Han försöker uppfostra mina barn.

De är i mina barns ålder. Sedan kan han ibland säga att "jag skulle gjort så här" och då känner jag att det blir lite för mycket faktiskt. Jag vill inte ha undervisning i hur jag uppfostrar barnen och jag hanterar situationer på det sätt som jag anser vara bäst för mina barn. Mina barn blir dessutom skeptiska om det kommer hem någon nästan okänd person och börjar tillrättavisa dem.

För det första så handlar 90% om "bonusbarntrådarna" om styvföräldrar som inte engagerar sig, inte vill umgås med bonusbarnen eller tycker det är allmänt besvärligt. Så grattis, ts, för du har lyckats hitta en partner som faktiskt verkar engagera sig i både dig och dina tidigare barn!

Att han faktiskt frågar om du tycker han säger till för mycket visar ju att han är öppen för diskussion och vill ha input från dig och veta vad du tycker är ok. Diskussionen om hur man ska hantera uppfostringen är något som man måste ha upprepade gånger för stt kunna komma fram till en vettig kompromiss, vare sig om man är sammanboende föräldrar eller inte. Det blir än viktigare i er situation. Planera in en kväll där ni sätter er och diskuterar hur ni vill ha det.

Du säger ju själv att du tycker det är svårt att hantera situationen som ensamstående till tre barn, och jag (som bara har ett barn) kan knappt föreställa mig hur energikrävande det måste vara. Ta tillvara på att du hittat någon som vill hjälpa dig med detta och se det inte som ett hot! Är han också ensamstående så förstår han nog hur svårt det kan vara.

Tack för ett bra (och upplyftande) svar!
Grejen är att jag upplever att det blir väldigt mycket tillsägelser om småsaker och eftersom mina barn knappt känner honom så blir det konstigt. Det är ju i mitt tycke viktigt att skapa en relation först än att direkt börja uppfostra. Ja han har nästan helt själv uppfostrat sina barn och ja det tar oerhörd energi för mig att ensam uppfostra mina barn. Mina egna föräldrar har jag inte så stor hjälp av eftersom de är konflikträdda och knappt vågar säga till barnen. Jag vågar säga till och är inte rädd för känsloutbrott men det är givetvis inte alltid man orkar. 

Trots att han verkar självsäker i sin uppfostran av barnen så upplever jag att jag är mer öppen för att våga göra mer saker, t.ex. ta med alla tre till affären eller åka iväg och så vidare. Han säger själv att oj det skulle jag nog inte göra. Dessutom liter jag mer på mina barn, även på min aktive 5-åring. Det går ju inte att ha dem i hårda tyglar hela tiden, då blir de osäkra och får svårt att ta egna initiativ. 

Det som är bra är att han inte backar för att jag har tre barn utan att han gärna kommer hit trots att det finns risk för ett smärre kaos ibland. Jag är ju jätterädd att han ska tröttna men det verkar inte så. Dock vill jag att han lär känna mina barn innan han börjar tillrättavisa dem.

Men jag hoppas att du säger samma till honom som du skriver här, att det känns som han tar ifrån dig föräldrarollen o det sista du skrev i förra inlägget. Du kan ju inte låta bli med det bara för att du är rädd att han ska tröttna!?

Du verkar ha väldigt konkreta och vettiga tankar kring det hela, tror inte det blir några som helst problem om ni skulle ta och prata om det. Jag tolkar det som att du vill ha en stabil och långvarig relation med din partner och då är det är viktigt för dig att dina barn inte börjar uppfatta honom som en besvärlig typ som kommer in och bestämmer/säger till för mycket innan de haft en chans att skapa en bra relation till honom. Lägger du fram det på detta sättet har jag svårt att se att han skulle ta illa upp.

Jag brukar gå in och korrigera min pojkväns barn när jag anser att det är befogat, t.ex. att man säger tack när man får hjälp med något eller att det är trevligare att säga "Skulle jag kunna få en banan" istället för "Jag vill ha en banan". Om han vill bli beordrad av en 5-åring och en 8-åring så är det upp till honom men jag vill det definitivt inte... Och innan någon börjar yla om att barnen är för små för att förstå så anser jag att om ungen kan säga "Jag vill ha" kan den också lära sig att säga tack! 

En ny pojkvän som inte ens lever tillsammans med oss, och som barnen knappast känner och därför heller inte har en trygg relation till, skulle jag aldrig tillåta mästra eller "fostra" mina barn.

Mycket tror jag bottnar i att jag själv har lite problem med auktoriteter, jag blir liksom rädd och osäker. Har upplevelser från barndomen som säkert kan ligga till grund för detta. Det fråntar dock inte det faktum att jag vill att han ska lära känna barnen innan han tillrättavisar dem. 
Tack för era svar allihop!

"Känner att jag får prestationsångest och känner mig otillräcklig när han lägger sig i"

Han ska inte få dig att känna så här. Jag hoppas du har tillräckligt med skinn på näsan för att säga ifrån. Att hans "uppfostringsmetoder" inte är nåt du vill tillämpa på dina barn.

Tänk dig för noga innan du flyttar ihop med denne man. Jag hör varningsklockor!

Jag blir också fundersam. Om han kliver förbi outtalade gränser för hur man beter sig och inte märker (eller inte bryr sig om) att ts blir ledsen så är det ett varningstecken.

TS, hur reagerar han när du säger att du inte vill att han uppfostrar barnen? Lyssnar han och tar till sig eller blir han förnärmad/arg?