Inlägg från: Anonym (mellanbarnet) |Visa alla inlägg
  • Anonym (mellanbarnet)

    Hur ofta hälsar ni "vuxna barn" på era föräldrar?

    Som frågan lyder. Anledningen är att jag antar att jag själv är väldigt dålig på att hälsa på min mamma som tagit väldigt illa upp. Vi bor 30 mil ifrån varandra, till skillnad från mina syskon som bor i samma stad eller åtminstone i närheten. Senaste gången jag var nere var nog förra året Och anledningen är egentligen att jag jobbar 6 dgr i veckan, det är mitt första år som egen företagare och även om det gått bättre än förväntat är man ändå nojig inför all skatt och räkningar som ska in. Jag och sambon sparar även för bröllop och resor nästa år därför är det nödvändigt att jobba häcken av sej ett tag. Min mamma vägrar acceptera detta, utan ser det som att jag inte vill åka ner och undrar vad hon gjort, trots att jag försökt förklara detta för henne flera gånger! Vår relation har väl förändrats till det sämre de senaste åren pga detta, samt att vi är väldigt olika som personer så det är väl inte så konstigt att det skär sej ibland. Jag har tröttnat på allt skitsnack om släktingar och deras respektive, samt den här samhället-går-åt-helvete-attityden som florerar i småstäderna, och att man inte kan berätta nånting i förtroende (det har jag lärt mej genom åren) utan att det blir hetaste samtalsämnet när man åkt hem igen. När man väl hälsar på blir det också ett jävla liv om man inte vaknar kl. 8 och äter frukost tillsammans (äter inte ens frukost normalt sett) eller om man inte stannar tillräckligt länge. Det är mindre kravfyllt att va på jobbet ibland. Men det som stör mej mest är att det känns som min mamma och jag pratar två olika språk, där hon är den som vill förstora upp allt eller hitta på egna historier som hon berättar för syskonen mfl. istället för att bara lyssna på mej och för en gång skull förstå. Jag brukade tycka det var jättekul att åka och hälsa på över en helg, men de senaste diskussionerna vi haft gör att man blir mindre pepp, och det känns som man gör det bara för att man måste.
    Nån i samma sits eller är jag bara en dålig dotter som inte tar ledigt för att hälsa på morsan?

  • Svar på tråden Hur ofta hälsar ni "vuxna barn" på era föräldrar?
  • Anonym (mellanbarnet)
    Anonym (Jipp) skrev 2016-09-16 12:11:59 följande:

    Jag hälsar bara på av artighets skull i princip eller om jag behöver hjälp. Blir då födelsedagar, jul etc. Kan inte säga att jag någonsin saknar dem, önskar att jag hade andra föräldrar.


    Oj, Dålig relation till dem? Får man fråga varför du önskar du haft andra föräldrar? Vet att man inte väljer sina föräldrar, men ändå.
  • Anonym (mellanbarnet)
    Farfallos skrev 2016-09-16 13:14:18 följande:

    Det finns ju naturligtvis ingen frekvens som är den absolut rätta, utan behov och möjligheter får väl styra. Det förefaller ju gå bra för dig, så nog skulle du kunna ta tre timmar i bil en eftermiddag för att hälsa på henne om du bara ville. Men hon är korkad och jobbig och du är inte så himla sugen helt enkelt. Du får väl förhandla med dig själv och väga hur mycket kontakt du behöver mot hur mycket du orkar med och sedan göra besök efter den kalkylen.

    Tips! - Bestäm ett datum längre fram då du ska komma. Du kan ju säga "Vi hade tänkt komma och hälsa på i helgen om 5 veckor och undrar om du är hemma då?" För när det finns ett framtida datum satt så minskar nog hennes incitament att tjata. Om hon då beklagar sig så kan du ju säga att det känns förbannat otacksamt att höra när du har tagit initiativet och kört 30 mil.


