ADD/ADHD utredning som vuxen

Känner mig lugnare i kroppen än på länge. De anser det finns skäl att fortsätta utredningen med tester och psykolog. Får nu vänta ca 2-3 mån innan det sätter igång. Skönt faktiskt med lite paus..det blev så intensivt och många känslor på en gång.

Har fått ett formulär med 200 frågor!! som min mamma ska fylla i om min barndom.

Kommit på en sak till med mig..hatar kortspel och min familj gillade spela kort, och då pratar vi inte bara "finns i sjön" :). De ville jag skulle lära mig deras kortspel de satt och spelade. Jag fixade inte, fattade aldrig när de skulle lära mig och förklara det där dumma idiotiska kortspelen. Kände mig alltid så dum och korkad och blev bara arg och fientlig och det blev jag mot dem. De sa också (utan att förstå) att det är ju ett lätt kortspel "du kommer tycka om det när du väl kan det" Stängde in mig istället, ville inte vara med.

Detta fortsatte sen upp högre ålder för jag har alltid lyckats vara ihop med killar vars familjer spelar spel och kort! Hatar sällskapsspel och kortspel och frågesporter.

Jag ska oxå göra en utredning förhoppningsvis.

Är en 43 årig kille och jag känner igen mig i många av sakerna, eller det mesta faktiskt.

Jag har alltid vetat att nåt är fel men inte vad. Bara att jag är annorlunda och liksom inte klarar nåt.

Fick tex jättemycket skulder redan vid 18-19års ålder. Orkade inte öppna breven.

Osv, osv.. Det slutade med depression, panikångest och flera självmordsförsök för ca 15-17 år sedan.

Jag vart då ihop med en tjej som har styrt upp mitt liv sedan dess kan man säga.

Skulderna är avbetalda.

Nu ska vi separera och självmordstankarna är tillbaks. (var ganska nära igår senast)

Jag klarar inte så här stora och snabba förändringar.

Vad jag är lite arg och besviken på är att när jag mådde jättedåligt för många år sen så fick jag olika mediciner typ ssri mm men INGEN nämnde nåt om add eller nåt.

Jag tror att det är add som är grunden till hela mitt misserabla liv.

Första gången nån ens nämnde det var för en månad sen när jag sökte hjälp på vårdcentralen.

Jag gick hem och googlade och hittade trådar som den här och bitarna började falla på plats.

Nu är jag livrädd för att dom ska säga att jag inte har add, att det här liksom är jag.

Jag vet inte ens om det jag skrev passar in i tråden.

Förlåt för allt svamlande.

På väg ut genom dörren på morgonen. Har jag med mig allting? Ja då nycklarna hänger där jag lärt mig att alltid hänga dem för att inte tappa bort dem. Nä just mobilen! Den måste jag ha med mig. Var är den? Leta leta leta. Stressad. Var har jag lagt den?? Ja äntligen hittar jag mobilen i tvättkorgen efter att ha letat igenom hela hushållet. Vad gör den där?? Äsch skit samma bråttom iväg nu. Ut genom dörren och låsa den. Men var faaan är nycklarna då? Åh neeej!! Har jag lagt ifrån mig nycklarna? Skiiit också. Kommer komma för sent nu. In och leta igen. Var fan kan de vara? Inte stressa. Kom ihåg att leta systematiskt!! 15 minuter senare. Ah äntligen där är de i kylskåpet? Hur fan hamnade de där?? Ja ja iväg 30 minuter försenad.

Typ så där är det flera gånger i veckan.

Jag kör effektivt. Här inget tålamod att såsa runt i trafiken. Det går undan och snabbt. Men till mitt försvar kan jag säga att jag är en väldigt bra förare eftersom jag kört väldigt mycket. Drabbas inte längre av 'road rage'. Kanske beror det på att jag blivit mer harmonisk på äldre där.

Men det är alltid kaos på morgonen hemma hos oss. Mitt tips är att förbereda allt kvällen innan och stiga upp extra tidigt för att slippa stressa.

just nu känns det som jag spelar teater och är en karaktär som har ordning, men det är inte jag och jag fixar det inte egentligen.

Vi har nu haft två mornar  av trallande följsamma barn och vi har gjort ett bra schema där alla ansvarar för sina saker, vi har tid över och vad händer..jo jag sätter mig ned glömmer bort tiden och vi stressar ändå iväg och jag glömmer allt och måste gå tillbaka in. Står ju och tittar på bilnycklen i lådan!! Men den är inte i min ficka sen när jag står vid bilen! Jag har ändå lyckats glömma att ta med dem. och det står ju på min kom-ihåg-tavla BILNYCKEL. men det krävs ju att man tittar och gör som tavlan säger. Orkar inte hålla på så här! Skäms inför mina barn.

Det kräver så mycket energi av mig och jag blir arg och ledsen på mig själv.

Jag vill inte rätta in mig i ledet, jag vill skrika rakt ut.. LÅT MIG VARA!

Jag vill bara bry mig om mig själv, orkar inte ansvara för någon annan. Men jag måste ju, jag har allt detta föräldraansvar och jag vill inte!

Så himla trött på min snurriga hjärna, samtidigt älskar jag den. Jag älskar min virrighet och charm och tankspriddhet och energi. Jag brottas med min seghet, min virrighet och mina totala offlägen där jag inte får något gjort. Jag jagar konstant att bli bättre, att ändra på mig.. hela tiden att försöka ändra på mig.

Känner mig så understimulerad på mitt jobb nu. 3 års gränsen närmar sig...måste ha nytt, nytt nytt. Alltid ngt nytt!

Jagar något jag aldrig kan ta på. Jag vill känna jag är grym, på mitt sätt grym och att det ska räcka fint...hur tusan kommer man dit??

Idag lyssnar jag på Petter "Krafter" på hög volym.