jådåsåatt skrev 2016-09-08 22:04:25 följande:
Klart att allt utgår från tvåsamhetsnormen. Det är just det jag vänder mig mot. Jag vill inte ha medömkan eller stigmatisering för att jag inte ingår i den.
Jag förstår inte alls. Jag är och har varit ofrivilligt ensamstående i tio år, ändå anser ni allihopa att jag inte får ha en åsikt?
Jag är inte intresserad av att ha folk som tycker synd om mig för att själv få känna att deras normfamilj skulle vara bättre.
Får man inte vara nöjd över att vara ensamstående om det inte var ett frivilligt val från början? Måste jag tycka synd om mig själv och längta enligt normen för att få ha en åsikt? Tyvärr, det är jag inte så intresserad av. Jag och min dotter har det väldigt bra och jag tänker inte låtsas något annat för att gynna hyllandet av kärnfamiljsnormen.
Håller med!
Jag lever ensam emd två abrn sedan många år tillbaka och det var inte alls planerat att jag skulle bli själv med barnen.
Jag blir också irriterad på bilden som ges av ensamstående föräldrar (läs: mammor).
Jag tycker att jag och mina barn lever ett bra liv; jag är nöjd med hur vi lever och jag är av den åsikten att är det något jag inte är nöjd med så är det bara jag själv som kan arbeta för att göra en förändring.
Jag och mina två barn bor helt okej (bor i radhus och skulle dock hellre bo i villa men det går bort så länge jag är ensamstående, det är mitt eget val), vi har bil, möjlighet att resa mycket, jag har vänner (både ensamstående och par), ett arbete jag är nöjd med, stabil ekonomi, jag och barnen har fritidsintressen etc etc.
Vårt liv skiljer sig inte så mycket från de flesta andras skulle jag tro!
