Min killes dotter

Hav förtröstan. Barn växer och utvecklas konstant så ingenting varar för evigt :)

Alla nya föräldrar hamnar i upplösningstillstånd i början när man hamnar i en jobbig fas. Det är för att man inte inser (även om man vet) att fasen inte kommer vara för evigt. Som mitt barn. Hen hade kolik och skrek dygnet runt under flera månader. Jag trodde jag skulle gå under. Om jag skulle få ett till barn skulle jag inte alls reagera så. Även om jag skulle vara supertrött så skulle jag ju den andra gången fatta att det kommer att gå över förr eller senare.

Försök ha det i åtanke. Ingenting varar för evigt. Förr eller senare kommer din killes dotter hamna i en harmonisk fas igen.

Låter mer som ren bortskämdhet än trotsålder. Vad säger din kille om sin slappa uppfostran? Det är ju han som är problemet..

Eftersom du skriver om dina framtida barn så antar jag att du vill ha barn. Vill du att denna man ska vara pappa åt dina barn? Isf lär du få räkna med att han uppfostrar erat barn på samma sätt som han uppfostrar sin dotter (inte alls?)... Även om du kommer att försöka uppfostra barnet så kommer han att fortsätta vara lika slapp och du kommer att bli superirriterad på honom och ni kommer att bråka osv...

Min kille har sagt någon gång att han själv anser sig ha lite slapp uppfostran på sin dotter, jag vet dock inte om det är av ren lathet eller att han bara inte förstår konsekvenserna av det.

Jag vill jättegärna ha egna barn, och självklart hoppas jag att min pojkvän ska vara pappan. Men såklart blir jag orolig när jag ser hur han uppfostrar sin dotter. Dock så säger han till henne, ofta, och får ha flera diskussioner med henne om allt hon tjafsar om. Jag kan dock inte svara på om han har det bara för att jag är med eller om det är så alltid.

Det är jättesvårt för mig som inte har egna barn att egentligen uttala mig om uppfostran. Tänk om jag skulle göra samma misstag själv? Det är så lätt att tycka saker om sånt man egentligen inte vet något om.

Än så länge har vi inte pratat så mycket varken om det faktum att han faktiskt har ett barn sedan tidigare, vad det innebär för oss, eller om framtida gemensamma barn. Han bor dessutom i en stad ca 15 mil bort från där jag bor, så ska vi ha ett liv tillsammans måste jag lämna staden jag har bott i hela mitt liv och där min familj finns.

Om din kille inte skärper sig och uppfostrar sitt barn till en trevlig fungerade person så lämna.
Det blir inte bättre, bara värre.  Har just haft diskussion med kompisen som är i samma sits fast här är barnet 12 år. 12-åringen styr ALLT kräver hon att pappa stänger av tfn så gör han det, kräver hon att han låter henne komma på mammavecka så får hon även om han har bokat in annat osv.

Ni måste först och främst sätta er ner och diskutera hur ni vill ha det. Är han nöjd som det är kan du inget göra utom att lämna, oavsett hur kär du än är det är ingen mening att slösa bort sitt liv på det viset.

Sen måste han verkligen ta tag i det hela med sitt barn, tillsammans med dig om ni bor ihop vilket jag antar att ni gör trots att ni inte varit ihop så länge. Det kan också vara en del i dotterns beteende, hon kan känna rädsla och testa om pappa tycker mer om dig än henne nu.

Ska ni handla så förklara för dottern innan att nu ska vi bara handla mat, inget annat. Om du skriker efter saker när vi har sagt nej får du inte vara kvar i affären. (Då får så klart en av er ta med henne ut och vänta i bilen direkt hon börjar och inte slutar trots tillsägelse)

Vägrar hon ha skor och byxor på sig ute så låt henne gå utan då, ta med er grejorna bara. De flesta barn tycker inte det är så kul om alla glor Och är det kallt så känner hon ju det med och lär ta på sig.

Gör upp en plan för hur ni ska agera och gör så varje gång. Det kommer att bli några jävligt jobbiga veckor men hon lär sig. Minns bonussonens trots med fasa, men han lärde sig att hos oss kunde man inte skrika till sig det man ville.

