte vågat/velat ta upp det här mer med honom, men tänker att jag måste göra det ikväll. Eller senast imorgon. Intervjun är på torsdag....

Nja, jag har väl inte rakt ut sagt att jag inte trivs, men han vet att jag tycker det är tråkigt och att jag inte vill arbeta kvar inom mitt yrke hela livet. Men att jag sökte annat jobb visste jag inte själv egentligen förrän jag såg annonsen...

Ja det kan man undra ibland... Det har väl alltid varit så eftersom jag har haft sådana arbetstider att jag oftast varit hemma först, eller iallafall nästan samtidigt att jag hämtat och /eller börjat med maten. Vilket jag gärna gör, men det blir ju en (o)vana att nästan alltid ha det så,  man vänjer ju sig vid det. Så det kommer ju bli ändring och det kanske han måste vänja sig vid... Men å andra sidan är barnen större nu (snart 8 o 12) så det är ingen fara på taket om de är själva en stund eller får vänta med middagen tills 18 heller. 

Egentligen tror jag att det är rädsla som ligger bakom hans motstånd. Jag bryter mig loss och skapar något nytt och främmande. Rädsla för förändringar.