Min far har asperger

Finns inget sätt att mota Olle i grind när det gäller din son? Jag har en son med ADHD som hade svårt att förhålla sig till andra ibland. Men med rätt mentorer så har han blivit en mkt bra vuxen med ampati, förståelse och ödmjukhet. Jag vet att asperger inte är samma sak, men tänkte att med rätt verktyg kanske man kan få störningen att bli mindre framträdande?

När din far växte upp fanns ju inte diagnoserna på samma sätt som idag. Man var ouppfostrad och besvärlig bara. Men kan begripa hur jobbigt det måste vara för er och er mamma att ständigt förhålla er till din pappa.

Vi har varit på BUP och utredning med sonen. Men jag blir mest trött numera när de börjar tjata om "verktyg". Det låter mest som floskler. Jo, det är jättefint att vi ska skapa rutiner. Det är bara det att vi har så in i helvete med rutiner. redan  och egentligen känns det inte rätt mot syskonen med alla dessa rutiner.... Vi har till exempel matscheman för att sonen MÅSTE veta vad vi ska äta i förväg. Men hur kul är det för oss andra, egentligen.

Sonen måste veta flera dagar i förväg om det skall komma hem någon till oss. Det innebär att syskonen aldrig kan ta hem en klasskamrat si så där helt apropå eller bara lite på impuls.

Ja, det är så många sådana saker som vi hela familjen anpassar oss efter. Och så kallar habiliteringen det för "verktyg" ofta känns det mest som en tvångströja som sätts på oss andra i familjen.

Alla dessa s k "verktyg"  använde vi ii min ursprungsfamilj gentemot min far. Det är liksom inget revolutionerande med dem Vi anpassade oss. vi såg de TV program han ville se, vi åt den mat han vill ha, vi åt på de tider som passade honom. Vi åt alla frukost på våra rum eftersom han ville äta ifred på morgonen. Ja listan är så oändlig av hur vi trippade runt på tå för honom. Och visst då visste vi inte att han hade en diagnos, men vi anpassade oss ändå.

Nu vet vi att sonen har en diagnos, men "verktygen" som vi får innebär likväl att det är vi andra i familjen som ska anpassa oss. Jag är ärligt talat så trött på min son. att han aldrig kan samspela med oss. Att allt, allt är på hans villkor.

Nu har klassen fått en extra resursperson också, mest för min sons skull. Men egentligen så ser jag hur även den sociala situationen gör att andra ska anpassa sig efter min son. Men han anpassar sig aldrig och jag tänker ofta hur går det om han skaffar familj, kommer de att få det som min mamma, jag och mina syskon.

Det känns som att jag sitter i fängelse. Att först var min far fångvaktare och nu är min son det.

Jag är så trött.

Låter ju inte klokt att NI hela tiden ska anpassa er. Det måste finnas ett mellanting. Allt kan inte kretsa till honom på det viset, han kommer bli en tyrann. Ju äldre han blir desto mer kommer han utnyttja sin diagnos - människan är inte dum. Problemet med asperger är att de barnen kan vara farliga eftersom de är impulsstyrda.

Tyvärr har jag inte nån lösning på ditt problem, men OJ vad jag lider med dig. Förstår så väl dina känslor mot din son. Man kan stå ut med sånt en tid, men ser man framåt och inser att detta kommer vara "för evigt" så måste det vara svårt att se nåt ljus i situationen.

Min grabb gick på internatskola för ADHD-barn i gymnasiet. Han mognade enormt mycket under de tre åren, och växte mentalt så det var inte klokt. Det finns skolor för barn med asperger: asperger-skolor.se/boskola.htm Kika lite på det. Kanske det kan vara något? jag har inte granskat skolorna, men läs på lite och se om det kanske är något för er. Du behöver avlastning!

Ibland, eller ja egentligen ganska ofta känns det redan som att han är en tyrann, en despotisk diktator.

Och jag känner igen så mycket ifrån min far, båda hoppar högt bara man skramlar med porslinet när det ska i eller ur diskmaskinen. Båda blir hysterisk om någon spiller eller smular. Men själva kan de kladda på utan att det gör något.

Jag vet inte jag har börjat betvivla habiliteringens råd. Min son är liksom selektiv i det som stör honom höga ljud stör honom när det är vi andra som utför dem. Han klarar inte av att någon höjer rösten till honom. Men själv gormar och skriker han för minsta lilla som någon säger till honom. Det där enorma rättvisetänkanden som hans psykolog säger är utmärkande för asperger finns liksom inte. Det är bara åt ett håll den rättvisan finns. Och han är så lättkränkt, så lättkränkt....

Jag känner mig hemsk som känner så här. Men det är så svart och tungt. Varje morgon vaknar jag och tänker bara att INTE en dag till där jag ska se till att dagen flyter på som han vill, följa hans rutiner och hans vilja. Annars blir det utbrott "stimmande" och surande.

