Utredning på gång, stötta varandra?

Jag förstår va du känner, känner också så. Det skulle inte vara såhär svårt. Evigt kämpande. Nu förtiden är jag mest förbannad än ledsen som tidigare, varför ska det vara så jäkla svårt när det för vissa går efter en gång.. fattar lixom inte.

Vilken skit morgon, bor ute på landet och skulle ta en tidihare buss för att komma in i tid till läkarbesöket. Bussen som gick låg ca 1, 5 mil ifrån mig. Stog där å vänta å det kom ingen buss. Bussen var inställt och ringde sambon (som jag vet jobbar ioförsig men med eget företag) och jag fick inte ens en gnutta sympati, han sa att jag kunde lifta! (Många pendlare) han kunde i alla fall ha sagt ?ledsen men jag har inte tid att skjutsa in till läkaren? (som för övrigt är 50 min bilväg så det kan va förståligt att han inte kunde). Samtidigt som jag där och då kände mig så jävla ensam och frustrerad.. grät gjorde jag i typ en timme! Det gick en buss till som jag åkte med och kom typ 5 min försent till läkaren vilket var OK för han. Jag stog ute å frös i nästan en timme i väntan på buss. Jag kan tycka att han också hade en anledning att se till att jag kom läkaren i tid. Jag kunde ju också ha kört till läkaren såklart så hade det inte blivit nåt så egentligen får jag väl skylla mig själv. Men jäklar var jag kände mig övervigen :( å att han inte brydde sig ett skit. Ville bara skriva av mig av.

Angående läkarbesöket så kunde läkaren se en fin livmoderhinna (heter det så?) och mina äggstockar ligger så högt upp så han kan typ inte se nåt. Förra gången kunde han se en blåsa men inget idag. Jag tror jag kände av ÄL smärtor i lördag kväll och läkaren tror att jag kan ha haft ägglossning redan i lördags.. suck! (Jag fick hög på CB monitorn i lördags morse men inget max, störigt!) Han kunde se att sekretet var fint för spermier också så han var tveksam om ägglossning är på G eller om det har varit. Är det vanligt att läkaren kanske inte ser äggstockar/blåsor men att det ändå finns?

Jag fick i alla fall order om att ta en spruta ikväll i magen.. känns läskigt! Jaja vi får se hur det går. Skapligt less just nu också ska man jobba..kul

Då var första omgången av letrozol och otrivelle över. Dessvärre kom mensen ändå i lördags. Några fler som har fått biverkningar? Jag har känt mig som en tonåring pä nytt, det var PMS gånger två, riktigt jobbigt. Både för mig och sambo. Jag var på väg att packa väskorna och dra typ men så fort mensen hade kommit igång så var som all irriteration som bortblåst. Nu får jag ta hand om sambon lite extra de kommande veckorna. Ska enbart ta letrozol den här månaden pga att julhelgen kommer ivägen. Hoppas biverkningar blir färre utan spruta.

Hej! Jag tror sprutan var för säkerhetsskull för läkaren trodde att ÄL redan hade skett vid UL. Jag är osäker vad felet är..tror inte ens läkaren vet :S. Kanske att jag ägglossar sällan, har oregelbunden mens, och har tidihare fått jobbiga PMS så kanske är det att ägglossning utbeblir ibland eftersom det är sällan har det nu för tiden. Vem vet. Vi testar med gonal F i februari sen kör vi med IVF i mars om det inte blir nåt.

Jag tror att jag har ÄL på cykeldag 18-21 på ett ungefär.

Jag tog letrozol första gången förra månaden, och då var mensen tre dagar sen. Brukar ha en cykel på ca 30 dagar. Men mellan 29-35.

Happy news! Var till läkaren nu på morgon på kontroll efter letrozol och gonal f. En äggblåsa på 18 mm uppenbarade sig! Jag fick själv se på skärmen och såg ut som en stor svart boll! Under mina tidigare tre VUL så har det aldrig sett ut så. Äntligen går jag därifrån med något konkret, det har tidigare inte synts någonting. Ikväll blir det otrivelle och ligga! Hoppas innerligt att det var detta som saknades!

