Problem med barn

Jag mår faktiskt dåligt att läsa vad Voxel10 skriver. Han är helt egoistisk till den grad att han inte bryr sig inte ett skit om vare sig om sitt barn eller sina föräldrar. Och det är även omöjligt för honom att ha ett fungerande förhållande med en kvinna, som det ser ut.

Ja du, Voxel10. Håll dig ensam med dina katter. Det passar dig nog bäst.

Skrämmande läsning, ja. Hur kan det finnas såna stolpskott till människor? TS är med all säkerhet inte frisk i huvudet (och det är mer än social fobi, som det rör sig om i det här fallet). Visst, det är nog så att alla inte tycker att bebisåren är så roliga. Men det här är vidrigt. Exet ska bara vara glad att hon har blivit av med någon, som inte bara vill slippa ha med sonen att göra, utan dessutom har mage att säga att pojken skulle ha det bättre på en institution är hos sin mamma.

Det verkar som att du råkade ut för några riktigt inkompetenta psykiatriker. För mig låter du som ett klassiskt exempel på Aspergers, och till råga på allt den mest vidriga och känslokalla varianten. Gör gärna en ny utredning.

Ja, precis. Jag har inte sett så mycket på den serien, men folk säger hela tiden att Sheldon är en så "typisk" aspergare. Jag hoppas att jag inte framstår som känslokall, men det kanske är lättare för oss tjejer med Aspergers att komma runt den delen av handikappet.

Öh... Va?

Nej du, försök inte. Ditt problem är tvärtom att du är oerhört självisk och känslokall. Sedan har du mage för att kalla din lille son, som du säger är mindre är två år gammal, för manipulativ och egocentrisk! Tvi *** för dig!

TS har ju själv beskrivit flera drag hos sig själv, som är mycket typiska för Aspergers. Och den här känslokylan och empatibristen finns inte hos alla aspisar, absolut inte. Men det kan tyvärr ibland uppstå tillsammans med Aspergers.

Och du har förstås ingen tanke på att din son kommer sakna sin pappa? Att han i framtiden kommer undra varför du struntade i honom? Det var ju synd att familjelivet inte funkade för dig, men det finns ändå något som kallas för ansvar. Och det är tydligen något, som du inte kan få in i din hjärna. Allt handlar ju bara om dig, dig, dig. Det är dessutom sjukt att kräva att en bebis ska kunna ge dig något.

Det var ju tråkigt att du ska känna så. Men jag hör då och då talas om folk (särskilt män), som verkar ha Aspergers tillsammans med en empatistörning. Vi kan ju ta  Albert Einstein (som många tror skulle ha fått Asperger-diagnos, om han levt hundra år senare) som exempel. Om du kan ta dig förbi floderna av information från folk, som bara vill berömma honom, kan du hitta historier om hur han behandlade sina fruar och sina barn, och det är ingen rolig läsning.

Vi har ett annat exempel i boken "En riktig människa" av Gunilla Gerland, där hon beskriver sin pappa. Han var både självisk och sadistisk och lämnade till slut sin familj. Åter igen har vi visserligen ingen diagnos på honom, men hans dotter har ju en diagnos och dessa handikapp är starkt ärftliga. Så därmed kan jag göra kvalificerade gissningar.

Så... Jag har inte sagt att alla med Aspergers är likadana. Men det är nog inte heller bra för någon att förneka att det finns rötägg även bland oss. Alla som är det minsta intresserade av få veta något om Aspergers, kommer snart också att upptäcka att det inte är svart eller vitt. Men det finns en mörk del av skalan...