Abort

Ja alltså min andra lösning är att behålla, vara ensam och oroa mig för att få ihop livet. Jag vet inte vad som är mest lättnad. Just nu känner jag bara för att sticka huvudet i sanden och hoppas att det löser sig ändå.

Den situationen har jag varit i. Jag behöll barnen (tvillingar). Det kan va ett enormt svårt val. Mitt liv löste sig faktiskt väldigt bra till slut.

Men du ska göra det som känns rätt för dig. Bry dig inte om andras åsikter eller viljor!

Den situationen har jag varit i. Jag behöll barnen (tvillingar). Det kan va ett enormt svårt val. Mitt liv löste sig faktiskt väldigt bra till slut.

Men du ska göra det som känns rätt för dig. Bry dig inte om andras åsikter eller viljor!

Det finns inga ord för det men ångesten finn kvar och jag hoppas verkligen att det kan gå över för att om du inte vill ha barn så finns det annan alternativ som adoption till annan familj som vill ha barn eller de som inte kan få barn.

Jag önskar er all lycka

Hjärtat lutar åt det men inte hjärnan och de två har svårt att samarbeta, annars hade jag inte befunnit mig här till att börja med. Killen är en 'komplett idiot', känslokall osv. Ingen som jag önskar ska fadra mitt barn och dessutom med en personlighet som gör honom väldigt gränslös, att han skulle kunna göra mitt liv till ett rent helvete om han satte den sidan till. Detta har krupit fram under vår relation och övergången från världens bästa partner till detta kullösa karlskräk blev till slut verklighet och vi gick isär. Strax efter uppdagades graviditeten. Därmed vet jag att om jag skulle behålla skulle mitt liv bli en pina på längre sikt medan en abort skulle bli ett lidande på kortare sikt. Vill bara blunda och hoppas att detta elände blir ogjort.

Jag förstår dig där. Väldigt bra att tänka framåt. Tvillingarnas pappa visste jag från början att antingen kommer vi komma överrens om barnen eller sticker han. Han träffa dem ett tag, sen stack han. Vi har aldrig bråkat om barnen eller umgänge utan han valde det för han träffat en ny. Idag har jag en ny man som dem kallar pappa och som är pappa på alla sätt och vis! Jag kan tillägga att tvillingarna inte var planerade och att jag fick reda på graviditeten efter jag beslutat att vi inte kunde fortsätta vårt förhållande då vi var för olika.

Jag har ett barn sen innan också. Det barnet var ett gemensamt beslut mellan mig och pappan. Vi separerade dock och det har varit ett fruktansvärt kaos genom alla år med vårdnadstvister och sammarbetasamtal. En pappa som inte kan sätta barnet i fokus och vägrar sammarbeta. Det är fruktansvärt jobbigt så jag förstår du inte vill gå igenom det. Min älsta är så stor nu att han själv valt att han inte vill träffa pappan. Ett barn ångrar man aldrig, men man kan verkligen ångra den man fick barn med. Det är ett enormt svårt val du står inför!

Är oplanerat gravid. Sitter i ett helvete där abort är enda utväg. Behöver stöd, råd osv. Är endast i v 5. Någon som kan berätta hur det är när hela kroppen inte vill och ångesten inför det äter upp mig men något som måste göras?