Mamma till missbrukande dotter

Självklart har vi kämpat i en massa år tidigare och försökt hjälpa och stötta. Det är det som kallas medberoende har jag lärt mig nu. Jag har inte helt stängt dörren, men det är hon som får öppna den igen. Jag har fått rådet att göra så här av en massa pers däribland tidigare missbrukare! Jag kämpar på med att hjälpa min dotter på andra sätt hela tiden. Hon vet att vi finns här för henne och längtar efter att få henne tillbaka. Och det tror jag vi kommer få - jag slutar aldrig hoppas! Men Självklart skriver jag inte alla detaljer här.

Hej igen!

Idag är det första gången sedan jag skrev inlägget (för snart två år sedan) som jag vågade mig in hit igen för att läsa vad jag skrev då.

En sådan fruktansvärd smärta och skräck som jag kände då önskar jag ingen i hela världen - man blir söndersmulad i själen...och jag tror aldrig att man blir riktigt hel igen efteråt.

Jag fick så fina peppande ord av många här och det kändes väldigt skönt men samtidigt var jag inte riktigt beredd att få ta emot så mycket elaka kommentarer och bröt verkligen ihop när jag läste dem Jag stängde ner den här sidan och har inte tittat in igen förrän nu. Jag var beredd på diskussioner och samtal och att jag skulle vara tvungen att försvara mig, men på en vanlig diskussionsnivå.

Hur som helst så har allting ändrats till det bättre 

Dottern är drogfri sedan 1 1/2 år tillbaka, har egen lägenhet och jobb och säger att hon aldrig mått så bra som nu  Vi tog upp kontakten så fort hon blev drogfri igen, precis som vi hade lovat henne, och nu finns vi såklart här för henne.

Hon säger att jag inte hade kunnat göra på något annat sätt än att säga upp kontakten som jag gjorde, för hon varken ville eller kunde lyssna på någonting just då - hon säger att det var det bästa jag kunde göra - och det känns fantastiskt skönt att höra. Och jag vet att det är sant! Det visste jag då med - även om det nog är det värsta man kan göra som förälder....

Jag vet mycket väl att allt kan ändras med ett återfall när som helst och det gör mig sjuk av oro såklart - men jag har funnit människor att prata med som befinner sig i samma situation som jag själv och även pratat med folk som har varit missbrukare själva - och det ger en tröst och stöd såklart.

Jag tänker på alla föräldrar och anhöriga som har det som jag hade det. Det är nog ett bland det värsta som kan hända att ens barn/anhörig blir missbrukare och man är i ett sådant stort behov av stöd. Stöd som jag anser att samhället inte kan bidra med.... alla blir helt handfallna när man som jag kommer och begär det. Man måste vara stark och leta sig fram till olika organisationer eller grupper själv. För missbrukare som vill ha hjälp med att sluta tycker jag det verkar vara ett lotteri beroende på vilken kommun man tillhör. Har man tur får man obegränsat med hjälp och har man otur så är hjälpen nästan obefintlig... Min dotter har nog haft en hel del tur och fått mycket hjälp och träffat väldigt bra personer <3

Man kan klaga så mycket på folk som jobbar med sådant här - Ingen nämnd och ingen glömd - men vi har träffat på ett flertal äkta hjältar

Ha det så bra allihop <3

Kram från mig