Självmord runt hörnet?

Hej alla.

Jag mår så inåt helvettes dåligt. Jag är bara 18 år men allt går verkligen emot mig. Man kanske inte tar detta på allvar eftersom jag är så ung men jag är rädd för att jag en dag inte ska orka längre.

Mitt standardhumör är ledsen och jag känner alltid hopplöshet. Jag har gått hos kurator och psykolog men det hjälper inte.

Jag pratar med min mamma om det här men det gör bara allt värre eftersom jag märker att hon blir ledsen när jag är ledsen. Jag vet att det är en mammas ansvar att lyssna på sina barns bekymmer men hon kan ju ändå inte göra något år det.

Jag har absolut ingen jag kan prata med förutom min mamma, jag har vänner men även dom börjar försvinna och jag vet inte varför

Ibland känns det som jag är bipolär eftersom det antingen är jättebra eller superdåligt i mitt liv samt att jag har ganska många drag som stämmer in på sjukdomen men det är förmodligen bara i mitt huvud.

Senaste dagarna har jag suttit och tänkt på hur skönt det skulle vara att lämna allt och alla och hur mycket jag verkligen vill slippa det här livet.

Jag är rädd att jag snart inte orkar längre. Vad ska jag göra?

Hej

Jag vet inte vad som går emot dig men vill ändå påpeka att just nu, när du är inne i skiten och allt känns åt helvete, där inne kan du inte se det som är bra i livet. Du behöver hjälp att se det.

Mitt råd är att försöka söka hjälp hos psykolog igen. Det kan vara svårt att hitta en som förstår Dig men hittar du en som du "klickar med" kan det vara vändningen.

Jag vet som sagt inte hur ditt liv ser ut men du är 18 år. Det är INGEN ålder. Du vet inte vad som väntar framöver och hur underbart livet kan vara om du gör vad som är rätt för dig och gör det du vill göra.

Vad gör dig ledsen?

Jag har varit i din situation, flera gånger. Och jag är svinglad att jag lever idag. Jag har skapat ett riktigt bra liv som innebär att jag är glad varje dag. Klart jag har dåliga dagar med men generellt. Och det går att välja lycka, hur klyschigt det än låter.

Börja med att försöka få hjälp utifrån igen. Eller någon vän. Prata om det. Gör en plan att ta dig ur det som är skit. Tänk positivt. Jag vet att det är svårt att ta till sig det här, det är bara ord. Men man måste börja någonstans. Ge inte upp för att det är tungt. Försök förstå hur det skulle vara för dina nära att mista dig. Det går ju inte? Du betyder mycket för många.

Självmord runt hörnet?

INNEHÅLL