Han försöker uppfostra mina barn.

En etablerad partner som barnen känner väl och har förtroende för ser jag bara som positivt att hen tar aktiv del i uppfostran.
Men du kan aldrig ha mer auktoritet än vad du har mandat för hos barnen.
Och mandatet kommer av att barnen känner och litar på dig.
Visst kan du få barn att lyda innan, men på det viset gör man dom till ögontjänare. 
För att dom själva ska känna och förstå varför man inte gör på ett visst sätt, och det måste dom känna för att det ska bli integrerat beteende hos dom, då måste dom först lita på den personens omdöme, som säger det. 

Med andra ord ts, i korthet det låter som om det är på tok för tidigt för honom att gå in och börja korrigera dina barn.
Du har helt rätt, först ska han bygga en relation till dom. 

För hette det ett barn är allas barn alt det krävs en hel by att uppfostra ett barn. Då blev barn ordentliga vuxna. Idag blir föräldrar kränkta när andra vuxna tillrättavisar barnen och unga vuxna är många gånger odågor.
Han vill hjälpa dig för att få lugn och ro antagligen och att barnen ska kunna fungera i ert sällskap så alla trivs. Han kanske inte gillar att dina barn beter sig på ett visst sätt mot dig eller mot andra eller inte respekterar dig. Och om det är så har han ju rätt. Varför ta hans råd negativt? Jag ser inget negativt i att han vill finnas där för dina barn och vägleda dom. För du verkar ha en loj förhållningssätt till barnen. Du ska inte vara deras kompis utan en obekväm mamma som uppfostrar dom så de blir ödmjuka, respektfulla vuxna. Det blir man inte av dumsnälla föräldrar. Barn behöver ha nån som visar vem det är som bestämmer, ger tydliga regler och som finns där, tröstar, kramar och älskar dom oavsett. Man kan göra både och

Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn

Allt beror ju på situation. men till en början tycker jag han borde lämna all uppfostran till dig.

Vi påminner alltid barnen att säga tack men andra saker är inte lika viktiga. De behöver inte sitta och vänta på att alla ska äta upp innan de får lämna bordet och de behöver inte äta upp all mat på tallriken, saker som kanske är viktiga för andra föräldrar men som skulle irritera mig väldigt mycket om andra försökte tillrättavisa mina barn.

Det då måste tänka på att du är dina barns skydd och trygghet. Anser du att din nya pojkvän lägger sig i för mycket och försöker uppfostra dina barn på ett sätt som inte stämmer överens med dina värderingar så måste du sätta stopp för det.

Precis så tänker jag också. Jag hakar inte upp mig på småsaker men just att säga tack och så är viktigt. Sedan är jag också noga med läxor, tandborstning och att man behandlar djur och människor med respekt.

Jag kan ju tillägga att jag är inte en loj förälder, hur nu någon har lyckats utläsa detta i mina inlägg. Jag sätter gränser men går inte in och detaljstyr. 

Har nu pratat med honom och han menade att det var skönt att jag sa till eftersom då blir det mer tydligt för honom hur han ska förhålla sig. Jag sa att det är bättre du lär känna barnen först och det höll han med om. Eftersom han själv blivit hårt uppfostrad är väl tillsägelser (om småsaker i mitt tycke) något som kommer naturligt men som sagt han verkade tycka det var bra att jag sa hur jag kände. 

Jag har inget emot att folk säger till mina barn men grejen är att mina barn fick väldigt många tillsägelser av honom, d.v.s. av någon de knappt träffat. I mitt tycke finns det bättre metoder att skapa en relation på.

Men säg det till honom då. För jag ser inte att du tycker han egentligen har fel i det han säger åt barnen, bara att du vill att han ska ta det lite lugnt och skapa en relation först? Så säg det "Jag vill att mina barn skall tycka om dig, att de inte bara ser dig som en som säger åt dem och klagar". Troligen också dags att ni sätter er ner och pratar om vad som är viktigt, är det ok att äta kakor i soffan, får man snabbt gå in med skor, får man dricka mjölk direkt ur paketet, måste man bädda sängen på morgonen, får man skrika åt sin mamma, får man svära, måste man ha hjälm när man cyklar, etcetera!

Måste ju vara nåt fel på honom. En sån där som gillar att bestämma och bossa över andra. Såna ska inte ha barn.
Synd om dina barn som måste stå ut med skiten.

Jag tycker att man mycket väl kan säga "Jag vill ha en banan" hemma hos sig själv. Att be att få och andra liknande sätt att uttrycka sig på är bra att kunna och ha klart för sig är omtyckta och användbara sätt i andra sociala situationer. 

Ts: jag tycker att du gör helt rätt i att ta upp detta med din partner. Jag hade inte själv accepterat den sortens invasiva sätt innan det ens finns en bärande relation mellan parterna. Inte efter heller, jag är inte vän av auktoritativ uppfostran som syftar till blind lydnad.

Skönt att han verkat ta till sig att du vill han ska backa, och låta dig ta hand om biten med dina barns "fostran". Är relationen så ny att man inte hunnit etablera en god kontakt med den andras barn, är det ju självklart att man inte ska börja med att påpeka det man tycker är negativt.

Sen ska man ju heller inte glömma att ger man ris, ska man vara mycket generös med att också ge ros. I synnerhet när det gäller barn. Hoppas det nu går bra för er. Lycka till!

Jag har pratat med honom och han är införstådd med att jag inte har en lika hård uppfostringsstil som han. Han sa dessutom att han kanske kan få lite input och lära av mig så han är nog medveten om att det finns andra sätt att hantera barnen på.