Ankan03 skrev 2016-07-24 00:52:05 följande:
Jag är den mest o-nyfikne på jorden.
Jag bryr mig inte vad han gör och med vem.
Eller rättare sagt: jag blir glad om han har det bra med någon. Vem det än är. Jag blir glad av att veta att han har det bra.
Men jag tycker inte om när min dotter börjar berätta något och avbryter sig själv genom att säga "Ja just det jag får inte säga för pappa".
Så det handlar inte om att barnet inte vill berätta. Det handlar om att barnet inte FÅR berätta saker för mig. Saker som antagligen är ointressant för mig egentligen, men som barnet känner är viktigt att hon får berätta. Tex att de var och fångade fiskyngel på västkusten. Det ville hon berätta för mig att de hade gjort. Men hon fick inte, för att de hade gjort det på en resa tillsammans, som jag inte fick veta hade ägt rum.
Du är inte nyfiken och du är glad för hans skull. Problemet är bara att han inte ser det så, han ser det som att du blandar dig i det som inte angår dig. Varje gång du nämner K, så tror han att det är dottern som sagt något, kanske efter att du frågat ut henne. Så varje gång du nämner K för honom, så sätter du din dotter i kläm.
Istället för att ta ett allvarligt samtal med honom som bara kommer att spä på hans fördomar, ta och låt bli att nämna henne överhuvudtaget. Vill han fjanta med att ändra lämningsställe så bara acceptera utan att säga något.
Det är fel av honom att ge dottern skulden och tramsigt av honom att låtsas som att han inte känner K. Men prova att bara låta bli att nämna henne, och om dottern säger något så säger du absolut INGET till honom om det. Se om det lugnar ner sig av sig självt om du bara släpper det.
