ADD/ADHD utredning som vuxen

Är väl bra att du tagit tag i det, bättre sent än aldrig liksom. Känner helt klart igen det där om skoltiden. Jag gjorde själv utredning sent i livet o det var en lättnad att förstå vad det handlade om.

Är kvinna, 40+ utan barn.

Ja det är det. Väldigt skönt och samtidigt många tankar och känslor kring det. Jag känner mig rätt övertyga dom att det är något, kanske tom en blandning.

Jag är 34 år och tvåbarnsmamma.

Känner igen mig i allt du skriver.

Det där med matten är verkligen skitjobbigt. Man måste ju ha betyg i matte för att kunna studera på högskola. Vilket jag inte har. Känns jobbigt att inte kunna hjälpa mina barn med matteläxorna Har också alltid känt mig dum i huvudet.

Just nu väntar jag på att få göra dom datoriserade testerna.

På något sätt hoppas jag att jag har adhd.. För har jag inte det? Då är jag ju dum i huvudet på riktigt.. Så känns det iaf..

Dock inte mitt förslag att jag skulle utredas för detta. Jag var tveksam först. Men nu känner jag att det är rätt.

Vad modigt av dig att ta tag i dina problem!

Jag känner igen mig mycket i vad du skriver, själv kontaktade jag vården för första gången i mars i år och har efter en förhandsbedömning av psykolog blivit ställd i väntelista för utredning. Jag beräknas få kallelsen nu i oktober så jag väntar med spänning.

Jag är 33 år, har två barn och studerar.

Sitter nu och väntar på adhd kliniken för mitt första besök...skriver gärna mer med er sen :)

Jag vill gärna höra om ditt besök!

Ja jag har jättesvårt att hjälpa med matteläxan. Jag blir irriterad och stressad och hela barndomen matematikläxor spelas upp för mig. Jag jobbar på en it-enhet och löser problem och felsöker på ett företag, men kan inte hjälpa min 10 åriga dotter med 4:ans matte.

Vad skönt att du startat. Känner samma sak.. om jag nu inte har någon diagnos..vad är det för fel på mig då? Är jag bara dum?

Vem var det som tyckte du skulle göra det?

Vad glad jag blir att läsa det är fler som haft det som jag. Skönt att några av er tagit tag i det tidigare än jag gjort..jag är ju 43 år. Men samtidigt är det rätt tid nu, ingen har tidigare någonsin ens andats ev adhd/add. Jag har bara känt saker hela livet och när jag tex läst om någon som liksom erkänt sin adhd så har jag alltid känt viss samhörighet med vad de berättar.

Jag var ju som sagt på mitt första besök idag, bor i sthlm och blev så förvånad över hur snabbt jag fick komma. Från remiss var skickad till nu är det bara 3 v. Fick träffa trevlig sköterska och svara på frågor om hur mitt liv ser ut idag, jobb barn, familj etc och vad jag upplever inte funkar i min vardag och varför jag känner jag vill denna utredning. Är så rädd jag missar att berätta något om hur jag känner och tänker. Pratade hur mycket som helst, fast samtidigt känner jag att jag missade massor. Har ett till besök inbokat med henne och sen två med läkare inom 1-2 v. sen blir det tydligen psykolog och det är lite längre väntetid.

Fått massa formulär att fylla i om mig och uppväxt och jag är helt slut mentalt av att försöka minnas barndom. speciellt för 12 års ålder.

Hur var ni före 12 år? Jag var inget stökigt adhd barn som sprang hos rektor och störde hela tiden. Men jag börjar minnas mer och mer saker att jag ifrågasatte ofta det jag skulle göra för jag inte förstod eller såg någon mening med sättet att göra det på tex.Jag passade inte in i mallen för skolans inlärningssätt.

I morgon kommer mina barn och det är mysigt men samtidigt har jag alltid ångest inför barnveckor pga av allt stök och kraft det tar av mig.