Träffade en man med två killar på 4 och 7 som nu är 6 och 9 år, och i mars flyttade jag ut därifrån efter 2 års samboende. Har inte heller egna barn.

Jag ska säga att det är det absolut tuffaste jag gjort. Var (och är) fortfarande kär i denna man, men jag klarar inte av barnen som bråkar med varandra hela tiden och pappans daltande. Den äldsta har ett fruktansvärt humör och är alltid tjurig, otacksam och allmänt gnällig. Precis som du beskriver är varannan vecka helt perfekt och andra veckan helt motsatt. Jag har dock kommit fram till att det ju inte är barnens fel att jag känner så, utan pappans fel som inte gör något åt det. Jag har försökt prata mycket om uppfostran och kommit med tips och förslag (aldrig sagt hur jag verkligen känner dock) men inget görs. När 9åringen dessutom det sista året börjar stöka i skolan, och till följd av detta extra möten osv och jag engagerat mig genom uppföljning med brevskick men pappan ändå inte förstår allvaret och att det behövs lite mer regler och inte bara hopp och lek, så valde jag att lämna. Har snart gått 6 månader och jag har inte saknat barnen en enda gång. Hemskt, men sant. Tänk ändå på att om du redan känner som du gör, så blir det antagligen värre ju mer bekväm och "nykär-känslorna" lägger sig lite. Jag gick runt på slutet och var irriterad hela tiden, pga en 9årings humör och mådde inte bra av det. Är ingen sur människa så var väldigt påfrestande att pappan inte insåg problemet. Dock har vi fortsatt träffats de barnfria veckorna och jag ger honom råd och tips och ställer upp på det sättet men kommer tyvärr aldrig flytta in där igen. Skulle krävas stora förändringar isåfall, vilket jag inser inte kommer hända. Lite rörigt men var tvungen att skriva när någon känner samma, är ju tabu att prata om!

Låter som det finns alltför mycket motgångar för att ni ska ha en framtid. Tycker du ska bryta nu när ni nyss träffats. Blir ju värre efter ett längre förhållande.

Ni är alltså tillsammans fortfarande, men särbo? Det är väl en bra lösning för alla i så fall?

Om du menar mig, så är vi särbos ja. Funkar i längden för dem som är äldre å klara med barn kanske, men jag är 22 och han 30. Jag vill ha barn i framtiden (men vill inte bo med barnen igen) så vår relation är kanske inte långvarig men det funkar tills det inte funkar mer helt enkelt. Annars är det antagligen en optimal lösning när ena parten redan har barn.

Nej vi bor inte ihop, jag har min egen lägenhet och han bor i hus (som han hade tillsammans med barnets mamma) va 15 mil ifrån mig. Vi bor ihop de veckorna han inte har sin dotter, de andra veckorna ses vi sporadiskt.

Som sagt är jag själv ett skilsmässobarn och jag har sett alla de sämsta sidorna av att vara det. Jag vill inte att mina framtida barn ska uppleva samma saker. Å andra sidan så tycker jag att det inte borde vara omöjligt att bli lycklig trots extra-barn och styvföräldrar. Det måste finnas något positivt med det hela, eller?

Jag känner att jag behöver se det här barnet i fler situationer innan jag bestämmer mig helt. Alltså hur hon är tillsammans med andra barn/vuxna/farföräldrar osv. Men har precis spenderat en helveteshelg tillsammans med henne på ett nöjesfält som borde vara superkul men jag var illamående och gråtfärdig efter bara en halv dag full med tjafs och skrik.

Jag är envis, som fan, och jag kommer inte ge mig förrän det är helt uppenbart att det inte fungerar. Men då jag längtar efter en egen familj med barn så vill jag inte heller slösa för många år till ingenting (jag är 25 nu).

Och hur fungerar det för er andra med barnets andra förälder? Hur är kommunikationen där? Jag har träffat dotterns mamma en gång som hastigast och jag tänkte att det skadar aldrig att vara trevlig, jag hälsade och vinkade medans mamman vände på klacken och enbart pratade med min pojkvän. Ingen bra start direkt..