Göra karriär som spädis-mamma - är man dålig då?

Kör på. Barnet har ju en pappa också. Det kommer nog gå toppen.

Bara en fördel att barnet får vara med pappan tidigt och får en glad mamma, låter jättebra! :) Du prioriterar ju bra och inte alls egoistiskt.

Det är skillnad på att jobba och att göra karriär. Att göra karriär brukar innebära en massa extra förutom den heltid man jobbar. En dålig kombination med karriär och spädbarn, oavsett om man är mamma eller pappa.

Skulle väl inte säga att jag gör någon form av karriär, men vi valde att jag skulle börja jobba halvtid då barnet var 6 månader, så att även pappan kunde vara hemma. Med facit på hand så var det ett väldigt bra val för oss. Även om det då var känslomässigt jobbigt för mig. Men idag kan jag se vilken fin kontakt barnet fått med sin pappa. Hur ni väljer att lägga upp er föräldraledighet är upp till er. Att säga att du inte kan gå tillbaka till jobbet efter 9 månader är ju som att säga att din sambo är oförmögen att ta hand om ert barn på ett fullgott sätt.

Vi byttes av hemma (då hade vi varit hemma tillsammans de första 2,5 månaderna) när barnet var runt 6,5 månad. Trots att jag inte gjorde någon slags karriär utan hade ett rätt vanligt administrativt arbete. Visserligen gick det rykte bland tanterna i kvarteret om att jag dött och maken blivit änkling, det var tydligen enda förklaringen till varför en pappa tar hand om sitt barn, och ja svärmor förfasade sig lite, men i övrigt funkade allt klockrent.

Kör på du! Och skit i folk som "tycker" saker, finns så många dårar, bara att stänga öronen. Grattis till jobb och bebis, lycka till med båda!

Dålig förälder är man om man lämnar sitt barn i händerna på någon inkompetent, någon komplett idiot. Oavsett kön.

Ingen säger flasklock om pappor som knappt byter en blöja, "sitter barnvakt" till sina egna ungar, men ce den morsa som vill kissa ifred eller, Gud förbjude, göra något utanför hemmet innan barnet börjat prata flerordsmeningar. Ah, du förstår.

Jag gick tillbaka till skolan efter 6 mån. Anledningen var att jag skulle bli färdig med utbildningen som gav ett bra jobb med bra lön. Nu kan jag ta föräldraledigt om jag vill men fortfarande ha bra inkomst, jag visar mitt barn att om man siktar högt kan man få mer, jag kan bo dyrare och bättre vilket är bättre för mitt barn osv... Bryr mig inte om vad andra tycker, jag vet var mina prioriteringar ligger och varför.
Ditt barn kommer ju vara med sin pappa så jag ser inte problemet.

Vi har inga karriärer att försöka oss på inom våra jobb men våra 3 barn var bara hemma tills dom var strax över året..
Dom bara älskar att vara på förskolan och blir lite tjuriga när vi hämtar dom..
Dom går 4 dagar i veckan mellan 8-14

För det första, oavsett karriär, så är det inget fel med att dela på föräldraledigheten, så glöm att det skulle vara dåligt för barnet att din partner är hemma längre än du. Ni är båda föräldrar!

Själv är jag mitt i karriären, med ett toppjobb i ett stort företag. Började jobba så smått redan när bebis var runt 6 veckor. Kunde utan problem ha med mig bebisen på en del möten i början. Var föräldraledig, men inte på heltid, från förlossningen i mars till december. Sedan började jag jobba som vanligt, vilket i mitt jobb innebär resor - alltså hemifrån minst 3-4 dygn per vecka. Min partner var föräldraledig, svärföräldrarna stöttade upp. Liten började förskola vid 16 månader. Jag jobbar nu 80 %, trots karriär, och har en hemmadag med barnet per vecka för att kompensera för resdagarna. Min partner jobbar också 80 % så det inte behöver bli så långa dagar på förskolan. Liten är nu tre och vi väntar andra barnet i december. Om det barnet är friskt och mår väl planerar jag vara ledig på deltid under våren och sommaren. Sen tar min partner över.

