Vi som har ensamkommande under taket

Det är, som jag förstår det, väldigt olika.

Nej, jag har inga döttrar under samma tak. Då hade jag nog inte vågat. Det var många tankar som fladdrade omkring ändå. Men väl på plats så känns det ok. Precis som för alla andra så har uppväxt, våra föräldrars omsorgsförmåga och den biten betydelse för hur vi klarar oss här i livet. Sen givetvis hur vi har det omkring oss. Jag förstår att många kan vara negativt inställda och många generellt är trötta på asyleriet som ständigt är aktuellt och slukar massor av resurser, så tänkte jag i alla fall. Man undrar ju var allt ska leda, hur det ska kunna bli bra. Det var en av anledningarna till att vi tog detta steg. Nu har vi dom här och nu är det så här, kan vi försöka få en att komma tillrätta så har vi i alla fall försökt det. Våra barn är morgondagens vuxna i detta land, det var en annan tanke.

Ja, precis. En mindre som valsar runt och riskerar att hamna snett. Det kan ju gå snett ändå, vi kan bara göra vårt bästa. Förklara, ställa krav och ha regler. Plus bjuda på gemenskap, sammanhang, omsorg och tillsyn. "I ditt hemland funkar det kanske så och så men här funkar det på detta viset och det är vad som gäller för dig också." Typ. Precis som jag bjuder på en kopp te och en mammas omsorg när plötsligt en ångest och orosattack oväntat kommer. Vi planerar för en utflykt och han sitter och grunnar på en talibanattack i Kabul som hänt samma dag. Typ. Jag är sträng precis som jag har stort hjärta med mycket omsorg. Lite som att ha småbarn. Roligt, jobbigt, kul, intressant, krävande men på det hela taget värt det.

Finns kanske 1-2 på 10 pojkar. Inte säkert det är lättare heller, för den delen. De kan vara väldigt krävande de också. Gifta också för den delen. Vi var inne på tjej först men som sagt, de är få.

Så här långt kan jag i alla fall säga att det är som att ha småbarn igen. Kräver mycket samarbete om man är en familj och pengarna ja visst, det känns bra när de kommer men det kostar en hel del också. Jag vet inte hur mycket som blir över egentligen och du gör sannerligen skäl för pengarna. Om du har seriöst uppsåt, vill säga. Fast för Svearike i stort är detta ett grant riskprojekt, nåt annat är inte tu tal. Integrera för att bli en medborgare som drar sitt strå till stacken, den nöten har vi knappast knäckt.

Så du menar att hon inte pysslar med skolan, fritidsintressen, jobbar med svenskan, följer med till olika ställen, har struktur och regler, spenderar tid ihop på kvällen, förklarar olika saker och lägger tid på sociala koder, struktur och sånt. Kommer han och går som han vill? Hänger på gallerior och åker omkring?

Jag fattar inte riktigt vad du menar, Smulpaj, med ditt inlägg. Vad jag vet är att vi då rakt inte får ut några 20 000 och jag vet att nivån på insatser ser olika ut. Men personligen har jag svårt att försöka vara proffsig på jobbet men hemma göra ett halvtaskigt jobb enkom för pengarnas skull. Hur skulle jag försvara det i kontakten med handläggare vid socialtjänsten? Däremot kan jag tänka mig att vi som familj får anpassa krav och förväntningar efter hand och hitta en rimlig ambitionsnivå. Tanken är ju inte att bränna ut sig eller ställa överkrav på sig själv, familjen eller killen. Men däremot veta att vi har gjort vad vi kunnat utifrån förutsättningar och möjligheter.

Pengarna är absolut inte känsligt, min fritid har också en prislapp. Vi följer SKLs tariff.

Jag kan inte allt om den här svängen men som jag har förstått det placerar man ogärna de yngre på hvb utan vill ha dom i familjer. En ung person kan du inte bara tvätta åt och ge mat i tron att skolan och sen fritid ska rulla på. En ung person behöver vuxenstöd i de allra flesta situationer om man har som mål att personen i fråga ska ha ett sammanhang, må hyfsat och klara de sociala koderna som gäller här. Allt från att byta kläder regelbundet, inte sova med skolkläderna, ta hem skolböcker, göra läxor, komma hem i tid, svara i sin telefon, hjälpa till med vardagsbestyr, komma igång med fritidsaktiviteter, trivas med dom, passa in och överhuvudtaget förstå något av vad man säger utan språktrassel 200 gånger om dagen. Sen har man kontakt med hälsovård, soc, god man osv bla bla. Ska jag fortsätta? Nej, det är inget hotell man bedriver och nej, det är inget centralasiatiskt marsvin man har köpt.

Primärt var jag intresserad av att dryfta lite med de som har, funderar på att ha och har haft ensamkommande eller med erfarenhet av relaterat område. Inte primärt för att diskutera ersättning, uppsåt eller ålder på de som kommer hit. Vi vet alla att man kan ha frågor kring ålder och vi vet alla att man får ersättning i någon form. Det är våra egna skattepengar som bekostar kalaset, precis som med allt annat i det här landet. Via organisation får man som regel högre ersättning än via kommun. Kommunen betalar kanske dubbelt så mycket, ibland mer, för konsultstöttat familje/jourhem och på både kort och lång sikt blir det en väsentligt högre kostnad men säger de facto inget om kvalitet eller hur de placerade har det. Vi har det läget vi har i landet och hur ska vi komma till rätta med det? Bara gnälla och vara förbannad känns inte hjälpsamt och det är inte min grej.