Efter självmord - ingenting?

Min bror dog för två år sedan, inte självmord direkt, men självförvållat... Polisen ringde min mamma, och mina föräldrar bor tillsammans, hans fru hann dock ringa innan, och de meddelande mig. Jag kan bara hålla med dig, i hela processen som kommit efter detta så har jag bara hamnat i skymundan, mina föräldrar har blandat in mig för att de tycker att jag har lika mycket med detta som de, men alla andra, inkl hans fru verkar mest undra varför jag är med!! Mamma och pappa blev sjukskrivna per telefon direkt under obestämd tid, jag gick till vårdcentralen efter en vecka, han sjukskrev mig två veckor, han tyckte det var bättre att jag jobbade. Så jag jobbade på, eget företag, småbarnsföräldrar, hjälpte till med dödsboet eftersom ingen annan orkade, nu efter två år känner jag mig helt knäckt och inser att jag inte fått bearbeta sorgen alls, har känt att ingen lyssnat på mig, som att jag inte ska sörja, de andra har ju jobbigare... :( så nu har jag äntligen fått vara sjukskriven på deltid ett tag, samtidigt som jag träffat en psykolog för att prata om mina känslor, och äntligen lyssnar någon, tänk om de gjort det från början, så mycket bättre jag hade mått då!!!
Jag beklagar sorgen, hoppas du kan få det stöd du känner passar dig, du räknas absolut, stå på dig!!!!

Kan ändå förstå hans fru litegrann... vad varit i hennes sits och kände som henne

"Varför är syrran med och ska sörja, jag var minsann hans fru?"

Vad sorgligt.

Vad är problemet med att ett syskon följer med och sörjer? Syskonet kanske spenderat långt längre tid med mannen än frun. Syskon är familj och är lika viktiga. Jag kan inte förstå alls varför man känner så, är allas sorg inte lika stor?

Jag säger inte att det är rätt. Man är bara människa och alla reagerar olika vid sorg.

Nja ja de är viktiga men inte lika.

Du "V" nu är du ute och cyklar. Det är väl klart att syskon är lika viktiga som hustrun/maken.

Ett syskon har man växt upp med, delar minnen som inte den äkta hälften har en aning om.

Står man sina syskon nära så är sorgen oändlig då ett syskon dör.

Själv förlorade jag min bror för 3 år sen. Inte satt jag och tröstade hans fru. De hade för övrigt inga barn. Jag hade fullt upp med min egen, våra föräldrars sorg.

Att påstå att ett syskon inte är lika viktigt som en äkta hälft är väldigt fel.

Antar att du inte har några syskon själv. Kärleken mellan syskon är oftast väldigt stark.

Bearbetar fortfarande det tomrum min bror lämnade efter sig. Min brors fru har gått vidare och gift om sig. Inget fel med det, hon är lycklig antar jag.

Själv sörjer jag min bror varje dag. Det är en lång process som bara ett syskon kan förstå.

Vården för efterlevande syskon är minst sagt usel. Förlorade min lillebror i självmord för drygt 10 år sedan och jag har nog aldrig i mitt liv varit så ensam, allt stöd från släkt osv gick till mina föräldrar, likaså sjukskrivning, samtalskontakter, psykologer osv erbjöds dem. Mig erbjöds inget och eftersom jag bor långt från föräldrarna och hade dålig kontakt med dem så var det inte mycket jag fick del av något som helst stöd. Pratade jag med någon kompis eller kollega så hette det nästan alltid "hur går det med dina förldrar?". Min sorg fick liksom inte finnas och jag kämpade på, rasade efter nåt år, men förstod aldrig själv vad mitt mående handlade om. Jag var så inpräntad i att jag inte fick sörja, jag var den vars sorg inte fick finnas och efter några år så blev jag även itutad att "man måste glömma och gå vidare". Det jag vet idag är att det finns nätverk osv och att det talats lite om bla i media att stödet till syskon är obefintligt. Beklagar verkligen din brors bortgång TS.

Kan bara instämma.

Anonym (v): tragiskt att du tänker så, jag har inte stört henne i sin sorg, men de var gifta två år (tillsammans typ 2,5 år), jag vet att min bror ville skiljas, inga gemensamma barn, men när jag försökte hjälpa med något tog hon gärna mot hjälp, sedan fick jag utskällning för att jag bara tänkte på mig själv, (att jag var ute efter pengar, vilket jag ju aldrig skulle/vilja få, hon och hans barn från tidigare ärver ju såklart!) alla är ju olika men jag skulle aldrig behandla min värsta fiende som hon behandlade mig... Jag har svårt att se att jag någonsin skulle hantera sorgen bättre om jag fick gnälla på någon annan men det är jag det. Men nu handlar tråden inte om det, utan att även syskon behöver stöd och hjälpa till att hantera sorgen.