Ni som har en lycklig relation, hur gör ni?

En relation kan inte hela tiden var lycklig. Den som säger det ljuger. Under småbarnstiden så är det tufft att få livet att gå ihop. Det gäller att se och på minna sig om varför man föll för sin partner en gång i tiden.

Jag tror att du kan behöva lite egen tid varanna helg, där du slipper vardagssysslor och kan ägna dig åt vad du vill. Du har ju hemarbete dygnet runt fem dagar i veckan och din partner arbetar borta fem dagar i veckan. Alltså måste ni dela på helgerna,

Min man är jägare och under småbarnstiden så bestämde vi tillsammans att han bara fick jaga varannan helg under jaktsäsong.

Att vi fortfarande är tillsammans efter 33 år beror nog på att vi ger varandra utrymme och alltid stöttar varandra. En period så gjorde min man karriär och då fanns jag där och stöttade. Sedan valde han att "down shifta" och även då stöttade jag honom. Senaste tiden är det jag som satar på karriären och då stöttar han mig. Vi finns till för varandra.

De kanske kan låta lite konstigt men när jag är iväg på resor utan min man så kan jag sakna honom även om vi nästan träffas dagligen.

Vi bara är. Vi hjälps åt med så mycket vi kan men ser även till att helt enkelt skita i disken ibland i några dagar eller rycka på axlarna åt den obäddade sängen. Istället bara gör vi sådant som är kul de dagarna och tar tag i det tråkiga när vi känner oss redo för det. Jag tror det är här många par faller, att de låter hela vardagen blir en massa tråkiga måsten. Man MÅSTE inte tvätta varje dag, man MÅSTE inte bäda sängen varje morgon, man MÅSTE inte ha varje kudde i soffan på en specifik plats. 

Sedan myser vi varje kväll om så bara i 10 min. Vi tar i varandra ofta, kysser varandra i förbifarten och berättar att vi älskar varandra varje dag. Vi visar tacksamhet och respekt. Samt ser till att skicka sms under arbetsdagen med något skämt eller en liten kärleksförklaring. 
Och minst en gång om dagen bara står vi och håller om varandra och stänger ute allt annat. Det räcker med 15 sekunder så känner man sig pånyttfödd. 

Men det är inget någon av oss tänker på utan det faller sig naturligt. 

 

många säkert kommer ha åsikter om detta. Men detta funkar för oss och för många av de jag ser som lever på snarlikt sätt.

Hos oss finns inga "detta är ditt ansvar, detta är mitt", "denna dag är du ta disken" osv. Ditt och mitt tänk existerar inte hos oss. Inte på någon front. Ekonomin är så fullständigt gemensam som det går att bli. Aldrig något bråk om pengar. Någonsin. Vi har aldrig ens diskuterat detta utan det har blivit så för vi båda ser lika på ekonomi och vi båda tjänar in pengar till hushållet. Men jag har aldrig rört en räkning sedan vi flyttade ihop. Han sköter det. Bara blivit så och det blir gjort utan att någon har synpunkter. Vill någon av oss handla något "dyrare" så meddelar vi den andra. Men båda har så pass koll på vår ekonomi att vi vet vad vi har att röra oss med så någon "tillåtelse" att köpa något för någon/några tusenlappar ber vi inte om. Vi vet om utrymmet finns eller ej. Och räknar aldrig på vem som slösat mest. Jag vinner där ändå med hästlängder.

Han har nog diskat 3 ggr under tiden vi bott ihop (3 år snart). Ingen som klagar. Jag gör det "gladeligen". Det ska göras helt enkelt. Han dammsuger och hjälper med annat vad gäller städning men det är ändå jag som gör det mesta just nu, för jag är hemma mammaledig. Annars är det nog uppdelat rätt lika utan att vi tänker på det eller påpekar för varandra. Vi gillar att ha det rent så den som upplever bordet smutsigt t ex tar en trasa och torkar av...inte mer med det. Han lagar ej mat. Kan inte. Gör inte mig något. Jag lagar gärna mat o när jag inte har lust ork inspiriation så hämtar han hem mat eller så går vi ut och käkar. Aldrig tjafs kring detta.

Jag jobbar heltid och han jobbar ännu mer (egen företagare) så det blir att jag ändå per automatik gör lite mer i hemmet till han kommit hem. Väntar aldrig på att laga mat till han kommer hem t ex som jag vet att många gör. Varför ska jag göra det liksom. Sånt vet jag stt många av mina vänner gör i sina förhållanden o sen bråkar de om det likväl... Ser ingen mening med att vänta. Så maten är oftast klar när han är hemma så vi kan äta i lugn o ro. Så där blir det inget tjafs heller.