    Tack det var bra tips! Har ett förbaskat dåligt samvete som säger att jag verkligen borde ta tag i detta. Hon och syrran var uppe och hälsade på i våras, allt var frid och fröjd, tills dagen de åkte och hon skickade ett meddelande där hon berättade om hur besviken hon var på att jag varit tvungen att jobba några timmar på lördagen. Samt att jag inte pallat gå på stan hela dagen eftersom jag inte återhämtat mej från en influensa (vilket jag ringt och varnat för några dagar innan). Men tydligen var hela helgen förstörd, så numera börjar jag oroa mej för att inte vara tillräckligt "rolig" när vi väl ses, för det finns inget klarspråk. Först efteråt, när man inte kan göra nåt åt saken, får man veta alla fel man gjort.
  • Anonym (mellanbarnet)
    Anonym (Sällan) skrev 2016-09-16 13:36:50 följande:

    Min mamma bor drygt 2 timmar bort och jag åker dit ungefär en gång om året. Vi är inte osams men inte heller nära. Hon kommer hit och hälsar på 1-2 gånger per år och mitt barn brukar åka dit ett par dar varje sommar. Kan avundas folk som är nära sina föräldrar men det är som det är.


    Samma här. Önskar vi hade bättre relation, men är man olika så är man. Verkar ju finnas rätt många som knappt tål sina föräldrar.
  • Anonym (mellanbarnet)
    Anonym (barn) skrev 2016-09-16 13:43:11 följande:
    Låter väldigt barnsligt att klaga på sånt. Kan du inte förklara hur du känner?
    Jag vet.. Har försökt, men tydligen talar vi två olika språk där hennes sanning är den enda som existerar. Men vi har aldrig förstått varandra så jag har inga större förhoppningar på att det kommer ske nu. När jag var i tonåren gick vi i nån sorts påtvingad BUP-terapi vilket inte var till någons fördel.
  • Anonym (mellanbarnet)
    Anonym (en kille) skrev 2016-09-16 14:03:51 följande:

    Aldrig. Jag har brutit med dem.


    Ok, vad det var som fick dig att inte palla med dem?
  • Anonym (mellanbarnet)
    Anonym (en kille) skrev 2016-09-16 14:16:30 följande:
    Långvarig telefonterror och tjat om min sexualitet. Min mamma kan tydligen inte ta att jag är homosexuell. Jag skrev om det i en tråd här för ett par år sen.
    Fullt förståeligt. Såna människor behöver man inte i sitt liv, särskilt inte föräldrar.
  • Anonym (mellanbarnet)
    Anonym (D'archangel) skrev 2016-09-16 15:03:18 följande:
    Det här är lite motsägelsefullt. Du brukade tycka att det var kul att hälsa på, men inte längre. Du skriver som att något har hänt i och med era diskussioner, men du skriver att du önskar att hon skulle lyssna på mig "för en gångs skull". När du uttrycker det så så antar jag att hon inte lyssnat på dig tidigare heller.

    Med andra ord är det väl kanske inte mamma som förändrats utan du som tröttnat. Det är ok, alla kan få nog. Men det är ibland lättare att förlägga orsaken till något utanför sig själv.
    Jag är själv en bit över 40 och jag har seriöst tröttnat på framför allt min pappa. Han är samma sura gubbe som han alltid varit. Men jag har väl mognat sent för det är först nu jag förstår hur störd jag är på honom.
    Det finns småsaker som legat och malt en längre tid, men som jag börjat störa mej mer och mer på senaste tiden. Droppen var nog det här ifrågasättandet om varför jag aldrig hälsar på, varför jag inte stannar längre än ett par dagar etc när hon vet mycket väl att jag måste jobba (eller borde veta med tanke på hur många gånger jag förklarat det). Det känns som att jag anklagas för en massa saker som inte är sant och att jag måste va på ett visst sätt varje gång vi ses. Är för gammal för att spela teater. Så kanske har jag också mognat sent.
  • Anonym (mellanbarnet)
    Asöl skrev 2016-09-17 08:58:28 följande:

    En eller ett par gånger i månaden ses vi. De bor en timmes tågresa bort. Jag träffar min mamma oftare än pappa för hon kommer hit och hjälper till med barnen ibland (pappa jobbar ännu).

    Hur ofta hälsar din mamma på dig?


    Inte heller särskilt ofta. Blir väl 1-2 ggr per år. Hon var hos oss i våras tillsammans med min syster över en helg. Men hon tycker att eftersom hennes andra barn hälsar på oftare (som bor i närheten eller har vägarna förbi) borde jag också göra det. Det tar drygt 3 timmar för mej att åka ner, så det är inget man gör på en eftermiddag och sen åker hem igen utan det blir ju att man stannar över en natt eller två. Men ditt förslag om att inte träffas så länge åt gången var annars ett bra förslag. 
Svar på tråden Hur ofta hälsar ni "vuxna barn" på era föräldrar?