Abort
Är oplanerat gravid. Sitter i ett helvete där abort är enda utväg. Behöver stöd, råd osv. Är endast i v 5. Någon som kan berätta hur det är när hela kroppen inte vill och ångesten inför det äter upp mig men något som måste göras?
Inlägg från: Anonym (Göraabort)
|
-
-
Svar på tråden Abort
-
Ja alltså min andra lösning är att behålla, vara ensam och oroa mig för att få ihop livet. Jag vet inte vad som är mest lättnad. Just nu känner jag bara för att sticka huvudet i sanden och hoppas att det löser sig ändå.
-
Hjärtat lutar åt det men inte hjärnan och de två har svårt att samarbeta, annars hade jag inte befunnit mig här till att börja med. Killen är en 'komplett idiot', känslokall osv. Ingen som jag önskar ska fadra mitt barn och dessutom med en personlighet som gör honom väldigt gränslös, att han skulle kunna göra mitt liv till ett rent helvete om han satte den sidan till. Detta har krupit fram under vår relation och övergången från världens bästa partner till detta kullösa karlskräk blev till slut verklighet och vi gick isär. Strax efter uppdagades graviditeten. Därmed vet jag att om jag skulle behålla skulle mitt liv bli en pina på längre sikt medan en abort skulle bli ett lidande på kortare sikt. Vill bara blunda och hoppas att detta elände blir ogjort.Anonym (Lea) skrev 2016-07-03 17:21:08 följande:
Den situationen har jag varit i. Jag behöll barnen (tvillingar). Det kan va ett enormt svårt val. Mitt liv löste sig faktiskt väldigt bra till slut.
Men du ska göra det som känns rätt för dig. Bry dig inte om andras åsikter eller viljor!
-
Berätta gärna mer!Anonym (Lea) skrev 2016-07-03 17:21:08 följande:
Den situationen har jag varit i. Jag behöll barnen (tvillingar). Det kan va ett enormt svårt val. Mitt liv löste sig faktiskt väldigt bra till slut.
Men du ska göra det som känns rätt för dig. Bry dig inte om andras åsikter eller viljor!
-
Hur menar du med att ångesten finns kvar? Om jag genomför den ändå menar du? Jo, men i detta läge handlar det mer om vad som ger mer ångest (långvarig) och vad som ändå går att ta sig igenom. Jag vet inte vilket som är rätt.Icemangold skrev 2016-07-03 17:15:44 följande:
Det finns inga ord för det men ångesten finn kvar och jag hoppas verkligen att det kan gå över för att om du inte vill ha barn så finns det annan alternativ som adoption till annan familj som vill ha barn eller de som inte kan få barn.
Jag önskar er all lycka
-
Där satte du huvudet på spiken och det är just vad jag bävar för. Frånvarande fäder som låter kvinnan dra allt lass genom graviditet och småbarnsåren och sedan vill skina när barnen är självgående och gör allt för att sätta käppar för mamman. Nä det klarar jag mig utan känner jag. Nu gäller det bara att orka genomgå detta och inte fega ur.Anonym (Lea) skrev 2016-07-03 18:24:49 följande:
Jag förstår dig där. Väldigt bra att tänka framåt. Tvillingarnas pappa visste jag från början att antingen kommer vi komma överrens om barnen eller sticker han. Han träffa dem ett tag, sen stack han. Vi har aldrig bråkat om barnen eller umgänge utan han valde det för han träffat en ny. Idag har jag en ny man som dem kallar pappa och som är pappa på alla sätt och vis! Jag kan tillägga att tvillingarna inte var planerade och att jag fick reda på graviditeten efter jag beslutat att vi inte kunde fortsätta vårt förhållande då vi var för olika.
Jag har ett barn sen innan också. Det barnet var ett gemensamt beslut mellan mig och pappan. Vi separerade dock och det har varit ett fruktansvärt kaos genom alla år med vårdnadstvister och sammarbetasamtal. En pappa som inte kan sätta barnet i fokus och vägrar sammarbeta. Det är fruktansvärt jobbigt så jag förstår du inte vill gå igenom det. Min älsta är så stor nu att han själv valt att han inte vill träffa pappan. Ett barn ångrar man aldrig, men man kan verkligen ångra den man fick barn med. Det är ett enormt svårt val du står inför!
-
Vilken vecka var du i och vilken abort gjorde du?eessica skrev 2016-07-03 19:40:06 följande:
Hej!
Jag vet precis vad du pratar om, jag gjorde en mediskinsk abort i mars,Och det var inte tillfälle för oss att skaffa barn av många olika orsaker. Men nu i efter hand så ändrade vi oss väldigt mycket att vi gjortde det. Vi var 3 månader på väg när vi gjorde abort. Men är man inte redo eller för av andra orsaker så är det upp till var och en, men bara var säker på att du verkligen vill gå igenom det.Det kommer att vara tuft både psykiskt/fysiskt för kroppen.