Får ibland kommentarer (oftast från kvinnor äldre än jag) som "undrar om den som frivilligt åker från sitt barn verkligen älskar barnet" eller "tänk över dina prioriteringar, den första tiden kommer inte tillbaka". Jag tänker såhär: Jag vet att jag älskar mitt barn och den som har synpunkter är nog mest avundsjuk eller bitter för att de själva försuttit chanser. Jag är en närvarande mor till 100 % när jag är hemma. När jag är borta händer det att jag både nattar och tröstar över Skype (!) när barnet ber om det. Ingen tid kommer tillbaka! Om jag tackat nej till drömjobbet pga barn är jag rädd att jag skulle ångra det längre fram, kanske omedvetet skyllt det på barnet/familjen och själv blivit bitter.

Jag säger inte att det är enkelt alla gånger, men det funkar, och i min familj var detta det enda rätta. Givetvis underlättar det att min arbetsgivare är väldigt tillmötesgående och månar om att vara en bra arbetsplats för föräldrar. Mitt barn är harmoniskt och kärleksfullt och vår situation är det normala ur Litens synvinkel. Mina manliga kollegor i företagstoppen får sällan/aldrig kommentarer om att de "väljer bort sina egna barn för karriären". Jag vägrar acceptera att samhällets toppositioner är reserverade för män och barnlösa kvinnor! Har full respekt för de som väljer bort karriär för familj, men för mig var det inget alternativ. Varför välja när jag kan göra båda, liksom? Gör det som känns rätt för dig/er i er situation. Det är det enda som kommer att funka i längden! Lycka till!

Ditt barn får inte en dålig start i livet för att du är hemma 6 mån, mannen 10 mån och att det börjar förskola vid 16 mån. Det är ju så väldigt många gör (fast kanske kvinnan 10 mån och mannen 6 mån). Har vänner i Belgien och där är det några månaders mammaledighet och sen barnomsorg som gäller. Ser likadant ut i många andra länder. Vore väl märkligt om alla dessa barn får en dålig start i livet!? Tycker allt dina kompisar kunde vara stöttande istället, även om de själva prioriterar annorlunda.

Att dela på föräldraledigheten som ni gör tror jag bara är positivt. Den jobbiga tiden brukar ju komma sen när båda ska jobba och det blir svårt att få tiden att räcka till allt. Men det brukar ju antingen gå att lösa genom att t.ex båda går ner till 85-90% (och det går ofta lättare om båda varit föräldralediga). Eller om ni har så flexibla jobb att ni kan jobba heltid men t.ex göra en del av tiden hemma på kvällarna. Hur som helst tror jag ni har goda förutsättningar att hitta en bra lösning eftersom ni är inställda på att hjälpas åt.

Sålänge barnet har en kompetent fader också ser jag inget problem med att han är föräldraledig, hälften av dagarna är ju faktiskt hans. Strunta i vad dina vänner gör, ni gör det som passar er.

Så länge inte pappan är en komplett idiot så låter ert upplägg väldigt bra :) jag
Kommer vara hemma på heltid ca 3 månader sen börjar jag jobba extra när sambon är ledig från jobbet. Sen börjar jag jobba heltid när bebis är ca 7 månader och då går sambon hemma men kommer jobba varannan helg. Tycker inte alls att du är egoistisk eller så :)

Jag har varit hemma med våra barn på heltid i 4,5 respektive 5,5 månad. Jag är mamman. Därefter har vi kört deltid/pappan hemma på heltid. Se till att vänj barnet vid flaskmatning bara så ser jag inga som problem. Något dom man dock får var beredd på är att om man är borta/jobbar mycket så kommer bebisen ty sig till den som är hemma. Den kan t ex vägra sövas/matas av den arbetande föräldern. Så funkar bebisar- de vill vara med den vuxen som är med dem mest. Av den anledningen kan det vara en dålig idé att vara borta väldigt mycket när ma har ett spädbarn. Men det gäller båda pappor och mammor.

De flesta barn i vår bekantskapskrets har haft barnomsorg från att barnet varit ca 1,5 år. Jagkan varmt rekommendera dagmamma för små barn.

Gör vad som känns rätt för dig TS. 6-7 månader känns inte alls kort. Min syrra började jobba när hennes tvillingar var 6 månader, det gjorde min mamma med (i alla fall med den första såvitt jag vet).

Och grattis till jobbet!!