Min far har asperger

Till TS: det du skriver om din pappa och din son kunde lika gärna gälla MIN pappa!

Jag har ADHD och Aspergers, men fick diagnoserna först vid 35 år, för 4 år sedan.

När jag ser hur min pappa beter sig, främst mot min mamma, men det kan lika gärna vara vem som helst, så inser jag att han också har Aspergers och förmodligen ADHD.

Sedan är frågan vilken personlighetsstörning han har eller om det bara beror på åldern, strax över 70 år, och hans hjärtinfarkter, flera strokar som påverkat hjärnan och förmodligen gjort honom deprimerad och ångestfull?

För han är även hypokondriker och väntar nu på att ta bort den ena njuren som inte fungerar pga godartade cystor. Men min pappa är alltid övertygad om att han ska dö. Men han söker aldrig vård på vc, utan väntar hellre 2-3 dagar tills det blir helg så han kan ta akuten istället!

Men jag och min syster, som har ADD, är övertygade om att hans beteende är så jävlig (och har varit så hela våra liv, men det har bara blivit värre varje år) att han måste ha en narcisstisk, psykopatisk, anti-social, histronisk el borderline personlighetsstörning.

När han jobbade skulle maten stå på bordet när han kom hem. Trots tunga och svettiga jobb så duschade han aldrig, han har någon slags fobi för att få vatten på huvudet och bada i badkaret var för dyrt. Han kan inte ens dra en tröja över huvudet utan att få panik om det tar för lång tid.

När han ätit går han och lägger sig i sängen direkt och läser tidningen och tittar på tv tills han somnar. Så är han även när vi har besök eller när det är julmiddag osv.

Han tjuvlyssnar på alla samtal och måste få veta exakt på sekunden vem mamma pratar med. Han tjuvlyssnar gärna på vanliga samtal också, utan att delta, utan för att ha något han kan använda när han gnäller på nåt som den personen gjort.

Och oftast hinner man knappt säga hej till mamma i telefonen innan han avbryter samtalet genom att KRÄVA hjälp med något. Får han ingen hjälp i samma sekund som han kräver det (ber aldrig), han kan inte ens vänta 5 min ifall man måste avsluta något man gör själv, blir han totalt vansinnig.

Hela vår barndom var ett helvete, pappas humör styrde allting och när han drack alkohol blev han osams med alla. Han kunde sitta och ringa runt till alla sina vänner och starta bråk.

Min mamma uppfostrade inte 4 barn utan även ett femte, min pappa. Men mamma får skylla sig själv som aldrig ställde några krav på honom utan fortsatte som min farmor hade gjort.

Jag kan skriva en hel uppsats om det här, men jag tror inte hans beteende främst beror på AS, utan på hans personlighetsstörning. För jag är inte alls som min pappa

och jag hoppas att jag aldrig blir det!

Det allra värsta är att han skäms för mig och mina diagnoser! I hans ögon är jag inte värd ett skit och han skulle hellre dö än söka hjälp inom psykiatrin.

Misstänker att min pappa har det, jag har själv diagnosen. Han är dock tvärtom för snäll och har svårt för att säga nej. Detta problem tampas jag själv med, fast inte i lika hög grad. Men när min pappa ska göra något han inte har lust med så blir det pust stånk och stön. Han vill mest bara vara hemma och pyssla med sitt, och verkar inte kunna förstå att min mamma kanske vill komma ut ibland och träffa folk och gå på bio m.m.

Dom har dock löst det så att dom är fortfarande gifta, men bor i olika bostäder, så kan dom leva sina egna liv som dom vill men fortfarande träffas ibland. Något liknande förhållande skulle passa mig bäst tror jag med, att man fortfarande kan leva som man själv vill utan att anpassa sig för mycket. Samtidigt som man träffas regelbundet för att göra något gemensamt. Man behöver inte bo ihop bara för att normen säger att man ska göra det.

