Anonym (verbal kärlek) skrev 2016-10-04 22:09:46 följande:
Personer med autismspektrumtillstånd har inte en nedsatt förmåga att känna empati i ordets vardagliga bemärkelse, dvs. har inte en nedsatt förmåga att känna sympati med någon. Det är ett missförstånd. Empati betyder mer strikt förmåga att förstå och sätta sig in i någon annans situation, det är det som menas. Denna förmåga kan också tränas upp. Förmågan att känna sympati, när man väl förstått t.ex. att någon annan är ledsen, är inte nedsatt.
Jag håller med om att det verkar mycket troligt att sonen har problem som inte är direkt relaterade till hans Asperger. Habiliteringen som säger att detta enbart skulle bero på autismen är ju också de som ger ut dessa mycket märkliga råd! Ett barn, även helt utan autismproblematik, riskerar också att bli mycket svårhanterligt om barnet hela sin uppväxt har tillåtits diktera villkoren för sin omgivning. Jag tror en utredning avseende trotssyndrom och uppförandestörning (eller om barnet är äldre anti-social personlighetsstörning) eventuellt skulle kunna leda till en bättre råd och behandling (tror rekommendationen är multisystemisk terapi, men vet inte så mycket om det).
Autism är ett exklusionskriterium vid MST. Eller var det i alla fall då jag arbetade med det för många år sedan. Uppförandestörning och anti-social personlighetsstörning tillhör annars målgruppen men bl.a autism, suicidrisk, övergrepp och föräldramissbruk exkluderar. Finns dock en nyare utvecklad modell där man även arbetar med dysfunktionella föräldrar.
För övrigt tror jag inte det finns så många missförstånd om empatibegreppets delar, möjligen hos dem som känner ett behov av att gå i försvar. Att TS barn har stora svårigheter med även sympatin/den affektiva empatin är nog alla ense. När de svårigheterna glidit så långt bort på skalan att det är "något mer", som i en personlighetsstörning, är precis som du säger en fråga för barnpsykiatrin.