Bipolära och Borderline människor...

Jag förstår att du är sårad! Vilka as till tjejer du har träffat! Jag har flera vänner som är bipolära och/eller har borderline, och vad jag märkt så är det du berättar främst aktuellt när de är instabila. Jag är av åsikten att även om man lider av någon personlighetsstörning eller är bipolär så måste man ta ansvar för hur man beter sig. Känslorna kan svalla och man kan säga saker man ångrar sig, men därifrån till att vara otrogen är steget stort.

Jag tror att det är där du har nyckeln, att de inte är ordentligt medicinerade och ser till att träffa vården tillräckligt ofta. Att göra sexuella utsvävningar är vanligt vid obalanserad bipolaritet, när man är uppvarvad.

Jag lider med dig, jag har tagit avstånd från vänner som inte sett till att ta sin medicin och som gjort mig illa på olika sätt. Sån skit behöver man faktiskt inte ta. Hitta en tjej som är stabil, tycker jag!

Det är jobbigt att mediciner, att hitta rätt medicin och bli stabil. Det är också tufft att ta tag i de mindre smickrande sidorna man har. Men är man mogen och ansvarsfull så inser man att ansvaret ligger hos en själv och man har ett ansvar gentemot andra, särskilt partners, att försöka och kämpa för att vara stabil och stadig. Att prata om vad som händer, att berätta hur man mår. Det är en förutsättning för att ett förhållande ska fungera, man måste vara ärlig mot sig själv, sin partner och sjukvården.

Det är mellan 1 och 3 procent av befolkningen som har bipolär sjukdom, det är alltså en hel del personer. Alla dessa personer har sina speciella "egenheter" under maniska perioder, jag studerar språk och tränar på ett extremt sätt, jag vet om en som blir tokig i tåg och köpte ett lok under en manisk period, jag vet om en som gjorde av med 700 000 kr på shopping under en helg, jag vet om en som köpte en lägenhet i Köpenhamn och raggade karlar i flera veckor under en mani. Det är en jävligt jobbig sjukdom, men med rätt medicin kan man få ett normalt liv och kunna ha normala relationer.

Jag har suttit med i många grupper med bipolära och de flesta har haft ordnade familjeliv, många har dock träffat sina partners efter de fått ordning på sin sjukdom.

Jag själv har haft min bipolär sjukdom i ca 15 år, var mellan 20 och 25 då jag insjuknade, började medicinera då jag var 32. Jag träffade min fd man då jag var 20 och vi skildes då jag var 34 (det var jag som valde att gå), Min nuvarande relation är 2,5 år och är hur bra som helst, typiskt Svenssonliv med villa, sommarställe och vi jobbar på tillökning.

Jag är aldrig arg och säger aldrig elaka saker, inte ens då jag själv blir illa behand, har alltid varit ytterst trogen och kärleksfull. Så har jag alltid varit, det är min personlighet. Min bipolärt är inte min personlighet.

Välj partner med omsorg och vad jag förstått behöver du en stabil partner. Då lovar jag dig att du också kommer att bli lyckligast i världen precis som jag.

Bipolär här.

Jag är en sådan som kan säga elaka saker när jag är arg. Jag tror att det dels handlar om att jag oftare blir arg än "normala" människor, men jag tror också att det handlar om att jag vet vilka tår som är ömma så att jag vet vad jag ska säga för att verkligen tränga igenom en annan människas "rustning".

Jag har aldrig tänkt på att det skulle ha med min bipolaritet att göra, men det kanske det har. Min pappa har liknande svårigheter och han vet också hur man sårar. I mina ögon har han dessutom framstått som känslokall och som en person som helt saknar ett samvete.

Med åldern har jag dock förstått att det inte alls stämmer att min pappa saknar samvete, och att det jag upplevde som humörsvängningar - alltså när han plötsligt blev glad och snäll - egentligen var hans försök att göra allt bättre igen. Jag har också förstått att han lidit av samvetskval och att det lidandet i sig gjort honom ännu mer ledsen och utmattad.

Jag känner själv igen mig i det. När jag är arg vill jag såra. Jag vill att fokus flyttas från mig och det jag har gjort till personen jag pratar med, så att denna får känna sig lika värdelös som jag känner mig. Det är förstås ett fruktansvärt beteende och ett som jag har en helt annan kontroll över nu (på ett bra sätt) än när jag var yngre. Men det smyger sig fram ibland, framförallt i min kontakt med gamla vänner och familj, där problem från mina yngre år fortfarande spökar.

Men att jag inte skulle få dåligt samvete, det stämmer inte. Sömnlösa nätter, hjärtklappning, känslan av att det är bättre för alla om jag inte finns... Allt det är standard. Med all rätt, kanske, men ändå.