Det är inte att förminska. Det handlar om att acceptera människor som de är, med ett funktionshinder som autism eller andra funktionshinder.

Man får helt enkelt acceptera situationen, vad finns annars för alternativ?

Den som inte vill ha en relation med någon som har Asperger behöver ju inte ha det.

[quote=77017681][quote-nick]Anonym (Nahgem) skrev 2016-10-02 17:30:37 följande:[/quote-nick]

Att tro att människor som är gifta ska bo isär och att det är en jättebra och helt normal lösning är att förminska problemen.

De flesta som gifter sig vill nog bo tillsammans. Att börja yra om det det bara är en norm visar på att man inte har så mycket insikt. Allt går inte att relativisera för att normalisera dessa funktionsstörningar.

[/quote

Man måste acceptera att människor är olika.

Vad menar du att man istället skall göra?

Men man bor ju på olika adresser i början av alla förhållanden, människan är ett flockdjur och tar efter andra personer i sin omgivning. Det kan man tydligt se igenom historien. Att några få är ihop utan att flytta ihop är inte världens undergång.

Upprepar: Ingen behöver ha en relation med någon om man inte vill, det är frivilligt.

Om man inte vill leva med en person som är osocial eller har Asperger eller något annat personlighetsdrag så behöver man inte.

Tror att det är ytterst individuellt ts. 
Det enda jag känner igen från din berättelse är oviljan att åka bort till andra.
Min son har as och han är annars raka motsatsen mot det du skriver, han är alltför snäll och tillmötesgående, när han var yngre ända in i absurdum ibland, för han hade fått lära sig att behandla andra som man själv vill bli behandlad. 
Och han var snäll för han ville själv att andra skulle vara snälla mot honom, 
Tyvärr som vi vet funkar det inte så. 
Min sons största problem är skammen över sitt funktionshinder, när han vistas bland andra människor tror han att alla märker det.
När det faktiskt är så att man måste känna honom bra för att kunna märka något.
Han är ytterst socialt kompetent och brukar anses som charmig.
Men det tror han inte på själv och han skulle aldrig våga närma sig en kvinna för han är livrädd för att hon ska tycka att han är påträngande, så istället gör han ingenting.
Men han längtar efter nån det vet jag och det gör mig olycklig, för jag kan inte hjälpa honom där. 
Jag kan bara hoppas att han också får uppleva kärlek, för han har så oerhört mycket själv att ge av det. 

Fast du kan ju inte jämföra partner och barn. Sina barn har man alltid ansvar för, men även där kan det hända att man går in i väggen och behöver hjälp. Sina syskon väljer man inte däremot, och jag tycker att det låter som om TS andra barn skulle behöva komma ifrån sin bror och bara träffa honom ibland. Jag har skrivit om det tidigare i tråden.

En partner väljer man däremot, och kan också välja bort. Det kanske är synd om TS mamma, men hon VALDE att stanna, och är därmed också medskyldig till att TS uppväxt blev som den blev. Hennes pappa verkar bete sig som ett svin, och TS vet inte ens om det beror på autistiska drag, hon bara spekulerar.

Jag har träffat flera med autistiska drag som är snälla och omtänksamma, om än lite "egna". Så det behöver inte alls gå åt skogen. Men i de fall det gör det, eller man far illa, ska man givetvis lämna relationen.

Det är inte ok att vara elak och inte heller att misshandla.

Men om en person har en viss personlighet och kanske en diagnos så måste man acceptera att personen har denna personlighet eller diagnos. Något annat alternativ finns ju helt enkelt inte.

Min svägerska sa till mig för en tid sen att hon inte kan acceptera min brors problem, han har adhd, hon kan inte acceptera att han tex behöver sova väldigt mycket.

Jag sa då att sådan är min bror. Vill du leva med honom så får ni tillsammans bygga ett liv där ni anpassar er till den situationen. För det är så det är.