Min far har asperger

Misstänker att min pappa har det, jag har själv diagnosen. Han är dock tvärtom för snäll och har svårt för att säga nej. Detta problem tampas jag själv med, fast inte i lika hög grad. Men när min pappa ska göra något han inte har lust med så blir det pust stånk och stön. Han vill mest bara vara hemma och pyssla med sitt, och verkar inte kunna förstå att min mamma kanske vill komma ut ibland och träffa folk och gå på bio m.m.

Dom har dock löst det så att dom är fortfarande gifta, men bor i olika bostäder, så kan dom leva sina egna liv som dom vill men fortfarande träffas ibland. Något liknande förhållande skulle passa mig bäst tror jag med, att man fortfarande kan leva som man själv vill utan att anpassa sig för mycket. Samtidigt som man träffas regelbundet för att göra något gemensamt. Man behöver inte bo ihop bara för att normen säger att man ska göra det.

Det handlar att försöka mötas på halva vägen. Jag kräver inte att min framtida partner ska leva enbart efter mina villkor. Precis som hon inte kan förvänta sig att jag ska anpassa mig helt efter henne det handlar om att kompromissa.

Men man bor ju på olika adresser i början av alla förhållanden, människan är ett flockdjur och tar efter andra personer i sin omgivning. Det kan man tydligt se igenom historien. Att några få är ihop utan att flytta ihop är inte världens undergång.

Det kanske kan rädda relationen att man får ett avstånd från varandra. Vi är väl moderna människor? Det var inte så längesen det ansågs som fel att vara sambo utan att vara gifta heller.

En sak som vi alla kan vara överens om i alla fall, är att det är fel att slåss och bete sig illa oavsett vilken diagnos och handikapp man har.