Skriver igen; finns inga särkullebarn. Två gemensamma.
Det blir lätt rörigt när många svarar, vilket jag är glad och tacksam för!
Självklart uppdaterar jag varefter. Tyvärr är det nog långt kvar innan denna historien är över
Tack allihop för engagemang
Det pågår en diskussion i tråden parallellt angående särkullebarn. Jag vet inte om det är någon som har missuppfattat eller ej, vill bara förtydliga att i vårt fall förekommer det inga
Ok läste noggrannare nu och ser att det bland annat är du som diskuterar. Det spelar ingen roll alls,men när en tråd blir så här lång är det lätt hänt att nytillkomna läsare missförstår . Det är allt
Det handlar inte om vem som påstår vad här utan att en läsare några svar längre upp reagerar, vilket inte är konstigt när det diskuteras just särkullebarn.
Vissa nya missförstår och så tror de möjligen att det gäller vårt fall vilket inte är fallet.
Det är typiskt just när det blir många inlägg att diskussionerna spretar och det är inte konstigt, därför förtydligar jag
Nu släpper vi det
Ja det kan jag förstås , tänkte inte på det. Tack för tipset
Mammalovis!! Hur gör jag ett tillägg ?
Kanske är en god idé om diskussionen fortsätter, det blir lite virrigt
Hej TS här!
Mammalovis, jag hittar inte nån uppdateraknapp. Det kanske inte funkar IOM att jag skriver som anonym? Får väl gå ändå...
Hej Lisa!
Du har gett bra input och jag är glad för det. Tråden har fått en stor respons och många kommer med bra kommentarer.
I morgon ska jag kontakta jurist och boka en tid. Då får jag total klarhet i fallet.
Du har helt rätt, vårt förhållande bygger nog inte på kärlek. Det har gjort det men tydligen inte längre. Faktum är att jag tror att min man stannar för pengarna. Och jag har stannat de sista året bland annat för att jag visste att papperet fanns någonstans. Också alltså indirekt för pengarna. Det har stört mig kopiöst och stundvis har det gjort mig direkt olycklig ska ni veta.
Min man dricker mycket, har ett rätt otrevligt sätt och jävlas med både mig och barnen. Han är extremt självupptagen och beter sig illa.
Hade min gubbe varit en hygglig karl - och kärleken hade dött- hade läget varit solklart. Han hade med min tillit fått förvalta pengarna. Jag litar inte på min man längre. När då testamentet dyker upp undangömt i hans privata skåp, känns det som att måttet är rågat.
Så här ligger det till; jag kommer att göra allt som står i min makt för att han inte ska kunna lägga tassarna på dessa pengar. Inte för pengarna i sig utan av respekt för mina döda föräldrar som från fattiga bondbarn har jobbat ihop detta. Och av respekt för mina barn. Super han upp pengarna om jag dör?
Jag får hjärtklappning av detta jag lovar
Hej och välkommen till tråden
Mina föräldrar var smarta när de skrev. Det ska jag också göra nu. Alltså göra ett tillägg till befintligt testamente alt skriva ett eget. Som förvaltare av den enskilda egendomen har jag rätt att utan min makes vetskap skriva på det, men bara det. I detta läge känns det nödvändigt...
När man hamnar i en sådan här situation som vi har gjort är det oundvikligt att man funderar... Kommer att tänka på en sak som min man sa för ett antal år sedan. Vi började diskutera giftermål därför att min väns man gick bort och lämnade henne med småbarn. Som tur var så var de gifta.
Till en början var det jag som tryckte på, men slutligen insåg väl han också det smarta i att vara gift. En dag talade vi om arvedelen och då sa jag att mitt arv var enskild egendom. Som svar får jag: " då är det väl ingen mening att vi gifter oss.." Skojar du nu ,sa jag. Han började prata bort från det och sa att han skojade. Då sa jag att det var ok för mig om han så småningom skrev sitt arv som enskilt också om han ville.
Idag funderar jag på om det var ett skämt eller om han menade det? Kanske skulle jag låtit bli att gifta mig? Jag tänkte på barnen och att kunna sitta kvar o huset och såna saker... Inget annat.
Jag skulle själv aldrig kunna med att röra någon annans arv.