Efter självmord - ingenting?
Vården för efterlevande syskon är minst sagt usel. Förlorade min lillebror i självmord för drygt 10 år sedan och jag har nog aldrig i mitt liv varit så ensam, allt stöd från släkt osv gick till mina föräldrar, likaså sjukskrivning, samtalskontakter, psykologer osv erbjöds dem. Mig erbjöds inget och eftersom jag bor långt från föräldrarna och hade dålig kontakt med dem så var det inte mycket jag fick del av något som helst stöd. Pratade jag med någon kompis eller kollega så hette det nästan alltid "hur går det med dina förldrar?". Min sorg fick liksom inte finnas och jag kämpade på, rasade efter nåt år, men förstod aldrig själv vad mitt mående handlade om. Jag var så inpräntad i att jag inte fick sörja, jag var den vars sorg inte fick finnas och efter några år så blev jag även itutad att "man måste glömma och gå vidare". Det jag vet idag är att det finns nätverk osv och att det talats lite om bla i media att stödet till syskon är obefintligt. Beklagar verkligen din brors bortgång TS.