Lycka till:)
-
Mest för att jag är rädd tror jag. Rädd att ångra mig, få ångest och samvete osv. Inte så rädd för smärtan och så för det tror jag att jag klarar, men rädd för själva det faktumet att det är ngn annans liv som jag beslutar om och kommer må dåligt över. Det känslomässiga så att säga.Anonym (?) skrev 2016-07-03 21:32:47 följande:
Varför känner du ångest inför en abort?
-
Pappan är inte delaktig. Vi separerade precis efter en längre relation.Anonym (?) skrev 2016-07-03 21:47:26 följande:
Jag tycker att du ska tänka på dig själv. Passar det med ett barn i ditt liv nu? Är pappan lämplig och delaktig osv.
-
Ångrar du din abort?eessica skrev 2016-07-03 21:51:04 följande:
Om det är en sådan känsla du har så tycker jag att du inte skall göra abort, det var precis så jag kände mig. Och jag ångrar mig verkligen att jag gjortde det för att jag visste att jag kunna klara det och för jag kände som du gör nu.
-
Vad tråkigt att höra, verkligeneessica skrev 2016-07-03 22:30:22 följande:
Ja det gör jag verkligen, och jag gör aldrig en abort igen (det var fruktansvärt).
Så vi kommer nog prova att få en liten om ett år iallafall. Den känslan att du vet att du kunde haft en liten och att jag ville men inte han, det är inte kul. Så va verkligen säker innan du gör något så du inte ångrar dig.
Här är situationen annorlunda eftersom vi just brutit upp -
Tusen tack. Jag måste bara fråga: var aborten i sig jobbig eller var det det känslomässiga som gjorde det?eessica skrev 2016-07-04 00:03:29 följande:
Jo det förstår jag, men bara gör som du känner och passar dig bäst i denna situation. Tänk en extra gång innan du bestämmer dig så du inte ångrar dig hur du än gör.
-
Nu har jag bokat tid iaf. Men det är eviga köer. Tar en dryg vecka att få det första besöket med vul och undersökning men hon sa att man kan få ta tabletten då också om man vill.
-
Vet inte vad jag ska göra ärligt. Känns jättejobbigt. Ingen jag berättat för verkar 'bry' sig utan säger bara: det fixar du (att göra abort). Killen ifråga har inte hört av sig en enda gång. Tänker på alla som kämpar år ut och in. Vill bara ge det här till dem. Vill inte vara ensam gravid och sitta i denna misär. Var stark tänker jag. Fy!!
-
Jo jag vet att det är det mest rationella i denna sits. Vill inget hellre än att sticka huvudet i sanden dock. Vet inte vad jag ska göra alls. Vet inte om det är gravid hormoner men tänker bara på alla som längtar efter barn och jag sitter i det här. Vill på något sätt bara låta barnet födas och adoptera det till någon som väntar och längtar i adoptionskö. Men skulle nog inte klara det heller.Anonym (2010) skrev 2016-07-06 22:49:56 följande:
Förstår att det är jobbigt och tungt just nu. Mitt ex dumpade mig när vi fick veta så var också själv i allt. Ändå var det den bästa utvägen för mig och jag har inte sett tillbaka på mitt beslut. Har du ingen vän eller närstående som kan stötta dig? =/
-
Jag har heller ingen att vända mig till. Alla mina vänner gillar inte personen ifråga och vi skulle brutit sedan länge. Funderar på att ringa någon akutlinje eller något för mår absolut inte bra i denna situation.
-
Det har de nog men köernar enorma. På de stora sjukhusen skulle det ta en vecka att ens få telefontid (att de ringer upp och bokar in en). Eftersom jag råkade missa pga satt i möte så var det bara att ställa sig i kön igen. Bokade privat och då får jag vänta 8 dagar på första besöket vilket är nästa vecka. Då bara för att göra ul. Hon sa att om jag vill kan jag få medicin för avstannande då också om allt är okej. Jag vet inte om jag klarar det psykiska runt en medicinsk. Jag är uppfostrad med bilden av att man absolut inte gör abort så det här tar emot väldigt mycket men inser att jag måste komma över det.BeautifulMoments skrev 2016-07-07 17:52:20 följande:
Har inte abortmottagningarna någon kurator? Du får gärna skriva till mig om du känner det varit till hjälp!
-
Nu har ju mannen inte uttalat någon ovilja mot att behålla utan han har sagt att det är min kropp = mitt val
-
Tankarna går fortfarande mot abort, tyvärr. Har ingen möjlighet att vara ensam i detta och ha denna man i mitt liv för all framtid..Anonym (Hm) skrev 2016-07-10 09:25:20 följande:
Hur mår du nu? Hur går tankarna? Tänker på dig.
-
Är mer orolig för det praktiska.. och rädd. Dum som jag är har jag ju googlat på abort och råkat se prolife videor som sätter sig på näthinnan :-/