Abort

Jag gjorde kirurgisk abort för jag tyckte det kändes enklare och skulle gå smidigare då jag bara är 17 år och föräldrarna visste inte om graviditeten. Killen som var pappan har jag inget seriöst förhållande med och visste att det aldrig skulle gå att ha ett barn med honom. Så abort var hela tiden det självklara valet för mig. Mådde himla illa nästan hela tiden och de första veckorna när jag gick på ultraljud mm va de värsta. Tillslut så sa jag till mig själv att njuta av att vara med mitt barn och med en bra inställning gick det enklare med illamåendet.

Var i vecka 11 när jag åkte in till sjukhuset och skulle göra min abort. Allt gick smidigt på sjukhuset. Sövdes ner och vaknade efter ett tag och fick mackor. Sedan fick jag gå och byta om till mina egna kläder och åkte till min hemstad. Kände ingen smärta efter aborten utan jag gick tillomed och åt med min vän.

Men på bussen hem när jag satt där själv och råkade ta på min mage av vana från graviditeten så insåg jag hur tomt det kändes, innan hade jag känt trygghet när jag tog på magen och nu kändes det tomt utan min lilla ängel där. Trodde verkligen inte att jg skulle få sånna här starka moderskänslor eftersom jag själv hade varit helt säker på abort hela tiden. Det känns som jag har övergivit och svikit mitt barn och lämnat det helt ensam.

Jag önskar att jag hade berättat för pappan att jag var gravid, önskar att jag hade berättat för mina föräldrar. Önskar att jag inte hade brytt mig så mycket om vad alla andra tycker och tänker, då jag mest tänkte att det va omöjligt för mig att fortsätta graviditeten pga av vad andra skulle tycka. Om jag hade vågat stå ut med vad andra hade tyckt om mig så vet jag att om jag hade försökt hårdare och velat behålla barnet, så hade jag fått stöd hemifrån och från skolan.

Om du kommer till det läget där du är helt säker på att DU vill göra abort så rekomendera jag kirurgisk för nu i efterhand inser jag att jag aldrig psykiskt skulle klarat av medecinisk abort.