Styvbarn

Din sambo ska INTE ge efter! Ungen är tolv år för katten! Hon kommer över det. Hon spelar på pappans, troligtvis, dåliga samvete här. Så låt henne sura några veckor. Inget blir bättre om ni svansar efter henne. Hon kommer fortsätta spela ut honom så här så länge hon får som hon vill. Så småningom kommer poletten trillar ner och hon lugnar ner sig. Men låt er inte utpressas för guds skull!

Då får ni förklara för flickan att mammas ord inte gäller i ert hem. Här gäller era regler. Mamman använder barnet som slagträ och det är vidrigt, men inget ni kan göra nåt åt. Börjar ni ge efter så får ni ett helvete i fortsättningen. Framförallt med den mamman.

Det är ju så att hemma hos mamman så kanske hon får spotta på golvet men inte hos er. Hemma hos mamma kanske hon inte får gå ut efter kl 18.00 men det får hon hos er. Hos mamma får hon inte hoppa i sofforna, men hos er får hon osv osv osv.

Det är som med alla människor - de regler som man har hemma gäller kanske inte hos andra människor.  Nu har hon sin pappa där. Han sätter sina egna regler tillsammans med dig. Och det får flickan finna sig i. Och mamman också. Vilken märklig mamma som försvårar livet för sin dotter.

Det där sista du skriver låter väldigt logiskt. Hon är stor nog att veta vad som händer mellan man och kvinna. Dessutom gillar hon säkert inte att du tagit pappa ifrån henne. Men jag hade inte gått på det. Faktiskt. Hon ska somna själv i det rum hon delar med systern. Däremot om hon har mardrömmar så kan hon få komma tassande om hon vill. Men hon ska banne mig inte diktera hur ni sover! Jag har haft tolvåringar och vet hur manipulerande de kan vara.

Jag tror situationen kommer ordna upp sig. Flickan har en idé i skallen som mamma gärna eldar på. Bonusmamma och pappa får ta ett snack med henne. Det kanske inte funkar direkt, men så ett frö till tanke kan man göra.

Det där är nog vanligt. Mamma alldeles ensam. Visst kan man vara lite låg om ungarna försvinner en hel helg, men som mamma måste man uppmuntra och säga att "jag kommer ha det jätteskönt, läsa, umgås med vänner" osv osv. Ända tills min dotter flyttade hemifrån så var hon orolig att jag skulle känna mig ensam om hon gick ut med vänner etc. Det tog åratal för mig att uppmuntra henne att det var helt okey. Så där har en mamma (och pappa också för den delen) massor av ansvar att hela tiden uppmuntra att det är ok om barnen ger sig ut på vift.