Jag tog letrozol på dag 3-7 och gonal f 7-13, idag är jag på dag 14 och har precis tagit otrivelle. Så i 7 dagar tog jag gonal f :) otroligt enkelt att ta sprutan och känns ingenting! :)

Vi gör inte IVF nu..jag vet inte riktigt varför vi får ta såna här sprutor utan ivf faktiskt :/

Då förstår jag varför vi (jag) har fått en så låg dos, lägsta på letrozol och näst lägsta på gonal f, tack för infon :)

Nu är jag väldigt fundersam! Jag har googlat runt och läst om spermier..har tagit läkaren på orden efter spermaprovet att det var OK utan att forska vidare. Men nu har jag alltså gjort det och det känns inte så bra.

Enligt sidor på nätet är ett OK prov 20 miljoner spermier per milliliter. När sambo lämnade prov så var det 8 millimeter med 80 miljoner spermier varav 60 miljoner av dem var pigga och rörliga, detta ger alltså 7,5 miljon per milliliter.

Min läkare är liiite förvirrad, skriver fel datum ibland osv när vi mejlar men jag litar ändå på hans kompetens. Men jag har ändå tagit för vana att fråga en extra gång för att inget ska bli fel i kommunikationen (vi mejlar enbart)

Varför skulle han tyckte att det var ett OK prov när det är enligt genomsnittet vad som anses som normalt?

Vad tror ni?? Erfarenheter??

Du menar då att det är lågt men inte katastrofalt?

Någon som har tagit otrivelle och blivit gravid? När plussade ni isåfall?

Jo jag vet. Det var lite därför som jag frågade.

Nu är det sista spurten att försöka själv. Läkaren idag såg 19 mm blåsa och 9 mm slemhinna. Imorgon intas otrivelle. Nästa månad blir det IVF (mina förhoppningar denna månad är rätt så låg). Gruvsamt men samtidigt skönt, att lägga över det hela på nån annan. Synd bara att kliniken ligger ca 4h bort. Får se hur vi löser jobb och hund hmm

Jag ska försöka boka in lite saker och få saker gjorda som har varit liggande de närmsta två veckorna efter ÄL. Det är psykiskt krävande! Denna väntan på icke mens. Och verkligen verkligen försöka hålla mig borta ifrån att testa för tidigt. Testade förra månaden och fick mitt första plus, två dagar senare kom mensen. Det gör jag helst inte om!

Andra omgången med letrozol, gonal f och otrivelle. Andra gången vi får en fin äggblåsa och slemhinna. Men lik förbannat kom mensen igår :(

Den här gången känns så mycket jobbigare, troligtvis för att vi har tagit blodprov för att utesluta sjukdomar inför IVf och vi har inte fått svar på det än. Jag tänker inte som kanske många andra att det händer inte mig och tankarna försvinner jag är den som tänker att det kan hända mig och det är inte så bra, har vi mot förmodad någon sjukdom så är vi körd! Ingen IVF och ingenting alls. Det vore skräcken, känns som om att jag är i limbo och är skit nervös inför provresultatet och att inte veta vart den här resan slutar. Är livrädd att inte kunna bli förälder men framförallt att inte kunde ge min sambo ett biologiskt barn. När jag är riktigt nere så tänker jag att det kanske bäst att lämna min sambo så han får skaffa sig en annan som är bättre rustad att bära och föda barn. Samtidigt blir jag så jävla förbannad på alla som kläcker ut sig ungar en efter en.. jag ör helt ärlig men så känner jag. Jag har varit välodgt öppen med nära å kära att vi har det svårt, att det inte vill sig. Nu ångrar jag det för jag avskyr när jag får frågan ?hur går det? ja va tror dem egentligen?? Eller när dem vill tjittjatta om läkarbesök och mediciner osv.. varför sa jag nåt kan jag känna då. Jag och två tjejer till är rätt så nära och dem vet om hur vi har det, en av dem fick nyligen barn och den ena har sagt till den nyblivna mamman att hon å jag ska hälsa på om en vecka, utan att först säga det till mig. Aldrig, det kommer inte att hända. Jag är medveten om att vissa relationen inte komma kunna överleva min tid som barnlös. Så fort hon meddelande att ungen va ute så tänkte jag att den relationen va slut.

Fy fan för detta alltså. Ville bara skriva av mig lite.