• anonymäz

    Min far har asperger

    Jag har asperger och jag kan säga såhär. Du förstår inget om diagnosen i överhuvudtaget. Hans beteende kan uppfattas som egoistisk men han är inte egoistisk. Man vill väl och gott, speciellt mot människorna man älskar... Sen håller jag med i det övriga med din text på sätt och vis. Beskrivningen stämmer troligen in på många män med diagnosen. Min pappa hade asperger, min bror har asperger och min kille har asperger.. Det är väldigt mkt anpassning efter dom och av människor som inte förstår hur man fungerar och varför man fungerar som man gör har också att göra med hur personen är. Det kan leda till meltdowns, orkeslöslös het som kan göra att man blir arg osv. Vanliga människor lyssnar inte på ett nej och förstår inte vad ett nej är. Det handlar om att förstå och acceptera sin partner.. Sen är självinsikt såklart bra. Dock dåligt att han inte visade mer för barnen och mamman. Min pappa visade jätte mkt känslor för mig. Han var hård men rättvis. Han var den bästa pappan. Vi hade extrem bra kontakt. Bara för man har asperger behöver det inte innebära att man struntar i sina barn el beter sig dåligt.. Vem startade så personen blev arg tex? Jag menar man måste kunna se bådas sidor även den som är args sida. Sen tycker jag det såklart är dåligt om han säger elaka ord och inte förstår din mamma. Men du skrev det som suck min pappa har asperger och är dum i huvet.. Kan säga såhär. Finns ingen som fått mig att känna mer kärlek än min pappa och varje dag utan honom i livet gör extremt ont.

  • anonymäz

    Sorgligt att du inte förstår din son.. Du gör fel med honom. Gå till habiliteringen och prata och lär dig mer om diagnosen ist? Min bror fick stora utbrott mellan varven när vi va yngre han var inte alltid snäll mot mig. Barnet behöver rätt hjälp å stöd då kommer det bli bra. Det är ett funktionshinder som ni mainstream personer inte förstår er på ett jävla dugg. Man ska vara tydlig. Lugn, snäll, ärlig, rutiner är viktigt, förklaring på rätt sätt är viktigt. Tydlighet. Som jag sa har jag asperger också men jag var alltid snäll som barn men jag förstod att min bror å pappa aldrig menade nåt illa. Nu i vuxen ålder förstår jag deras svårigheter ännu mer. Acceptera att din son å man är annorlunda och fördök hjälpa istället. Kan förstå att vissa stunder är jobbiga.. Men de kan faktiskt jobba med de som de har svårt med lika väl som du kan! Man ska inte skaffa barn om man inte kan ta ansvar och accepterar dess diagnos. Så jävla elakt att grina här på familje liv ist för att ställa upp och visa kärlek mot ditt barn. Kanske du som har problem?

  • anonymäz

    Det är ni som inte förstår och inte vill ta del av informationen. Ja läs gärna mina svar i den tråden. 
    Men ni kommer inte hålla med och ni kommer inte förstå i vilket fall... 
    Hmm om hon går till habiliteringen borde hon förstå deras beteenden mer. Jag läste hennes tråd i natt så har säkert missat en del.

  • anonymäz

    Håller med om att hon behöver mer hjälp också. Och de måste själva ha självinsikt och vilja lära sig om hur andra fungerar.... -.- 

  • anonymäz

    Håller med Anonym , verbal kärlek.

    Nej exakt hur man säga såna elaka saker om ens barn? Idiot mamma. Skäms. 

  • anonymäz

    Varsågod! Aspergerpersoner förstår inte att de gör fel? Är du helt dum människa? Men borderline personer förstår det, som brukar ha en tendens att vara otrogna och vill straffa sin partner. Går från att älska till totalt nedvärdera? Kunskapen här inne är inte den bästa. 

    Här får du se skillnaden mellan Bipolär och Autism utbrott. Barn. Själv fick jag inte utbrott som barn så alla behöver inte få det. 


    Att skilja på raseri vid Aspergers syndrom
    och bipolär sjukdom - Föräldrar

    Det är viktigt att se skillnaden på den "härdsmälta" som uppträder vid Aspergers syndrom och hos barn med ångesttillstånd från det raseri som barn med bipolär sjukdom uppvisar. Den omtanke och den lugnande och skyddande hjälp du ger ett ångestfyllt barn med Aspergers syndrom för att hantera sin ilska kanske inte räcker för ett barn med bipolär sjukdom.




