Anonym (En till!) skrev 2016-10-19 17:46:54 följande:
Hej!
Intressant tråd. Har iofs ingen diagnos och är osäker på om jag kommer att söka för det heller. Jag känner igen mig i mycket av det ni skriver, har ända sedan jag var mycket liten alltid stojat, pratat, grejat, satt igång lekar, projekt mm mm. Störde de andra klasskamraterna i och med att jag alltid haft svårt att sitta still. Jag har alltid haft lätt för att lära mig saker åtminstone det jag är intresserad av och jobbar sjukt fort och intensivt. Tröttnar dock fort. Har inga problem med att komma ihåg saker och strukturera upp min vardag men har alltid ett brus i huvudet. Ständigt måste jag vidare från det jag är i just nu- nytt jobb, nya utbildningar tex. Ältar saker och väger saker fram och tillbaka hela tiden. Älskar kickar, älskar att starta igång projekt och är helt outtröttlig i de faserna. Men sen platt fall. Orkar inget. Igångsättningssvårigheter så fort det är något jag inte har lust med. Kan alltid slå åt två håll- antingen röjer jag ut hela garderoben och typ maniskt rensar upp eller blir liggandes i soffan i timmar när jag eg måste städa. Har alltid haft mycket folk runt omkring mig genom åren då jag av många uppfattas som en karismatisk, energifylld och rolig person som också har lätt att bekräfta och lyssna på andra. Men ofta känner jag mig själv väldigt tom, utan riktning och rätt osäker på vem jag egentligen är. Har också barn och lever i en relation och det är verkligen inte alltid enkelt...
Jag tänker så här..känner man att man konstant funderar kring varför man är som man är och känner det begränsar en eller att man har svårigheter att få till sitt liv och vardag osv. Det måste inte handla om att inte klara av att gå upp och duscha eller att inte fixa att betala sin räkningar i tid.
Jag har en konstant rastlöshet i min kropp och själ och orkar inte gå runt och känna mig så fel och korkad hela tiden samtidigt som jag är som en oljad knivskap blixt när min hjärna vill. För mig har jag hela livet tänkt att jag måste ändra på mig, att mitt sätt är ett felaktigt sätt, känner mig så missförstådd och oförstådd ofta och gått i terapi och kvävt mig själv för att ändr apå mig. I aug tog det stopp när jag sa.."det kanske finns ett själv till att jag inte kan ändra på mig så lätt, det finns kanske ett skäl till att jag inte står ut att lyssna på mina kollegor eller familj som pratar..".
Jag tänker att det är ett funktionshinder om man själv känner att ens sätt och problem begränsar ens vardag och liv. Jag gör det främst för att försöka förstå mig själv och kanske efter 43 år acceptera mig själv.
men det du beskriver om dig...känner jag ju igen hos mig.