Jag har frågat habiliteringen om det inte finns särskilda skolor för barn och ungdomar med asperger, men de har hela tiden avrått och fått mig att känna mig så skyldig och som en dålig förälder när jag efterfrågar det.

Men jag orkar inte längre försvara min son i skolan. Ser jag objektivt på det så skulle jag inte vilja ha ett barn i hans klass. Men det kan jag aldrig säga. Jag får sitta på alla möten och låtsas som att jag tror att det hjälper med mer resurser, fler rutiner, mer anpassning. Och varje gång känner jag mig så skyldig och skamsen mot alla. Mot min son, mot lärarna och mot hans klasskamrater.

Jag vet att det är svårt nuförtiden men det låter som att ni behöver avlastning. Om det inte går att ordna med en kontaktfamilj "på riktigt" kanske någon annan i er närhet kan ställa upp? Låta sonen vara där en helg i månaden, en kväll i veckan, eller något? Så att ni andra får vila från hans krav.

Kanske behöver du också hjälp med att prata med någon? Ibland kan man få det från sin arbetsgivare (och man behöver inte redovisa varför man behöver det). Ingen mår bra av att känna sig som en dålig människa och känna att man ljuger för andra. Om du inte tror på skolans åtgärder - säg det! Sen får de väl ändå göra som de vill.

Låter jobbigt med din far, men du kan inte skylla allt det där på hans eventuella asperger - de säger ibland att man blir behandlad så som  man lär folk att behandla en. Det vill säga din reaktion på deras sätt att behandla dig kommer avgöra hur de gör det i fortsättningen. Det finns dessutom gott om folk som behandlar andra illa och "dikterar villkoren" som är helt fria från symptom på diagnos - de allra flesta som behandlar andra illa är faktiskt helt "normala". Däremot kan det säkert i det här fallet påverka just hur de gör det. 

När det gäller din son så är din bitterhet väldigt uppenbar och det känner han garanterat vilket i sin tur förstärker de icke önskvärda beteendena. Dessa barn "känner" ofta att något är fel, men är inte förmögna att förstå riktigt vad eller hur och svårigheterna gör dessutom det extra stressande, vilket gör svårigheterna mer uttalade. Det blir alltså en ond cirkel. Har du pratat med hab uttalat själv i ett eget möte utan sonen öppet? Då kanske de skulle hålla med mer om lämpligheten med t ex internat. 

Poängen med de verktygen som de förmedlar är att genom att få en grund av förutsägbarhet så finns möjlighet att hantera andra andra situationer bättre, inte att alla andra ska lägga sig platt och anpassa sig "i onödan". Värt att tänka på är också att om det görs med den här typen av bitterhet och avsky så fungerar det många gånger inte, utan det blir fortfarande stressande och hela ansträngningen "i onödan". 
Gällande matplanering tycker jag nog det är något man kan "ställa upp" på att ha, det hade vi när jag växte upp, 4 veckors till och med - av ekonomiska skäl och att se till att det ändå blev lagom variation inte som hänsyn till något funktionshinder. Det är ofta bra för många, det impulsstyrda unnandet många har i matinställning idag ligger bakom mycket av överviktsproblemen och ökade matkostnader trots att maten blivit mycket billigare - du behöver inte gå särskilt långt tillbaka. 
Att han inte störs av egna höga ljud är ju inte ologiskt alls då de är helt förutsägbara och "valbara" - däremot behöver ju alla i familjen kunna leva normalt och då kanske det är lämpligare med att han får bra ljudisolerade hörlurar eller liknande - ett par bra aktivt ljudneutraliserande kan ge extremt bra tystnad. 
Desto mer grundläggande lugn och trygghet han har desto större chanser har ni att få honom att inte vara för stressad för att klara av att hantera oförtusägbarheter som inte är lätt att undvika. 
Är han däremot under konstant stress hemma för att andra tycker att han bara borde anpassa sig fast han kanske inte kan kommer det bara bli värre. Mycket värre. Han kan troligen inte bara inte bli stressad av plötsliga ljud eller oförutsägbarhet lika lite som någon i rullstol kan låta bli den och gå istället. Däremot kan han lära sig att bete sig rimligt mot andra människor och att hantera viss mån av den stressen om han inte i grunden är stressad. Din son mår troligen minst lika dåligt över det här som dig. Skulle du känna den här motviljan mot honom om det var så att det var rullstol han behövde och ni behövde anpassa hemmiljön på många olika sätt?

Tror ni behöver komma ifrån varandra, och du behöver söka egen samtalshjälp. 

Vi har avlastning tre eftermiddagar i veckan. En kille som kommer och passar vår son, leker och läser läxor. Och sedan brukar vi betala för ytterligare några eftermiddagar i månaden själva. Det är en kille som pluggar på universitet, väldigt trevlig. men även han börjar tycka att det är mycket svårt med att sonen måste ha ALLT på sitt sätt. Och att han blir allt mindre avledningsbar. Det går bara inte att växla spår längre. Tidigare gick det till exempel att föreslår en film eller en lek istället för bilar, bilar, bilar....men inte nu längre. Det händer att sonen väcker mig och får mig att följa med honom ut sent på kvällen eller natten för att titta på bilar. Jag har till och med satt mig i bilen och kört runt i stan för att titta på olika bilar som står parkerade sena kvällar. Sonen är då nöjd och rabblar bilmodeller och all möjlig fakta om dessa bilar som faktiskt inte intresserar mig ett dugg.