    "Härdsmältan" är undvikande. Barnet med Aspergers syndrom skriker, håller för öronen och springer i väg. Om barnet ändå går till anfall, håller han tillbaka slagen ? håller tillbaka kraften. Barnets känslor uttrycker: "Håll er borta". 
    Barnet kanske kastar glåpord, men det är ett ångestfyllt svärande ? det upplevs som ilsken frustration. Barnet upplever inte utbrottet som stimulerande eller speciellt positivt. 
    En "härdsmälta" dras igång av en förälders krav, det är ett försvar. Den sätts igång genom en vuxens försök att nå samtycke, som att förmå barnet att göra klart läxan. Till skillnad från bipolärt raseri, som kan utlösas genom att en vuxen säger nej till något krav som barnet ställer, så utlöses "härdsmältan" oftast genom att en vuxen försöker pressa barnet att göra något som han inte vill eller kan göra. 
    Vid en "härdsmälta" som satts igång genom att en tvångstanke avbrutits kommer barnet att ickeverbalt uttrycka frustration, men vill inte prata om orsaken. Barnet kanske stirrar ut i intet, vilket är ett tecken på tvångstankar. Barnet försöker dölja tvångstankarna så att de kan fullföljas, men blir hindrad av föräldrarna. Den enorma press och frustration som kommer från tvångstankarna kan då förorsaka "härdsmältan". 
    En "härdsmälta" kan inträffa när den vuxna försöker hindra barnet att prata oavbrutet. Detta "forcerade tal" är ett fenomen som kan finnas vid många neuropsykologiska tillstånd, däribland Aspergers syndrom, bipolär sjukdom och Tourettes syndrom. Avbrytandet av det kan upplevas lika smärtsamt som när man blir avbruten i en situation med tvångstankar eller tvångshandlingar. 
    En "härdsmälta" kan vara ett resultat av barnets överkänslighet inför ett visst stimuli ? ett ljud, en vuxens röstläge eller gester som den vuxne har och som stressar barnet. 
    En "härdsmälta" kan inträffa när en vuxen försöker övertala barnet till något. Barnet är envist, helt fixerat på sitt eget sätt att se situationen. 
    En "härdsmälta" svarar vanligtvis på antidepressiv och ångestdämpande medicinering som fluoxetin eller benzodiazepiner.

    Tio markörer som visar på bipolär sjukdom vid ett barns vredesutbrott



    Vredesutbrott är ett framträdande fenomen vid tidig bipolär sjukdom och kan upptäckas hos grundskolebarn.





    Barnet fungerar bra i skolan. Utbrotten kommer hemma på kvällen i samband med utmattningen efter att barnet har kontrollerat sitt humör hela dagen och inte längre klarar av att hålla ihop. Barnen är som mest sårbara på kvällen. 
    Utbrottet uppstår plötsligt utan någon som helst synbarlig anledning ? när barnet nekas något eller vid en tillrättavisning. Barnet kanske provocerar de vuxna för att få igång utbrottet. 
    Väl igång byggs utbrottet successivt upp, från explosivt beteende till ett avklingande. Barnet klagar ofta över huvudvärk eller utmattning, eller somnar genast efter vredesutbrottet. 
    BS-relaterade vredesutbrott är så kraftfulla att man inte skulle kunna imitera dem själv. Barnet kanske ömsom yrar, fnittrar, gråter häftigt eller skriker ut obsceniteter. Förmågan att hantera situationen går förlorad och regredierande är vanligt. 
    Hemska och skrämmande tankar som att använda knivar eller eld finns hos barnet, och uttalade hot mot familjemedlemmar förekommer under vredesutbrottet. Tankarna och hoten förverkligas knappast, men intensiteten i dem kan vara nog så skrämmande. 
    Under utbrotten tar barnet sönder egna föremål som i vanliga fall är betydelsefulla, förstör även föräldrarnas saker. Barnet drivs ofta av en känsla av tvång, att ett speciellt föremål måste förstöras. När det limbiska systemet i hjärnan tar överhand kan allt som normalt värderas positivt av barnet utsättas för dess förstörelsebehov. 
    Barnet beskriver att det under utbrottet upplever en ökande hetta som känns i kroppen från magen, via bröstet, halsen, ansiktet och upp i huvudet. En del barn upplever även en aura innan utbrottet med dimsyn, känslighet för dofter eller huvudvärk. 
    Barnet kan under utbrottet uppleva det som om ett levande väsen tar över och styr, något som är reellt närvarande. 
    Utbrottet kan ge en behaglig energikick. Barnet upplever striden behaglig. De flesta människor upplever en "neurokemisk tillfredsställelsekick" vid inlärning. Det är genom detta som hjärnan markerar inlärandet så det kan bli ihågkommet och kunna användas även i andra sammanhang. Det fungerar dock inte så för alla barn med bipolär sjukdom, en del kan inte uppleva den tillfredsställelsen vid inlärning. Många barn med bipolär läggning lider av denna brist på känsla av tillfredsställelse eller lust. Under vredesutbrotten utlöses en skur av adrenalin i hjärnan som i sin tur sätter igång produktionen av positiva transmittorsubstanser som gör att barnet kan känna tillfredsställelse och även känna sig piggt och fokuserat. Dessa positiva känslor bidrar kanske starkt till en önskan att återuppleva de känslor som uppkommer under utbrotten. 
    Under vredesutbrottet kan barnet uppvisa paranoida tendenser: "Hela världen är tokig, utom jag". Denna attityd är en naturlig effekt av en stressreaktion. Föräldrar eller andra auktoriteter hamnar i ett fiendeläger när barnets goda omdöme och självbevarelsedrift sätts ur spel.
  • anonymäz