DOCK, nu när vi har en liten bebbe hemma så har småtjafsen börjat komma lite. Innan dess inget nämnvärt. Men nu när man är hemma hela dagarna med en liten o maken pga sitt jobbansvar inte alltid kan vara hemma vid vettiga tider (Många ggr är han dock bra flexibel. Alltid med till BVC t ex eller hemma helger, kan komma hem äta lunch med oss o leka med lillen en stund) så blir det vissa dagar för mkt. O våra tjafs kan då handla om att jag hade önskat att han var mer närvarande.

Men vi går aldrig o lägger oss osams. Aldrig. Vi kramar varandra varje dag. Talar om att vi älskar varandra varje dag. Rör vid varandra. Men någon egentid har vi verkligen inte haft sedan prinsen föddes för 11 mån sedan varken tillsammans eller var för sig (om inte man räknar min timme på gymmet 2 dagar i veckan).

Vi lyckliga och trygga i varandra. Vi ser oss som ett team!

Anonym (Wanda): Kanonbra att ni hittat ett sätt ni tror kommer fungera för er. Men var öppen för förändringar. Ni är i början av ert familjeliv. 3 år är inte en så länge om man tänker att man ska ha ett helt liv tillsammans. Livet är föränderligt.

Vi har varit ihop i tio år och bråkar sällan, inga dagliga tjafs. Tror också på att släppa "måsten och borden", egentligen är det rätt lite man måste och borde göra. Ta diskussioner om det som är riktigt viktigt, det som påverkar livet ihop, men släpp det som inte spelar någon roll egentligen.

Det är ständigt förändringar i vårt hushåll och förhållande som för pågått betydligt längre än 3 år. Men visst som "renodlad" familj 3 år Du har helt rätt att man ska vara öppen för förändringar och det upplever jag att vi båda är utan att ställa onödiga (onödiga i vår mening, kanske inte onödiga för någon annan) krav på varandra vad gäller det vardagliga hushållssysslorna, som är det jag upplever att många fastnar i. Om man nu inte har ett väldigt tydligt schema eller en tydlig uppdelning kring sådana saker och faktiskt följer dessa, vilket funkar för en del ju. Alla är vi olika som individer och som par. 
Jag och maken är väldigt lika vad gäller vår synsätt på hemmet, sysslor, ekonomi, barnuppfostran. Vi har samma grundvärderingar och principer från våra egna barndomar och uppfostran som varit ganska lik...
Sen är vi dock väldigt olika på många andra sätt

Känner ni er bekräftade av era sambos? Eller söker ni ständigt bekräftelse och typ får dra ur orden "jag tycker om dig"/saknar dig/tänker på dig/du är fin m.m?

Livet är kort och väljer man bråka jämt om småsaker osv.Istället för att vara mera positiv och försöka ha det bra.

Kan börja med att säga att jag inte tror det är en bra idé att höras mer sällan (jag har också haft en man som reser) och sen tror jag heller inte att det hjälper ett dugg att planera tid på tu man hand eller ha mer egentid. Det är givetvis jättebra saker men hjälper inte i det ni har hamnat.

Ni verkar utvecklat ett slags jargong mot varandra som ni egentligen inte gillar. Det är tyvärr svårt att bryta såna mönster. Viktigast är att ni båda är helt med på att förändra er och kämpar på. Blir det bara den ena så blir man ju rätt fort sur. Det viktigaste är att vara generösa mot varandra undvika att jämföra vem som gjort vad och hur den gjort något. Titta gärna på Solsidan-avsnittet om Escudos!

Jag och maken har varit tillsammans i fem år, gifta i ett och har en dotter på 2,5 med en lillasyster i magen. Vi har aldrig haft ett riktigt gräl (jag är löjligt konflikträdd och eldar aldrig på, isåfall pratar vi). Vad jag har tvingats inse är att vi är olika, att han kanske inte ger komplimanger så ofta som jag önskar (eller ens alls), men han visar sin kärlek på andra sätt. Det har tagit tid för mig att förstå och se. 

Jag försöker också tänka på hur jag är att bo med (rätt pedantisk, kan inte ha oreda kring mig osv), men det ligger ju hos mig. Det betyder inte att jag kan sucka och stöna när han reser sig ur soffan utan att rätta till kuddarna eller inte hänger upp handuken perfekt efter duschen... Att saker som jag stör mig på inte är HANS fel utan kanske mitt. Eller ingens? 

Det handlar om att ge och ta, att se sina egna brister, att se och lära sig tycka om den andras alla sidor men också våga prata. Det är livsfarligt att hålla inne med saker... Och DÄR har jag mycket att lära... 

Man får aldrig heller bli för bekväm, det är ett ständigt pågående arbete.