börjar bli rädd inför förlossningen..

För de allra allra flesta är förlossningen inte en traumatisk tortyrupplevelse. Du kommer fixa det bra, med eller utan bedövning :)

Något som är värt att lyssna in sig lite på är andningsteknik för krystvärkarna känns lite som att få knytnävsslag i magen och man får lätt panikkänslor när det känns som att man tappar andan. Du behöver däremot absolut inte gå nån svindyr profylaxkurs; spana in ett par filmer på youtube istället.

Hej! Grattis till bebisen :) jag födde utan eda och förlossningen tog 11 timmar, och ut kom en 5 kilos bebis. Gjorde det ont? Självklart, det vet alla. Skulle jag göra om det igen? Absolut!

Det är verkligen som alla säger att smärtan försvinner så fort bebisen kommer ut. Du kommer fixa det galant!! Trots min 5 kilo bebis fick jag bara sy 2 stygn.

Så alla får inte en mardröms förlossning. Kör lustgas, den är underbar.

Lycka till!

Jag såg massa förlossningsprogram när jag väntade första, allt va typ mardrömsförlossningar. Alla sa att det gör förbannat ont, de vill dö, det tar ett dygn, du kommer inte kunna sitta sen, du blir sydd osv. När värkarna väl satte fart, visst gjorde de ont men inte alls som jag förväntat mig. Jag skulle ha först lustgas o sen eda hade jag planerat, edan behövdes aldrig o efter 5 timmar från första värken va han ute o det första jag sa va "är det redan över" Jag har varit med om fem helt fantastiska förlossningar o säger att det är värre att ha migrän. Värkar vid en förlossning kommer o går, det blir lugnt mellan medans migrän är konstant

Stort lycka till med

Jag fick mitt första barn i slutet av maj , då hade jag gått nästan 2 veckor över tiden , jag hade den inställningen att jag tar de som den kommer. Jag ville inte ha bedövning för vem vet de kanske skulle gå fort . Den inställningen tyckte jag passade mig, dock från att jag blev inskriven så tog de lite över 19 timmar för mig så jag valde ta Eda då jag iprincip var helt slut då jag hade gått med värkar i en vecka. Fick ut en flicka på 4650 gram och 53 lång. Men för att va första gången och för att ha tagit lite över 19 timmar så skulle jag definitivt göra de igen :). Till viss del känns det, men man glömmer bort det sen.

Hoppas de hjälper med lite pepp, som någon annan skrev här över att alla förlossningar är inte en tortyupplevelse :)

Kram

Grattis du har världens häftigaste upplevelse och utmaning framför dig!
Jag tror man behöver förbereda sig olika beroende på hur man är som person. Själv ville jag vara påläst och ha kontroll. Samtidigt ville jag bli peppad och stärkt mentalt inför förlossningen.
Jag tittade väldigt mycket på "en unge i minuten" (svenska och brittiska avsnitt var bäst, i de Amerikanska får kvinnorna så mycket bedövning att de typ knappt verkar känna smärtan. Så är det ju inte riktigt i Sverige...) samt lyssnade på podden "vattnet går" där kända kvinnor berättar sina egna förlossningsberättelser. Jag ville försöka se/höra och förstå RIKTIGA upplevelser.
Sen lånade jag en del böcker på biblioteket också. Så det är mina tips ????

Jag födde min dotter i mars 2014 och resonerade precis som du, att jag tar det som det kommer och att "ut ska hon ju". Och visst gick det. Och visst gjorde det helt otroligt ont men... Det är en så annorlunda smärta mot allt man är van vid. Den är inte konstant, den kommer inte av att någonting är fel och du kommer att få den finaste av belöningar när det är över. 

Under förlossningen minns jag att jag sa och tänkte att "hon kommer aldrig att få några syskon!", för det var rätt kämpigt, men den tanken släppte jag snabbt. Några timmar efter förlossningen bad en barnmorska mig att betygsätta upplevelsen och jag gav den 7 av 10. Samtidigt som huvudet sa "är du dum i huvudet? Det var ju jättejobbigt!" så... Ja, visst var det jobbigt men... Åh, det är en så svår känsla att beskriva!

