• Äldre 12 Oct 23:21
    4056 visningar
    8 svar
    8
    4056

    Vad tycker ni om denna metod som uppfostran? Obs lång text( ej jag som skrivit texten)

    Varning för långt inlägg i underliggande debatt.

    En stark tillsägelse gäller när barnen redan vet att de är mycket älskade och i harmoni med sina föräldrar.

    Att skälla och samtidigt höja rösten hjälper dåligt och är inte en hållbar metod

    Det behövs bara lite kärleksfullt kroppsspråk, när vördnaden (respekten) och balansen redan finns etablerad mellan barn och föräldrar.( Det underlättar om man tänker på betingning och Pavlovs hundar.)

    Då kan vi förvänta oss en härlig och glad stämning i hela familjen, där alla medlemmar har sin givna plats i flocken där maktbalansen fungerar. Det har jag fått uppleva i min egen familj emellan mig och mina barn i alla fall och jag har inte behövt vara hård utan jag har kunnat njuta fullt ut av mina barn, utan att ha blivit vare sig slagen av barnen eller, behövt ta emot något elakt tilltal som elaka epitet till exempel.- idag kan jag se föräldrar bli slagna utan att de säger till barnen.

    Min högsta önskan är att alla föräldrar och barn skulle kunna få möjligheten att uppleva detsamma som vissa föräldrar i min generation fått göra ? maktbalansen bör vara fininställd helt enkelt, så att ingen, vare sig föräldrar eller barn behöver strida för sina rättmätiga platser i familjen, eller strida om makten i sin flock.

    Jag märker tyvärr att man i barnuppfostrardebatterna runt barnen, rigoröst undviker att prata om maktbalansens betydelse för att uppnå harmoni i familjen.

    När jag växte upp i min generation, var maktbalansen rätt jämn, vilket jag mycket väl kommer ihåg, men när jag hade mina barn under uppväxt, hade maktbalansen rubbats i vissa familjer, där barnen tagit platsen i förarsätet.

    Nu när mina barn har egna barn, så har maktförskjutningen i en del familjer generellt blivit rent skadlig för både barn, föräldrar och lärare.

    Med detta vill jag uppmana de föräldrar som vill och behöver få en ändring, att snarast sätta sig i förarsätet, så barnen kan slappna av.

    Barnen får då förmånen att vara barn, då de slipper att konkurrera om makten med sina föräldrar, samt ständigt och samtidigt känna sig tvungna bevaka sina revir.

    Barnen har fullt upp med att utvecklas och behöver slippa att bry sina hjärnor om makt och strid.

    I stället kan den tiden användas av barnen, till att växa i lugn och ro och uppleva vad trygghet är, utan att de behöver ta ett vuxenansvar ? tids nog får barnen ta det ansvaret när de är mogna och fullvuxna.

    Jag ser mycket god vilja här i pågående debatter, men ibland kan jag se en begreppsförvirring utan skådat slag.

    Många av mina barns generation, dock inte alla, är begreppsförvirrade och kan inte skilja på ordet respekt/rädsla eller ordet respekt/vördnad.

    Det senare begreppet respekt i betydelsen vördnad är det jag syftar på här.

    Den dag man tappar vördnaden för sina föräldrar och vice versa, ja då är det katastrof.

    Föräldrar och barn lider och plågas ofta under hela den så viktiga uppväxten av den här balansrubbningen och de stackars föräldrarna förlorar dessutom hela den härliga känsla av att fullt ut älska sina barn som föräldrar och flockledare, på grund av de ständigt pågående revirstriderna.

    I stället förlorar många föräldrar, den här härliga föräldrakänslan i och med de här onödiga revirstriderna under den här så viktiga tiden och tyvärr ibland kanske hela barnens uppväxt.

    Jag kan redan se katastrofen för alla inblandade, när barnen tar ansvar för tidigt, när de tvingas att sätta sig i förarsätet samt till och med bestämma färdriktningen åt de skräckslagna föräldrarna som bara med nöd och näppe försöker få in benen i all hast, då det gäller för föräldrarna att hänga med på barnens villkor, om de skall få kunna kalla sig ?goda föräldrar?, allt enligt nu rådande synsätt.

    Vartåt det bär, vet varken barnen eller deras föräldrarna, då ju ingen vet vem som styr ekipaget.

    Vilken oro dessa barn måste uppleva under uppväxten med sådana ansvarskrav på sig. Inte undra på då att en del av barnen, ofta utvecklas till nervvrak innan de ens hunnit växa upp, dignande under bördan att ständigt vara på sin vakt och bestämma, färdriktning och aktiviteter.

    Som tur är det väldigt lätt att reparera skadan bara föräldrarna intar sin rätta plats ? i förarsätet.

