Vad tycker ni om denna metod som uppfostran? Obs lång text( ej jag som skrivit texten)
Varning för långt inlägg i underliggande debatt.
En stark tillsägelse gäller när barnen redan vet att de är mycket älskade och i harmoni med sina föräldrar.
Att skälla och samtidigt höja rösten hjälper dåligt och är inte en hållbar metod
Det behövs bara lite kärleksfullt kroppsspråk, när vördnaden (respekten) och balansen redan finns etablerad mellan barn och föräldrar.( Det underlättar om man tänker på betingning och Pavlovs hundar.)
Då kan vi förvänta oss en härlig och glad stämning i hela familjen, där alla medlemmar har sin givna plats i flocken där maktbalansen fungerar. Det har jag fått uppleva i min egen familj emellan mig och mina barn i alla fall och jag har inte behövt vara hård utan jag har kunnat njuta fullt ut av mina barn, utan att ha blivit vare sig slagen av barnen eller, behövt ta emot något elakt tilltal som elaka epitet till exempel.- idag kan jag se föräldrar bli slagna utan att de säger till barnen.
Min högsta önskan är att alla föräldrar och barn skulle kunna få möjligheten att uppleva detsamma som vissa föräldrar i min generation fått göra ? maktbalansen bör vara fininställd helt enkelt, så att ingen, vare sig föräldrar eller barn behöver strida för sina rättmätiga platser i familjen, eller strida om makten i sin flock.
Jag märker tyvärr att man i barnuppfostrardebatterna runt barnen, rigoröst undviker att prata om maktbalansens betydelse för att uppnå harmoni i familjen.
När jag växte upp i min generation, var maktbalansen rätt jämn, vilket jag mycket väl kommer ihåg, men när jag hade mina barn under uppväxt, hade maktbalansen rubbats i vissa familjer, där barnen tagit platsen i förarsätet.
Nu när mina barn har egna barn, så har maktförskjutningen i en del familjer generellt blivit rent skadlig för både barn, föräldrar och lärare.
Med detta vill jag uppmana de föräldrar som vill och behöver få en ändring, att snarast sätta sig i förarsätet, så barnen kan slappna av.
Barnen får då förmånen att vara barn, då de slipper att konkurrera om makten med sina föräldrar, samt ständigt och samtidigt känna sig tvungna bevaka sina revir.
Barnen har fullt upp med att utvecklas och behöver slippa att bry sina hjärnor om makt och strid.
I stället kan den tiden användas av barnen, till att växa i lugn och ro och uppleva vad trygghet är, utan att de behöver ta ett vuxenansvar ? tids nog får barnen ta det ansvaret när de är mogna och fullvuxna.
Jag ser mycket god vilja här i pågående debatter, men ibland kan jag se en begreppsförvirring utan skådat slag.
Många av mina barns generation, dock inte alla, är begreppsförvirrade och kan inte skilja på ordet respekt/rädsla eller ordet respekt/vördnad.
Det senare begreppet respekt i betydelsen vördnad är det jag syftar på här.
Den dag man tappar vördnaden för sina föräldrar och vice versa, ja då är det katastrof.
Föräldrar och barn lider och plågas ofta under hela den så viktiga uppväxten av den här balansrubbningen och de stackars föräldrarna förlorar dessutom hela den härliga känsla av att fullt ut älska sina barn som föräldrar och flockledare, på grund av de ständigt pågående revirstriderna.
I stället förlorar många föräldrar, den här härliga föräldrakänslan i och med de här onödiga revirstriderna under den här så viktiga tiden och tyvärr ibland kanske hela barnens uppväxt.
Jag kan redan se katastrofen för alla inblandade, när barnen tar ansvar för tidigt, när de tvingas att sätta sig i förarsätet samt till och med bestämma färdriktningen åt de skräckslagna föräldrarna som bara med nöd och näppe försöker få in benen i all hast, då det gäller för föräldrarna att hänga med på barnens villkor, om de skall få kunna kalla sig ?goda föräldrar?, allt enligt nu rådande synsätt.
Vartåt det bär, vet varken barnen eller deras föräldrarna, då ju ingen vet vem som styr ekipaget.
Vilken oro dessa barn måste uppleva under uppväxten med sådana ansvarskrav på sig. Inte undra på då att en del av barnen, ofta utvecklas till nervvrak innan de ens hunnit växa upp, dignande under bördan att ständigt vara på sin vakt och bestämma, färdriktning och aktiviteter.
Som tur är det väldigt lätt att reparera skadan bara föräldrarna intar sin rätta plats ? i förarsätet.
Jag vet att jag inte är ensam i min generation att fundera över vart den lugna och trygga familjen utan revirstrider tog vägen ? vi är verkligen förvånade och känner inte igen oss i dagens föräldrars problem.