Bipolära och Borderline människor...

Anonym (Skriver av mig) skrev 2016-09-18 22:25:13 följande:

Självklart som jag sa innan så är inte alla otrogna o jag va upprörd när jag skrev inlägget o jag förstår sjukdomen är från person till person. Kanske va de för dom jag varit med inte gått på medicin eller jobbat med sin själva..vad vet jag . Vet bara att googlar man på forum för bipolära / borderline o läser hur folk uppfattar dom i parrelationer så är de just mycket, lögner , dom är elaka o känslokalla (förmodligen då dom mår som värst) självupptagna kanske under de maniska perioderna . Men är de ofta såna problem o personen aldrig förändras så tycker jag de känns väldigt svårt leva i en sån relation. Ni kanske är underbara hela tiden , men jag har pratat med så många under dom här åren o många säger samma..

Jag har ingen personlig erfarenhet av dessa diagnoser men det växer en undran i mig när du skriver hur du upplever det. Din upplevelse av negativitet verkar ha funnits där i flera år, växt och växt, du har diskuterat med andra, läst på och är bestämd i din känsla och uppfattning. Låter du alltid saker gå för lång utan att du står upp för dig själv? Sådan är jag själv och jag tror det bästa man kan göra är att laga sig själv först.

Du låter det gå så långt att du till och med skriver en tråd här om det, trots att det är uppenbart att du kommer såra människor med de diagnoserna när du skriver så allmänt och negativt om dem.

Du har uppenbart andra att diskutera detta med irl. Vilket är syftet till tråden? Är det just att dessa människor "ska ta åt sig?"

Anonym (Hioto)

Äldre 19 Sep 12:33

#46

Anonym (isa) skrev 2016-09-19 12:10:34 följande:

Jag har diagnoserna adhd, bipolär och borderline. Har kämpat över 10 år på att få behandling men det är ju stört omöjligt. Man står i kö än här än där år efter år och så blir det ändringar man remitteras till en annan klinik eller råkar flytta och få ny vårdklinik och så får man börja om. Eller så får man fel behandling för att det är för lång väntetid till den rätta och åker samtidigt ur kön på den rätta. Eller så får man en terapeut som blir sjukskriven/går på föräldraledighet/byter jobb och så står man längst bak i kön igen. Helt hopplöst.

Folk tror att det bara är att knata in på psykiatrin och be om behandling. Helt verklighetsfrånvänt.

Det jag tror många inte tänker på är att "ni" som lever med de här problemen alltid får kämpa allt ni har för att få en sak att fungera och att det då ofta blir så att någon annan del får lida, relation vs jobb. Relation vs barn.

När man gör sitt allra bästa och det aldrig räcker till så leder det alltid till en massa lidande, om det så är djup depression, utbrändhet, långtgående ångestsjukdomar, kognitionsnedsättning eller en svår psykiatrisk diagnos som är den utlösande faktorn. (Säger inte att de alla är likvärdiga, vissa kan ju dessutom gå över)

En person som aldrig upplevt ett riktigt riktigt djupt vatten kan inte sätta sig in i det, även om vissa förstås har mycket bättre förståelse än andra. En del får också bara förståelse för just sin egen typ av problem.

Jag tänker att den ende som inte kan bli av med problemet (barn borträknat) utan tvingas leva med det hela livet, är den som har diagnosen. Men det är såklart helt ok att lämna någon som hela tiden skadar en. Alla har vi olika tolerans, olika lätt att säga nej, olika mycket lust/kraft att försöka få någon på rätt spår. Känner man som partner att man är klar med att hjälpa andra, att det tar all kraft, att man blir bitter, ska man lyssna på den känslan.

Anonym (Hioto)

Äldre 20 Sep 16:03

#54

Anonym (Kicki) skrev 2016-09-20 15:49:17 följande:

Jag blir lite fascinerad över din dragning till personer med psykisk ohälsa. Det får mig att dra parallell till den som gång på gång söker sig till en partner som missbrukar eller misshandlar.

Det behöver inte vara ett så stort mysterium. Jag gör samma sak. Har visserligen en mycket normal och stabil partner men alla mina närmsta vänner och släktingar har olika problematik eller är ärrade av sina uppväxter. Jag upplever det som att dessa människor känner starkare, och lättare. De har en äkthet och ett djup i sina tankegångar och känslor som nästan alla andra saknar. Självklart kan det välla över på olika sätt men det är ett billigt pris för mig att betala för att få ha vänner med lite emotionellt, och ofta ideologiskt/politiskt, klös i.

Bipolära och Borderline människor...

INNEHÅLL