Förhållandetid

Jag funderar på om jag faktiskt är självisk. Träffade min sambo för snart 5 år sedan. Han hade då en 5 år gammal son boende hos sig varannan vecka och varannan vecka, när pojken bodde hos sin mamma så reste han i arbetet. Vi hade liksom ingen tid för bara oss.

Efter 4 månaders förhållande så berättar pojkens mamma att hennes dåvarande sambo och hon ska dela på sig, hon bor i en annan stad, jobbar oregelbundet. Det vi får kastat på oss är att min sambo måste ta sitt ansvar som pappa och ta hand om sitt barn så hon kan jobba. Detta innebar att han började ändra på sitt jobb, han reste lite varje vecka utefter hur pojkens mamma jobbade. Men hon kunde liksom ringa samma morgon och säga ni får hämta honom nu för jag ska jobba osv. Det var ju liksom supersmidigt, särskilt då han var 40 mil hemifrån.

Jag pluggade heltid i en stad 10 mil hemifrån. Pendlade varje dag, och det vet ju många vad det innebär att pendla, kollektivt, 2 timmar enkel väg. 8 timmar i skolbänken.

Dessa dagar mamman gjorde så var det jag som "fick skiten", alltså inte barnet utan ett problem och lösa. Pappa 40 mil bort. Mamma jobbar och kan inte ta hand om sitt barn. Förskolan vägra ta barnet - de ska ha 48 timmars förvarning sa de. O om jag sa något så fick jag bara från föräldrarna att jag ställer fan aldrig upp. Det slutade med att jag missade VÄLDIGT mycket föreläsningar.

Försök dessutom plugga hemma med en "dampig" 5 åring.... det går inte så bra. Men....jag ställer ju aldrig upp var den ständiga kommentaren.

Jag tröttnade och ringde mammans chef och bara frågade - Är det så illa att din personal får schema dag för dag? Det är svårt att planera med förskola osv. Chefens svar var direkt -Jo då de vet alltid hur de närmsta 6 veckorna ser ut. Menar du "pojkens mamma"? För hon har fått.

Det tog hus i helvete. Jag har aldrig blivit så hatad. Och det är också den enda gången min sambo riktigt höjde handen för att slå till mig. Vilket aldrig hände för jag väste giftigt att gör han det, då vet han inte vilket helvete han kommer och få.

Väldigt känslig tid hade vi. Han reste mer och mer. Minst 3 nätter i veckan, och pojkens mamma hade ju ett jobb och sköta, så det var jag som "fick" pojken. Utvecklingssamtal, föräldrarmöten, öppet hus på förskola, vab, simskola. Ja ni vet. Och många som lever så. Men med sina egna barn förhoppningsvis.

Det rullade på. Pojken blev hos oss "permanent". Skulle vara hos mamma 2 helger av 3 bestämdes det. Verkligheten var då att hade hon honom var 9:e helg var vi (jag) glada. Sambon hade dessutom utökat resorna, från sön kväll till fred lunch. Vilket gjorde att jag var ju fortfarande ensam med pojken. Helgerna jobbade sambon dessutom på sina föräldrars gård och jag skulle sköta allt hemma (till och med kalsonger skulle strykas, där förstår ni kanske nivån på hur hemmet skulle se ut)

Så här fortsatt det i ett par år. Dock efter MASSOR av ilska, tårar och sönderslagna glas, så lyckades jag få igenom i familjerätten att hon skulle ha pojken varannan helg. Men tro inte att det blev smidigt. För då skulle vi köra runt på henne och pojken som idioter på det de ville göra under helgen.

Här satte jag hårt mot hårt. Vill sambon ha kvar mig, då får han helt enkelt hålla på att från fredag kl 16.30 till söndag kl 16.30 varannan helg då är det hennes uppgift att faktiskt vara mamma. Hon gör inte ett skit de andra dagarna, om det hände att förskolan ringde för han var sjuk, så ställde hon till med en jävla scen så det slutade med att sambon gick in och sa att de får inte ringa till henne om det inte är kris. Det är bättre de ringer till honom även att han är 40 mil bort så ordnar han det.

