Vi som försöker gå vidare tillsammans med vår partner efter otrohet

Hej!

Liknande situation här. Hon var med en kollega under någon månads tid. Ungefär tre månader sedan, inga barn tillsammans. Vi har också gått i terapi sen det hände då det ändå finns mycket jag vill ha med just henne. Måste nog hitta ett svar på varför det blev som det blev och känna sig trygg med att det inte ska hända igen. Finns det ingen orsak som man känner är ärlig och stark nog för att kunna göra något sådant så har jag svårt att se någon framtid med den personen. I mitt fall känner jag helt ärligt att det lika gärna skulle kunna vart jag som var otrogen under den senaste perioden av vårt förhållande. Det som jag känner är värt att se är om det går att hitta det där som gör att vi är tillsammans och bygga något nytt kring det. Sen om det är möjligt får man helt enkelt se. Att gå tillbaka till precis det som varit innan är iaf inget alternativ för mig, det hade jag känt vart otryggt och faktiskt helt lönlöst.

Det svåra för mig är att kunna släppa att de träffas på jobbet fortfarande?

Jag är i samma sits. Min man var otrogen med en arbetskollega i drygt 5 månader. Han har nyligen fattat vad han håller på med och kommit på att han vill vara med oss (jag och våra barn, 2 st).

Vi ska försöka att hitta tillbaka. Tänker gå i terapi osv.

Jag är gärna med och ventilerar för just nu åker känslorna berg och dalbana.

Jag ventilerar gärna! Hur går tankarna? Vad gör ni rent konkret för att hitta varandra?

Vi går i terapi, det är väldigt bra. Men tankarna är hemska att hantera och försonas med.... Hur ser er historia ut?

Vi är väl precis i början kan man väl säga. Han har sagt att han vill vara med oss och tror att det är bra om vi går på terapi. Vi åker på semester tillsammans nu i två veckor, denna resa bokades innan allt kom fram och för barnens skull avbokade vi inte. Just nu så gråter jag till och från hela tiden. Försöker inte gråta när barnen ser men har sagt när de frågat att pappa har varit oärlig mot mig men vi ska försöka lösa det.

Min man var otrogen med en arbetskollega i drygt 5 månader. Jag kom på honom och konfronterade honom. Hans mamma vet om det nu och försöker vara med när vi pratar med varandra. Min man har pratat med sin chef om det hela och ska bli omplacerad, chefen tänker hjälpa till för att behålla min man som arbetstagare. Så jag tolkar det som att han vill försöka...

Nu har det snart gått fyra månader sen allt kraschade i vårt liv. Nu börjar den akuta smärtan bli mer dov, jag gråter inte lika ofta och får inte samma panikångest när jag tänker tillbaka eller raserianfall. Men varje timme är fortfarande en kamp!

Min man slutade på sitt jobb sann dag och bröt allt med sin kollega. Vi träffade henne både tillsammans och sen träffade jag henne själv. Jag behövde få veta allt, allt, allt. För att kunna vända blad. I den absoluta början, de två första månaderna ställde jag hundratals frågor varje dag till min man och han fick svara och förklara om och om igen. Det hjälpte mig. Vi har haft det dåligt en period innan otroheten. Hur har ni haft det? Hoppas att resan blir okej...

För oss kraschade det i torsdags då han lämnade våra barn ensamma hela dagen för att träffa henne. Samma kväll ringde han och avslutade. Dagen efter åkte han tillsammans med sin mamma och våra barn till jobb. Han pratade så själv med chefen om situationen och bad om att bli omplacerad. Jag fick senare på dagen också prata med hans chef.

Var det bra att träffa den andra? Jag känner att det vill jag nog inte.

Om det var dåligt innan, nej egentligen inte, han hade ganska stora konflikter med barnen och tappade lätt humöret, annars så var det som om allt rullade på, jobb och barnens aktiviteter. Det enda kan väl vara att vi inte hade så mycket egentid utan barnen.

Hittade även denna sida som min man tyckte var bra att läsa och tänker ta till sig:

bra-att-veta.se/ga-vidare-efter-otrohet/

Har ni sagt något till era barn om vad som hänt?

Tack, vi har läst den länken högt för varann många gånger. Väldigt nyttigt!

Vi har inte berättat för barnen mer än att vi inte är överens just nu men att det inte är deras fel utan att vi försöker lösa det men kan vara ledsna ett tag. Det var första månaden eller två som var svårast att hålla någon form av fasad inför de, nu går det ganska bra och jag mår mer stabilt igen även om sorgen är enorm!

Jag blev så chockad när jag kom på otroheten att jag berättade för precis alla vi känner, verkligen varenda människa i vårt liv. Det ångrar jag nu i efterhand, men då var det en reaktion i min chock och förtvivlan. Det är något som varit jobbigt för oss nu då många tagit avstånd från honom.

Jag ville träffa den andra kvinnan för att få veta allt, att inte riskera att minsta lilla grej till skulle komma fram om några månader och rasera allt och sätta mig på ruta 1 igen. Det kändes självklart för mig. Men alla är ju så olika. Hon var en bra person som blivit förälskad i min man och lämnat sin familj för att leva med honom. Hennes värderingar stämmer inte överens med mina då hon hade ett hemligt förhållande med en gift man, men vi hade många bra samtal som hjälpte mig att få en klarare bild av allt som skett och sagts. Att träffa henne med min man var också något som hjälpte mig, att han avslutade med henne inför oss båda och visade var han stod när det väl gällde.

Vi pratar många timmar varje dag. Det är ett mycket mödosamt arbete och allting annat har stannat upp i vårt liv. Det är bara jobb och relationen och barnen förstås som får tid. Ingenting annat.
Först när det precis skett tog vi semester båda två veckor och satt hemma och pratade under nästan 3 v och pratade och pratade när barnen var på förskolan. Vi började vår terapi enskilt och gick sedan efter 1 månad tillsammans och har gjort sen dess men fortsätter också med de enskilda samtalen hos terapeuten. Min man har haft en depression som km förklara hans destruktiva bekräftelsesökande beteende, men självklart är det ingen ursäkt.

Kämpa för barnens skull. I början trodde jag att jag skulle dö. Nu efter snart 4 månader vet jag att jag kommer att överleva, men att vägen tillbaka, oavsett om det blir med honom eller ensam är flera år lång.

Men oavsett om vi hittar varandra i all denna terapin och inser att vi kan vara lyckliga igen eller om vi kommer fram till att det inte går så är INGENTING av vårt arbete förgäves, för barnen måste vår relation alltid fungera och bygga på respekt och tillit. Något som kommer ta lång lång tid...