Jag känner mig som en idiot det går inte att sätta gränser mot honom. Han bara tjatar sitt, tjatar, tjatar. Och han är aldrig trött. Eller åtminstone inte trött när vi andra i familjen är det.

Jag har gått till psykiater och fick antidepressiva. Har pratat enskilt med en kurator via BUP. Men det får mig bara att känna mig mer eländig som att jag inte gör nog, inte gör rätt måste göra mer och vara glad. Och  jag kan bara inte vara glad längre jag känner mig som min sons slav.

Vi låter skolan sätta in de åtgärder de vill och vi har tjatat oss till flera åtgärder som vi läst och fått råd ifrån habiliteringen om. Men de har ju ingen effekt!!!!

jag är så trött av alla föräldramöten och de andra föräldrarnas klagomål. Allt de säger lever vi ju med i familjen och vi utplånar oss för sonen, men jag skäms när vi kräver att andra också ska göra det.

Men alltså, behöver inte dessa barn gränssättning? Inte ska man bara "jamsa med" och anpassa sig?

Hur gammal är sonen?

TS, jag tycker att det mer och mer låter som att han är en liten hustyrann för att han tillåts vara det. Och att du kanske låter honom hållas för att du van vid det, sedan din pappa. Jag tror snarare att det är dags att bryta det destruktiva mönstret. Vissa anpassningar får man göra när man har ett barn med funktionshinder, men det är inte rimligt att hela familjen eller skolklassen ska behöva trippa på tå. Din son låter mer som en översittare än som någon med Asperger.
Och det för att man låter honom vara det, för att ingen sätter gränser.

Att han tillåts ha utbrott men ingen annan, samt att allt måste planeras LÅNGT i förväg, är t ex helt orimligt. Kan han inte hantera att syskonen tar hem kompisar får han lämna hemmet, eller så får man träna honom på att hantera förändringar bättre (Eller kanske snarare att inte lägga sig i vilka hans syskon tar hem...)

Han är inte kung hos er. Han äger inte stället. Men han kommer att bete sig som det så länge ni behandlar honom som det.

Överför inte problemen från din egen barndom till din nya familj! 

Ditt svar gör mig gräsligt ledsen och utmattad.

Det är ungefär så habiliteringen låter. Att jodå till exempel det här med fast matschema är så bra så borde alla leva. Men det skär i hjärtat på mig varje gång något av våra andra barn säger kan vi inte ha pannkakor till efterrrätt idag, eller chokladpudding och jag måste säga att nej för det står glass med bär på schemat....eller om de vill ha hämtpizza en kväll.... Det är så många sådana saker, vi kan inte göra någonting lite impulsivt....alla vill inte leva efter ett rigit schema. Syskonen är så trötta på att anpassa sig och har redan börjat prata om att de vill flytta hemifrån och hur skönt det skall bli när de fyller arton och kan bo själva.

Sonen har grundläggande trygghet och ro! Vi har anpassat oss så mycket syskonen får till exempel inte ta hem kamrater om de inte har sagt det flera dagar i förväg så att vi kan förbereda sonen. sonen vill inte åka på semestrar så numera delar jag och min man alltid på oss så att en kan åka med syskonen och den andre stanna hemma.

Jag är så trött på den där rullstolsliknelsen jag har hört den så många gånger!

Den ger mig skuldkänslor!

Men om jag hade ett barn i rullstol så hade inte alla vi andra tvingats sitta i rullstol också. Vi hade fortfarande fått lov att spela fotboll. Vi hade fortfarande fått gå i trappor medan barnet i rullstol åkte hiss.  Men som det är nu så tvingas vi andra att vara tysta, lugna och hela tiden följa ett förutbestämt schema som är anpassat efter en enda person - min son!

Ja alltihop känns orimligt. Men vi har hela tiden försökt göra som habiliteringen säger att vi ska göra.

Han har alltid varit helt fixerad vid vissa saker, men ju äldre han blir desto svårare är det att avleda honom.

Hans utbrott är av dignitet som jag aldrig sett hos barn tidigare. Jo vi måste planera LÅNGT i förväg. Skulle jag bara säga att nu kör vi ner till ICA så kan jag räkna med ett barn som bara gallskriker och sparkar och slår omkring sig. Och det hela turen igenom. Det här inte som ett vanligt barn som är lite irriterat det är meltdowns.

Har du själv barn? Jag undrar verkligen hur andra föräldrar med barn med asperger klarar av det här?

Jag tror inte längre på habiliteringen.