Är väl bra att du tagit tag i det, bättre sent än aldrig liksom. Känner helt klart igen det där om skoltiden. Jag gjorde själv utredning sent i livet o det var en lättnad att förstå vad det handlade om.
Är kvinna, 40+ utan barn.
Jag ska oxå göra en utredning förhoppningsvis.
Är en 43 årig kille och jag känner igen mig i många av sakerna, eller det mesta faktiskt.
Jag har alltid vetat att nåt är fel men inte vad. Bara att jag är annorlunda och liksom inte klarar nåt.
Fick tex jättemycket skulder redan vid 18-19års ålder. Orkade inte öppna breven.
Osv, osv.. Det slutade med depression, panikångest och flera självmordsförsök för ca 15-17 år sedan.
Jag vart då ihop med en tjej som har styrt upp mitt liv sedan dess kan man säga.
Skulderna är avbetalda.
Nu ska vi separera och självmordstankarna är tillbaks. (var ganska nära igår senast)
Jag klarar inte så här stora och snabba förändringar.
Vad jag är lite arg och besviken på är att när jag mådde jättedåligt för många år sen så fick jag olika mediciner typ ssri mm men INGEN nämnde nåt om add eller nåt.
Jag tror att det är add som är grunden till hela mitt misserabla liv.
Första gången nån ens nämnde det var för en månad sen när jag sökte hjälp på vårdcentralen.
Jag gick hem och googlade och hittade trådar som den här och bitarna började falla på plats.
Nu är jag livrädd för att dom ska säga att jag inte har add, att det här liksom är jag.
Jag vet inte ens om det jag skrev passar in i tråden.
Förlåt för allt svamlande.
Tack för alla svaren :)
Jag har en fråga bara om hur jag ska hantera vissa saker nu.
Ett exempel är att jag skulle fixa nåt runt huset, inte så jättesvårt men det tog ett par år innan jag påbörjade arbetet. Och två somrar senare är det fortfarande inte klart.
Men stora frågan är att jag måste fixa ett boende men är inte aktiv alls. Jag har inte sökt än och det har nog gått typ 2 månader :(
Jag hade hyresskulder för 15-20år sedan men inte nu och jag tror att det är rätt kört för mig att få en lägenhet.
Jag känner att jag måste få nån hjälp med det annars kommer jag bara bo kvar hos exet år efter år och det vill varken hon eller jag.
Jag får förresten panik och blir rastlös när hon åkt iväg vill gärna veta ilken tid hon kommer tillbaks. Det handlar inte om att jag vill ha kontroll på henne som det kanske ser ut när man läser det här utan att jag blir rastlös och vet inte vad jag ska göra.
Så hur ska jag ta itu med mitt bostadssökande? Involvera en kompis, låta exet hjälpa, hon har skickat några länkar på lägenheter som jag inte sökt.. Blir liksom inte av.
Allt blir liksom för mycket och då orkar jag liksom inte ta tag i det. Man kan nästan säga att jag blir lite apatisk.
Är det nån mer i liknanse situation och isåfall hur löste ni det?
vet inte om man kan skriva anonymt till nån men prova igen då, ändrade nånting.