Nu sitter jag här gravid igen (det blev alltså ett syskon till dottern ändå!), och den här gången ligger moderkakan lite i vägen för bebisens väg ut, vilket vi ska på uppföljande ultraljud kring. Flyttar den sig inte kan det bli planerat snitt och DET, det skrämmer mig mycket mer än att gå igenom en förlossning igen!

Lita på kroppen, och ge sjutton i att läsa såna där skräckhistorier, det mår ingen bättre av! Lycka till! 

Jag hade samma inställning som du - ingen idé att fundera över det innan för jag kommer aldrig kunna föreställa mig hur det känns iaf. Och nej, det kan man inte. För mig fungerade det utmärkt. Jag litade helt på barnmorskorna på förlossningen och gjorde bara som de sa. Visst gör det ont, det gör helvetes ont men det är utståeligt för man vet att det kommer något gott ur det. Och som nån annan skrev. Att man får vila mellan värkarna är guld värt även om det bara är någon minut i taget.

Jag hade samma inställning som du inför första förlossningen men lånade några böcker på biblioteket och läste ändå. Det var just smärtlindring jag läste om för att ha koll om bm frågade under förlossningen, så jag inte skulle ligga där och inte fatta vad de pratade om. Det fungerade bra för mig för precis som du skriver går det inte att veta hur det kommer bli, man får bara hänga på. Jag hade, till skillnad från de flesta andra, knappt någon värkvila utan smärtan var i princip konstant från att värkarna startade men så var förlossningen över på 8 timmar också så det gjorde inget.

Andra barnet vägde nästan 5 kg och förloppet var lika som med första men gick snabbare. Fick dock en bristning grad 4 och blev sydd på operation efter men jag är ändå jättenöjd med själva förlossningen. Trots en stor bristning kände jag inte att jag sprack, det är så mycket annat att tänka på då. Det var iaf något som jag var jätterädd för innan båda förlossningarna, att känna när/om man spricker men det gjorde inte jag. Efter ett par veckor hade jag läkt fint och nu efter två månader är jag sugen på en bebis till. Inte nu på en gång men det är så jävla häftigt att föda barn och jag vill göra det igen! Ja, det gör helvetiskt ont men känslan när du får upp ditt nyfödda barn på bröstet, den slår allt! Och det häftiga har du framför dig!

Vill du bara ta det som det kommer, gör det. Om du vill förbereda dig genom att läsa, lyssna på poddar mm för att vara förberedd på olika scenarion, gör det. Men läs/lyssna då på "riktiga" saker som visar fler sidor än de dåliga. Googlar du får du upp skräckhistorier och även om de finns är de inte det vanliga eller normala även om det kan verka så. Grattis till bebisen och lycka till när det är dags!

Kan inte annat än hålla med övriga här. Det är en fantastisk upplevelse! Jag födde för 8 dagar sen och jag blev igångsatt med värkstimulerande dropp. I början var det helt hanterbart, tog värkarna med lustgas, fick pauser emellan. Men så höjde den bm som var där då droppet alldeles för snabbt, så till slut hade jag ingen paus alls och smärtan var lite för tuff utan pauser, så jag bad om epidural. Hade det inte varit för det så hade jag nog kunnat klara mig utan, antar det är lite skillnad på igångsättning och en förlossning som kommer igång av sig själv.

Jag vet att jag sa till min man under värkarbetet att jag inte fattade hur folk kunde skaffa 5-6 barn, här skulle det inte bli några fler minsann. I samma sekund som vår älskade son kom ut så ändrades den kommentaren till, jag förstår verkligen dom som skaffar många barn! :) vilken upplevelse och vilken känsla! Det har bara gått åtta dagar som sagt, men jag tänker redan på hur mysigt det ska bli med en till <3 För de flesta går det väldigt bra! Jag tänkte faktiskt exakt som du inför förlossningen, och man kan verkligen inte veta vad som väntar en. Det kommer alldeles säkert gå bra!