    Jag vet att jag inte är ensam i min generation att fundera över vart den lugna och trygga familjen utan revirstrider tog vägen ? vi är verkligen förvånade och känner inte igen oss i dagens föräldrars problem.


    ALL KÄRLEK
    Omröstning
    Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
  • Svar på tråden Vad tycker ni om denna metod som uppfostran? Obs lång text( ej jag som skrivit texten)
  • Anonym (H)
    Äldre 13 Oct 06:29
    #1

    Du är alltså emot "nära föräldraskap" och för "auktoritärt föräldraskap"?

  • Äldre 13 Oct 07:33
    #2
    Anonym (H) skrev 2016-10-13 06:29:49 följande:

    Du är alltså emot "nära föräldraskap" och för "auktoritärt föräldraskap"?


    Inget av det ville bara ha en diskussion och höra andras åsikter
    ALL KÄRLEK
  • Anonym (H)
    Äldre 13 Oct 07:37
    #3
    fredsduvan skrev 2016-10-13 07:33:55 följande:

    Inget av det ville bara ha en diskussion och höra andras åsikter


    För luddigt och allmänt för att kunna ge ett svar

    Bättre med exempel på vad det går ut på i specifika situationer
  • sextio­talist
    Äldre 13 Oct 07:50
    #4

    Jag är av den uppfattning att man ger barnet ansvar över vad de har möjlighet att styra efter vad de klarar av att hantera.
    Vissa saker lärde jag mig snabbt att där vinner man inget på att ta fighten. Konsekvensen av det barnet ville var hanterbart (vill de inte ha mössan på när man gå hemifrån, fine, stoppa ner mössan och låt dom känna när de själva fryser, samma sak med jacka, pyamas till dagis etc).

    Ju äldre sonen blev så har jag haft mantrat, ju mer ansvar man tar för sina egna saker (rummet, kläderna, laga mat etc) ju mer inflytande får man över sina egna saker och det som berör en själv.

  • Anonym (M)
    Äldre 13 Oct 07:56
    #5

    Mycket ord och lite sagt är min spontana reaktion.

    Men frågan är alltså vad ci tycker om ett föräldraskap som handlar om att definiera och fastställa maktstrukturer i familjen?

    Vad gäller maktstrukturer i en fanilj tror jag der är extremt ovanligt med familjer där inte de vuxna/eller en v de vuxna har mest makt. När det förekommer handlar det väl oftast om familjer med stora grundläggande problem som missbruk tex.

    En vanlig "normalfungerande" fanilj bör knappast lägga ned energi på att fundera och definiera maktstrukturer.

  • Äldre 13 Oct 15:01
    #6

    Obehagligt att diskutera flock, revir och maktbalanser i en familj, och finns det inte alls i den rigida synen att lyssna på barnet?

  • Äldre 13 Oct 16:43
    #7
    Fiona M skrev 2016-10-13 15:01:31 följande:

    Obehagligt att diskutera flock, revir och maktbalanser i en familj, och finns det inte alls i den rigida synen att lyssna på barnet?


    Ja man kan undra
    ALL KÄRLEK
  • Äldre 22 Oct 00:27
    #8

    Funkarbdet för henne och hennes familj så är det bra för dem. Funkar inte en annan familjs liv, där barnen är som hon uttrycker det "i förarsätet", så får de kanske se över det och gär en förändring, men hennes maktordning kommer inte att passa alla.

    Jag som barn hade mycket mer integritet och behov av självbestämmande, såväl som ensamtid, än vad min syster hade.

    Våra föräldrar hade alltid en självklar "överroll" om man vill kalla det så, men jag "utmanade" definitivt deras makt i vissa frågor som rörde mig själv... om jag inte trivdes i ett klädesplagg protesterade jag mot att behöva bära det. När jag inte var trött på kvällen och se sa att jag skulle gå och lägga mig så protesterade jag. I vissa fall vann de - när det handlade om saker som jag inte förstod fullt ut och de visste bättre. Ibland vann jag. I läggdagsfrågan argumenterade jag exempelvis att jag alltid gicl och la mig av mig själv när jag väl blev trött, även om det pågick något roligt just då (det fanns flera tillfällen det hänt), och att jag var lika trött på morgonen oavsett om jag la mig 20 eller 21, samt vilket obehag det innebar att behöva ligga i sängen och vända och vrida på sig när man inte kan somna. Inte i precis de ordalagen, men ni förstår.

    Jag utmanade maktbalansen genom att utmana deras förordning, och gemensamt kom vi fram till en ny lösning. Jag förstår inte hur det Inte kan fungera så när barn växer upp?

    Då måste de föräldrarna ständigt förekomma sina barn! "Förresten, nu när du fyllt 11 får du vara uppe till 21"... eller?

Svar på tråden Vad tycker ni om denna metod som uppfostran? Obs lång text( ej jag som skrivit texten)