Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

Tant som snart fyller 70 här.

Jag har aldrig velat ha barn. Jag känner inte att jag direkt valt bort det, därför att för mig fanns det aldrig som alternativ. Varje tanke på att skaffa barn kändes bara helt fel för mig. Jag är på det stora hela helt ointresserad av barn och kände att vara någons förälder skulle omöjliggöra det liv jag själv vill ha.

Det fanns en kort period mellan 25 och 30 där det kunde ha blivit annorlunda, men tack och lov insåg jag att det inte var min egen vilja det handlade om utan min dåvarande partners. Vi gick isär och vid 35 hittade jag mitt livs kärlek som var av samma inställning som jag.

Inte för en sekund har jag ångrat mitt beslut att inte ha barn. Min man och jag har rest massor, kunnat gå ner i arbetstid och ändå ha bra ekonomi, haft tid att utveckla våra passioner, kunnat studera på äldre dar bara för intresses skull. Testat att bo på olika platser, byta jobb. Det har aldrig funnits något som hållit oss kvar när vi känt att vi längtat efter förändring. Det har varit en fantastisk frihet och jag har verkligen känt att jag levt för MIN skull. 

Vi har syskon med barn och barnbarn och att träffa dem några gånger per år och ta del av deras liv som "äldre vänner" är fullt tillräckligt med "barnliv" för oss.

Vi är vid väldigt god hälsa, känner oss som 40, och hoppas på att få njuta av livet länge till.

Jag kan givetvis bara tala för mig själv. Det är säkert vanligare att ångra sig om man varit ambivalent länge, eller valde att avstå av anledningar som egentligen inte var övertygande för en.

Men jag har verkligen levt mitt bästa liv som barnfri, det är jag övertygad om.

Tant som snart fyller 70 här.

Jag har aldrig velat ha barn. Jag känner inte att jag direkt valt bort det, därför att för mig fanns det aldrig som alternativ. Varje tanke på att skaffa barn kändes bara helt fel för mig. Jag är på det stora hela helt ointresserad av barn och kände att vara någons förälder skulle omöjliggöra det liv jag själv vill ha.

Det fanns en kort period mellan 25 och 30 där det kunde ha blivit annorlunda, men tack och lov insåg jag att det inte var min egen vilja det handlade om utan min dåvarande partners. Vi gick isär och vid 35 hittade jag mitt livs kärlek som var av samma inställning som jag.

Inte för en sekund har jag ångrat mitt beslut att inte ha barn. Min man och jag har rest massor, kunnat gå ner i arbetstid och ändå ha bra ekonomi, haft tid att utveckla våra passioner, kunnat studera på äldre dar bara för intresses skull. Testat att bo på olika platser, byta jobb. Det har aldrig funnits något som hållit oss kvar när vi känt att vi längtat efter förändring. Det har varit en fantastisk frihet och jag har verkligen känt att jag levt för MIN skull. 

Vi har syskon med barn och barnbarn och att träffa dem några gånger per år och ta del av deras liv som "äldre vänner" är fullt tillräckligt med "barnliv" för oss.

Vi är vid väldigt god hälsa, känner oss som 40, och hoppas på att få njuta av livet länge till.

Jag kan givetvis bara tala för mig själv. Det är säkert vanligare att ångra sig om man varit ambivalent länge, eller valde att avstå av anledningar som egentligen inte var övertygande för en.

Men jag har verkligen levt mitt bästa liv som barnfri, det är jag övertygad om.

Tycker inte riktigt att man kan använda argumentet "vem ska ta hand om dig när du blir gammal". Är man helt ointresserad av barn och föräldraskap tycker jag inte att man ska skaffa dem i det enda egoistiska syftet att de ska sköta ens ärenden när man är gammal. Och ingen av oss vet ju hur framtiden blir.

Det kan ju faktiskt bli tvärtom också. Jag känner ett par vars två barn bägge har grava funktionsnedsättningar. De kommer aldrig kunna få någon hjälp och avlastning av sina vuxna barn, utan tvärtom få ta hand om dem tills de dör eller inte klarar det längre, utan får förlita sig på vården.

Är ju inte heller helt ovanligt att barnen flyttar utomlands, eller till och med dör före sina föräldrar.

Allt kan hända. Det finns inga garantier för något.

Därför tror jag att det enda vi faktiskt kan förhålla oss till är frågan "VILL jag ha barn/vara förälder eller inte?" Det måste vara det som avgör.

Tycker inte riktigt att man kan använda argumentet "vem ska ta hand om dig när du blir gammal". Är man helt ointresserad av barn och föräldraskap tycker jag inte att man ska skaffa dem i det enda egoistiska syftet att de ska sköta ens ärenden när man är gammal. Och ingen av oss vet ju hur framtiden blir.

Det kan ju faktiskt bli tvärtom också. Jag känner ett par vars två barn bägge har grava funktionsnedsättningar. De kommer aldrig kunna få någon hjälp och avlastning av sina vuxna barn, utan tvärtom få ta hand om dem tills de dör eller inte klarar det längre, utan får förlita sig på vården.

Är ju inte heller helt ovanligt att barnen flyttar utomlands, eller till och med dör före sina föräldrar.

Allt kan hända. Det finns inga garantier för något.

Därför tror jag att det enda vi faktiskt kan förhålla oss till är frågan "VILL jag ha barn/vara förälder eller inte?" Det måste vara det som avgör.