    När det gäller djur och människor jag verkligen tycker om känner jag extrem empati.Mer än de flesta skulle jag säga. När det gäller andra - delvis. Beror sig på vad det gäller och vilken känsla jag fått av personen. En del främlingar känner jag ingen empati för i överhuvudtaget. 

    Absolut kan jag känna med henne och jag förstår att det många gånger är jobbigt, framförallt det sistnämnda gällande den "oskyldiga" flickan. 

    Det jag inte förstår är det hon tidigare skrev om sitt barn. Hon skrev det på ett sätt jag inte gillade. Han pratar bara om sina intressen och han är så jävla tråkig och dum i huvet typ. Jag är rädd att han ska bli som  far... EX. 

    Nu är jag inte där och vet inte exakt vad som händer och sker, även fast hon förklarat sina tolkningar av barnets och pappans beteenden. 
    Kan förstå hennes frustration och att hennes liv känns oerhört svårt mellan varven men att häva ur sig det där om hennes son är inte okej. Det visar "iaf" genom texten att hon inte förstår hans diagnos och varför han gör som han gör. 
    Det är viktigt att hitta orsaker och lösningar för problemen och att hon försöker lära sig sin sons beteende och inte vill byta ut honom eller bete sig som att hon vill byta ut honom. 

    En Aspergerperson reagerar inte utan anledning, då är dessa fel diagnostiserade. 
    Sonen verkar må mkt dåligt i sin miljö hemma och i skolan och därför bör miljön ändrats. Tycker inte man ska se det som att barnet är problemet. Har han bett om att bli född? 

    Tycker det är löjligt att gnälla på att han är så jobbig för han pratar bara om sina intressen. Snäll morsa som vill lära känna sin son?

    Att hon däremot reagerar att han slog denna flickan förstår jag hundra procent.

    Om han har Asperger fanns det en anledning till varför han slog henne. (Nu menar jag inte att det är okej!) Men han gjorde det inte helt utan anledning, även om inte denna "anledning" var tillräckligt för att slå någon och ännu mindre en liten flicka! 

  • anonymäz

    Det jag reagerade på var detta. (Inget annat har jag reagerat på.)


    "Han ville inte följa med till släktingar eller vänner. Ofta fick mamma köra själv med oss barn. När vänner och släktingar kom hem till oss hände det ofta att pappa gick och lade sig direkt när vi ätit. Han verkade inte fatta att man skulle sitta kvar och prata. Folk tyckte att han var otrevlig och ouppfostrad. 



    En sak som verkligen slår mig nu är hur han maler på om sina favoritämnen fiske, klimatförändringar och hans tolkning av politiken utan att släppa in någon annan i samtalet. Han blir helt vansinnig om vi försöker avbryta och säga något. Han beskyller oss för att vara självupptagna om vi inte bara lyssnar passivt på honom..... Precis så beter min son sig också om han inte får prata om sitt favoritintresse, bilar....de till och med stampar på samma sätt med fötterna under bordet när de blir avbrutna av någon som försöker att få prata också...



    Vet, inte blir så himla ledsen när jag tänker på min mamma hur hon haft det och min barndom hur vi, hela familjen anpassat oss efter min far. Att han alltid har haft tolkningsföreträde och att hans behov alltid har gått före.



    Är också rädd att min son ska bli lika egoistisk som min far. Min son ser bara sina egna behov och kan inte förhålla sig till att andra också har behov och önskemål. Känner hur jag och min man och hans storasyskon curlar honom alldeles för mycket. Hur vi böjer oss för hans envishet och aggressivitet. Precis som min mamma, jag och mina syskon gjorde för min far. "

    Typiskt mainstream personer att skämmas för att någon inte orkar sitta kvar och prata efter middagen...
    Om din pappa kände "nu klarar jag inte mer och behöver gå upp och vila" Är inte en egoistisk handling i överhuvudtaget... Din far har antagligen levt ett liv som han egentligen inte klarat av pga krav och oförståelse från familjen eller allmänheten i sig. Vilket troligtvis också lett till meltdowns eller taskigt beteende i vissa situationer...