Mycket tjafs och tyvärr ett barn som blev vissa tillfällen lidande, när det var kalas och annat hos kompisar de tillfällen han var/är hos mamma så får han inte vara med. Så är det fortfarande.

Efter att ha haft det så här i över 2 års tid så orkade jag inte mer. En sambo som inte tyckte att jag ställde upp och hjälpte honom. Svärföräldrar som stått och tittat mig i ögonen och sagt ? Du förstör deras liv (syftade på sambon och pojken) och en mamma till pojken som jävlades helt allmänt, jag hamnde helt enkelt på psykakuten och blev inlagd. Var kvar i nästan 3 månader. Han fick byta jobb, för pojkens mamma hade ett jobb att sköta och en pojke på 8 år kan inte vara själv söndag till fredag.

Jag lämnade allt och skaffade mig en egen lägenhet. Försökte hitta något att stå på för jag hade verkligen inget under fötterna. Pojken var ju ändå min i över 2 år. Och nu skulle jag inte få se honom alls. Minns en gång jag skulle ?låna? honom och gå på cirkus. Allt var ordnat och så får jag bara samtalet sen ? Ne jag har pratat med mina föräldrar och de tycker inte att det är lämpligt. (mina fd svärföräldrar).

Hade inget med någon av dom att göra mer. Men ändå så blev det så tomt. Jag ville verkligen ha honom. Vi började träffas igen. Det fungerade så jävla bra. Så kommer nästa smäll. Under den tiden som vi hade varit från varandra, och när vi började träffas igen. Så hade han dessutom en annan tjej (under tiden vi inte var tillsammans, vi hade inte ens kontakt med varandra säger jag inget om) och sambon och jag var på semester, det kommer ett sms som jag råkar se, då jag sitter vid ett bord och han skulle beställa mat så han hade lagt sin telefon på bordet. Det stod så vackert. ?Du var ju orolig, men det behöver du inte, jag är gravid, men jag har tid nästa vecka för abort?

Där och då, så fick han bara sina saker, och jag börjar gå hemåt, 15 mil. Kommer inte så jättelångt förrän det stannar en bil med ett gäng ungdomar som ser att något inte stämmer, de plockar upp mig, kör mig till en nöjespark och liksom ?lämnar in mig? där och ringde efter min mamma som fick åka och hämta mig.

Detta har jag inte kunnat komma över. Jag drömmer fortfarande om detta på nätterna och detta var mitt i semestertiderna förra året.

Men nej jag kan inte vara utan honom. Det går ett tag, vi börjar träffas igen, han går hos psykolog på sitt håll och jag har min på mitt håll. Vi träffas och har det jättebra. Vi åker utomlands (tänk på att pojken hela tiden är med oss och inte hos sin mamma, för hennes svar när det har varit något ? Jag har ett jobb att sköta.

Vi träffas och har det underbart. Vi går även hos familjeteraput och livet rullar på, så kommer det fram, han har haft kontakt med hon den där (hon som var gravid) och han har hjälpt henne med både det ena och det andra.

Vi kämpar, och nej jag litar inte på honom, och han vet att det hänger löst mellan oss. Vi bestämmer oss för att flytta ihop igen. Det är nu eller aldrig. Vi provar, fungerar det inte så behöver vi aldrig fundera över TÄNK OM.

Så till nästa slag?.. tror ni inte att hon (den tidigare gravida) skaffar lägenhet tillsammans med sin nya kille i huset bredvid. Så det första jag ser när jag vaknar (upp med rullgardinen) och det sista jag ser innan jag ska sova (ner med rullgardinen) är in i hennes lägenhet.

