6års trots

Jag tycker inte om 6-åringar. Elaka svärande små skitungar, som är så klantiga och klumpiga att de slår sönder både sig själva och möblerna. Japp, jag har haft 7 sådana i huset.
Å andra sidan, så även om jag inte minns så mycket av när jag var 6 år, så har min mamma intygat att jag var en gräslig unge. På ett eller annat sätt ska man i genom den åldern, och det rår man faktiskt inte för. Sedan är det ju också en helt fantastisk grej, och det är att när barnet kommit förbi den perioden, så har det förvandlats till en riktigt trevlig 7-åring!

Du anar inte vad det känns skönt att höra ATT det är fler som upplevt. Ibland undrar man om det är oss det är fel på; att vi har dålig uppfostran och har gjort helt fel. Det jobbigare är ångesten när man inte orkar hålla tillbaka sin ilska och sänker dig till deras nivå och skriker tillbaka. Det är många gånger jag gråtit och känt mig både hjälplös och oduglig som förälder.

Jag skrev en limerick (av någon anledning jag inte minns nu), när en av mina söner kom in i den där åldern. Han hade fram till dess varit en söt liten ängel till pojke:

Det bodde en mamma i byn
Hon suckade upp emot skyn
Sa: "En Alien bor
i vår Lillebror
Han är borta nu, mitt hjärtegryn!"

Det kändes precis så. En Alien hade kommit och flyttat in och bytt ut min snälla pojke. Ändå var han inte värst! Han ramlade av stolen, spillde ut mjölkglas och snubblade över sina fötter, han var jämt taskig mot sin lillasyster och stack i väg hemifrån utan att säga till. Jag fick leta honom jämt! Men ... hans storasyster brukade jaga småbarn och slå dem bara för att det var kul, när hon var 6 år. Hon och två jämnåriga kompisar var gatans skräck. Sedan blev det sommar, de började ettan och de var hur snälla och lugna som helst.

Min son är bara drygt 5 år men jag tror han kommit in i den fasen som kallas "lilla tonåren". Han är helt enkelt gräslig då han sätter igång. Vet inte om det känns värre för att han haft väldigt lite trots då han var yngre också. Han kastade sig aldrig på golvet och skrek då han var i 2-3 års åldern. Däremot kan han göra det nu (dagligen). Han svär, slåss och skriker. Varvat med att vara jättegullig och tala om att han älskar oss alla i familjen. På dagis gör han aldrig något liknande utan det är bara hemma.... När han blir arg blir han väldigt utåtagerande. Kan t.ex. gå och bita storebror i armen eller ha sönder någon av hans favoritsaker eller dylikt, och sen skratta elakt =( Jag brukar få hålla honom i polisgrepp ibland för att han inte ska ge sig på sin storebror så illa. Storebror ger inte tillbaka vilket är både bra och dåligt i det här fallet. Jobbigt är det i alla fall och jag hoppas det går över snart,

En lärare, som haft 6-åringar i 30 års tid, sade ungefär så här: "På hösten får jag hit små odrägliga monster, som slåss och ställer till. Ingen kommer överens med någon annan i klassen. På våren tar jag avsked av en klass med snälla väluppfostrade barn, som hunnit skaffa sig nya bästa vänner, leker i stället för slåss och faktiskt kan sitta stilla korta stunder. Att vara lärare åt 6-åringar är det roligaste och svåraste som finns!"

Härligt! Men detta när han ger sig på sin storebror då som är för snäll för att ge igen? Ska man mot alla regler uppmana brorsan att faktiskt slå tillbaka? Det känns fel men kanske lillebror då lär sig att det inte är riskfritt att slåss som man vill? Jättesvårt är det tycker jag. Man vill ju lära barnen att inte slåss.

Det där är ju upp till var och en. Personligen har jag sagt till storasyskon att det är helt OK att slå tillbaka men inte att slå först. 6-åringar har i allmänhet respekt för dem som är större och starkare och slår hårdare.

Oj, min tjej är 5 1/2 år nu och har egentligen varit i trotsåldern sen hon var bebis. Med lite kortare avbrott emellan som tur är. Kan jag alltså vänta mig nåt ännu värre snart då?! Bäst att börja ladda redan nu! (Hjälp :)

Äh, bekymra dig inte i förväg! Det råd jag brukar ge andra föräldrar, är att alltid ha en hög med trasor till hands nära matbordet, eftersom 6-åringar tippar omkull och tappar ned allting. Och köp hem plåster, för de snubblar och faller hela tiden. Utöver det, så är det väldigt individuellt hur jobbiga de blir. En del seglar förbi 6-årsåldern ganska omärkligt medan andra bråkar sig i genom den. Hur som helst så växer det bort!

Låter förståndigt. För storebror ska ju inte bara behöva ta emot tycker man. Han slog faktiskt tillbaka idag vilket chockade den lilla bråkstaken som började.

Plåster har vi i drivor redan nu! :) Kanske den värsta trotsen har varit redan och vi har tur och slipper just sexårstrotsen. Vi får hålla till godo med ettårstrotsen, ettochetthaltårstrotsen, tvåochentredjrdelstrotsen, snartfyraårstrotsen och så vidare! :)

Skönt att höra att man inte är ensam.. känns som bara vårat barn är såhär inte någon annans.

Men dom barnen är väl precis som vårt, snäll när man är borta och är monster hemma!

Jag har det så fruktansvärt jobbigt just nu med min 6 åring. Idag bröt jag ihop och grinade hysteriskt. Min son säger fula ord till mig, slåss, kastar sönder saker i sitt rum och varenda gång jag försöker säga något till honom säger han
- tyyyyst, boort!!!
Och håller för öronen.

Jag är så förtvivlad just nu. Vet inte om det är något på skolan som är fel dängan inte vill prata med mig eller om det bara är 6 års kris med mycket nya intryck. I skolan verkar han uppföra sig men tar ut allt här hemma.

Snälla säg att det går över snart!!!