    Givetvis ska man bry sig om sin familj men man kan bry sig om på olika sätt.. Alla fungerar inte lika dant...
    Om det däremot är som så att han inte visat något intresse för sina barn och din mamma är det en helt annan sak... Då förstår jag inte varför han skaffade barn i överhuvudtaget. Det är oerhört oansvarigt och jag förstår det inte alls. Då har man något allvarligt problem. Tycker dock inte man kan säga att det har med Asperger att göra. Min pappa prioriterade verkligen sina barn, han gav mig sån kärlek och respekt som ingen annan människa gjort. Det är lika dant för mig.  

    Jag tycker snarare det brukar vara tvärtom, att man verkligen bryr sig om det som är viktigt. Tex sin familj och sina intressen.
    Därför tycker jag det låter mkt märkligt.

    Antingen har de väldigt grav problematik på vissa områden eller så har de flera diagnoser. 

    (Men jag vet att "vanliga" kan förstora upp problem, det kan tom med vara så att de kan förstora upp problem som inte finns i överhuvudtaget. Menar inte att det är så i ditt fall.)

    Men att störa sig på att en person har svårt för sociala tillställningar och helst pratar om intressen är inget man bör störa sig på i överhuvudtaget. Om en person inte är social ska man inte skämmas över personen pga vad andra anser är normalt. 

    Jag förstår att inte alla kan anpassa sig efter honom eller din son men då ska ni också förstå att de inte klarar av sånt som ni andra vill göra. Som tex träffa folk vid fel tidpunkt osv.  Om de inte kan vara med ska ni acceptera det , lika väl som de ska acceptera att ni gör sånt som är viktigt för er. 

    Dock kanske inte din far förklarat varför han behöver gå ifrån och pratat om sitt funktionshinder... Man måste kunna förklara varför man gör som man gör annars kan omgivningen misstolka hela situationen och då kan man framstå som egoistisk fast att så inte behöver vara fallet. 
    Är det bättre att han sitter kvar bara för att ni inte ska skämmas fast att hans välmående innebär att han behöver gå ifrån? 

    Jag har läst så många trådar om kvinnor som klagat på sina män med Aspergerdiagnos.. Att de stör sig på att de inte småpratar på föräldrar möten och dylikt. Såna saker är bara puckat. Antingen accepterar man den personen man älskar eller så gör man slut. Nu kanske det inte är såna här saker du syftar på men jag kopplade det direkt så när du slängde ur dig ovanstående text..
    Längre ner i tråden beskriver du dock händelser om din son som inte är bra och då reagerar du på sånt som jag anser man ska reagera på. Jag menar alltså. Man ska inte störa sig på småsaker och man ska älska sitt barn. (så länge inte ens barn är terrorist, våldtäktsman, mördare eller något annat sånt sjukt!)

    Jag hoppas du kan ta till dig min text nu och förstå mig hur jag såg på saken och varför jag reagerade. Jag hoppas att det inte var så som jag uppfattade. Att du gnällde för du skämdes för att din son gillar sina intressen och inte klarar av sociala tillställningar.

  • anonymäz
    Pendeln skrev 2016-10-04 19:31:55 följande:

    En av faktorerna hos TS son är att han har diagnosen asperger.


    Men nu måste svarte-petter kortet fram igen, nu är det inte diagnosen du vill ifrågasätta, att det måste vara någon annan diagnos som TS son har. Utan nu måste det vara en annan faktor som gör att han slagit en klasskamrat illa, så illa det blev transport till akuten.


    Hjälper detta TS? Vilken faktor istället för sonens asperger menar du att det är hon skall börja titta på istället?


    Att sedan säga att "det finns många barn som inte har autism som får våldsamma utbrott och slåss". Vad hjälper det? Vad spelar det för roll? Är det bara för att du vill förminska problemen med barn med autism och asperger som får utbrott och slåss?


    Att ha en diagnos där ett av symtomen är att man har dålig impulskontroll och lätt att meltdowns och utbrott, blir inte mindre bekymmersamt och problematiskt genom att säga att andra barn slåss också.


    Det är lite barnslig nivå på det argumentet. Alla har vi väl hört barn svara på en fråga om varför gjorde si eller så LIsa? Därför att de andra gjorde det. Det blir inte mer rätt för att andra gör det.


    Dålig impulskontroll har inget med diagnosen att göra. Manipulativ som TS har sagt att hennes son är har inte heller något med Autism att göra... Alla är olika ja men att ljuga, vara manipulativ osv är motsats hela diagnosen. Jag har själv Asperger och är otroligt påläst om diagnoser och har träffat många andra med denna diagnos. Man bör inte uttala sig om saker man inte kan något om. Om du kan så lite om diagnosen kolla upp professorn Tony Atwood. -.- 
Svar på tråden Min far har asperger