Här står vi och stampar, jag vågar inte lita på honom, men han vet också att jag gör något fult, kollar hans telefon ? NÄR HAN SITTER BREDVID SÅ HAN SER, jag kollar samtalslistorna för mobiltrafiken, han har själv beställt hem dom. Jag betalar hans räkningar, när han sitter bredvid (han har ju liksom gjort saker och fått betalt för dom och så ljugit om det).

Men det är skört. Och jag vill ha tid för oss. Det är liksom ett barn i närheten precis hela tiden. Och nu är det bara några månader kvar till han fyller 10. Han klarar mer själv, men han är också 1000 gånger jävligare att ha med att göra.

Så för några veckor sedan, då berättar pojkens mamma att hon ska ha barn igen, och alla år tidigare har hon sagt att hon vill ha sin son mer när han kan åka buss. Hon bor 20 minuter med buss från oss. Den går med 30 minuters mellanrum, och stannar 5 minuters promenad på en lugn villagata till skolan.

Gamla mönster börjar komma tillbaka, det är jag och pojken medan hans pappa är på annat håll. Nu har jag sagt att jag ställer upp och hjälper honom med pojken till årsskiftet. Sedan är det över. Då får han klara det själv. Är han borta i jobbet, då får pojken klara sig själv, eller har han en mamma. Det jag vet är dock att när pojkens mamma får nästa barn, kommer pojken att tryckas bort ännu mer från mamma, så fort det är något så kommer svaret bli ?Men jag har en bebis att ta hand om. När det är mammahelg så räcker det om han är lite hostig så kommer hon inte att ta honom. Medan jag tycker att nu kommer hon ju gå hemma hela dagarna, nu kan hon ta sin son varannan vecka som hon har tjatat om i snart 4 år.

Jag försöker förklara detta för min sambo. Men han verkar inte fatta, och det är väl klart, man vill ju alltid ha sitt barn hos sig, så är det, men det känns som att det görs inget för att vi ska kunna få något bara vi 2. Pojken är hos sin mamma 48 timmar på 2 veckor. Det är inte mycket. Och nu ska vi börja köra på pojken igen för det är fotboll och det är hajk osv. Vilket innebär att vi får inte ens de 48 timmarna, vilket aldrig blir 48 timmar ändå för sambon ska ju alltid i väg och göra något som är smidigare utan barn. Så jag är glad om jag får 12 timmar med honom.

Är jag självisk som känner att nu är det liksom vår tid, vår chans att få tid för varandra och reda ut all skit. När pojkens mamma går hemma, jobbar inte oregelbundet och det faktiskt inte är längre restid med buss och inte farligare att gå till skolan än vad det är, han cyklar ju själv från oss på morgnarna nu och det är lite längre och lite mer trafik.

Är jag självisk som tycker att hon ska ha pojken mer så att vi kan få mer tid för varandra?? Jag har försökt att säga att vi behöver tid. Tid för bara oss. Det jag får till svar är ja men vi kan sitta i soffan och mysa eller vi kan gå en promenad när pojken har lagt sig. Jo tjena, tid för oss, ha ha ha in my ass att det är tid för oss. Det är ju fortfarande ett barn som kan komma precis när som helst eller ringa och säga KOM HEM precis när som helst. Det kallar jag inte TID FÖR ATT RÄDDA OCH FÖRSÖKA FÅ VÅRT FÖRHÅLLANDE BRA.

Och jag menar inte att det ska hända här och nu, men det är liksom så lång startsträcka på precis allt som har med pojkens mamma att göra, så ska hon ha honom mer från till exempel april 2017, så skulle vi ha börjat med denna process redan i februari 2016 för att hon ska liksom förstå att hon är mamma jämt och inte bara när det är roligt.

Jag tänker inte ens att hon ska ha pojken hela veckor. Men tänk vad underbart om han kunde åka till henne varannan torsdag efter skolan och komma hem på tisdagen, eller onsdagen, efter skolan (han har scouter på onsdagar och det är 200 meter från där vi bor)

Är jag självisk som känner att pojken kan vara mer med sin mamma så att vi kan få en chans att få tid till varandra, och veta att det är bara vi????