Jag gick inga kurser, läste aldrig något gällande andning osv, men ut kom min dotter iallafall! Jag hann inte heller få någon bedövning så födde helt utan. Självklart gör det ont, men jag trodde det skulle vara mycket värre. Är fruktansvärt rädd för smärta och hade nästan panik inför förlossningen, men när det väl var dags så fick jag en sån kick! Jag tyckte värkarna var jobbigast, går inte att beskriva hur det kändes. När det väl var dags att krysta kändes det mest som en befrielse att äntligen få trycka för kung och fosterland. Jag fixade andningen utmärkt utan att ha läst något. Vissa tillfällen kände jag att "jag kommer aldrig få ut henne" men det gick. Nu i efterhand så inser jag själv att jag oroade mig för mycket. Redan på BB sa jag till sambon att jag längtar till nästa förlossning, går inte att beskriva känslan och upplevelsen, helt underbar :)

Ska du läsa något, läs Föda utan rädsla! Bästa boken!

Grattis ????

Jag är gravid med nr3 och jag har två ganska svåra och jobbiga förlossningar bakom mig.

Denna gången är jag också ganska rädd - vill att det ska fungera "normalt".

Men jag gör om det ändå trotts att ingen kan garantera mig att det kommer gå smidigt..

Jag har dock blivit mer tydlig i vad jag vill och kan förbereda mig bättre med tanke på att jag har fött två barn redan.

Att det kommer göra ont kan du skriva upp. Jag skulle jämföra det med så nära näradöden som möjligt, men alla kvinnor upplever förlossningar olika.

Var inte rädd men fundera på vad du tycker är viktigt och vad som skulle kunna få dig att känna tryggare.

Tex. Vilken smärtlindring vill du ha? (Finns massvis förutom Epidral).

Vill du ha massage, kanske njuta badkar om det finns, vad vill du ha för typ av barnmorska?

(Du kan byta om du känner att det inte fungerar).

Du kommer fixa detta galant!

Något som jag minns tröstade mig under mon sista förlossning var att jag tänkte att jag var tacksam för att jag föder barn i Sverige och inte i en hydda i Afrika ????

Grattis!!

Jag tänkte typ som du, det blir som det blir, och det blir nog bra! Man får ju vara beredd på det mesta, men förutsätta att allt går som det ska. Jag läste boken "Föda utan rädsla" för att försöka tänka ut någon slags plan. Vet inte om det hjälpte mig direkt, men jag fick i alla fall några idéer på hur jag skulle kunna hantera smärtan. Vissa sätt fungerade, andra inte, men helt klart värt att prova. och många bra tankar i den boken också, bara ett tips om du vill läsa. 

Lite nervös blir man väl, men det hör ju bara till.

Sedan ska du veta att det där med att föda barn, det var det absolut häftigaste jag gjort i hela mitt liv! Jag vill göra det 1000 gånger till! Så underbart! Självklart gjorde det ont, men det var så fantastiskt häftigt! Det var det första jag sa när han var ute också "Det här måste vi göra igen!!!". Är så avundsjuk på alla som har det framför sig :) 

Jag håller med övriga här, det är så svårt att föreställa sig innan vilken slags smärta det är. Jag läste "Att föda" innan och då var det en kvinna som beskrev händelsen som att "skratta döden i ansiktet", för att hon kände sig så nära men visste att det skulle gå bra ändå. Jag kände aldrig så under mina två förlossningar, att jag skulle dö. Jag körde på lustgas och TENS. Första gången bad jag om epidural efter ett tag men då var det för sent, så då var det ju bara att köra på. Jag har också skolios som sitter långt ner i ryggraden, det skulle inte vart några problem.

Smärtan är ju konstruktiv, man hämtar sådan kraft inifrån sig själv och har man inga kemiska smärtlindrare så bygger kroppen upp ett egen smärtlindring som gör det uthärdligt. För varje värk är bebisen lite närmare :)

Förra gången så hade jag haft lunginflammation en vecka före förlossningen (hade det förstås då också), jag hade inte sovit ordentligt på lika lång tid pga hostan och jag trodde aldrig att jag skulle fixa det så bra som jag gjorde. Jag var PIGG efteråt. Så mycket endorfiner får man :) 

För min del ville jag vara beredd på vilken sorts smärta (det som går att beskriva), varför, när och hur länge i de olika stadierna, det gjorde det mer överskådligt för mig - att veta att det inte gör massivt ont hur länge som helst. Och som de andra säger, när du får upp din lilla bebis på magen så är det så värt det.
(Eftervärkarna efter andra förlossningen var dock grymt hemska men det finns ju värktabletter :))